”Varför ska jag chatta med eleverna?”

Enligt Lärarnas Riksförbunds undersökning är en stor del av Sveriges högstadie- och gymnasieelever mycket positiva till att sociala medier används i skolan. Bland lärarna är synen mer negativ, vilket även vår diskussion visade.

Martin Balsvik: – På min skola brukar vi bland annat använda Facebook i samband med grupparbeten, eftersom det är ett enklare och effektivare sätt att arbeta än via mejl. Men lärarna använder inte Facebook, utan mejl.
Ida Storoni: – Varför ska jag chatta med mina elever via nätet? Är det inte bättre att jag pratar med dem när vi träffas i klassrummet? Jag tycker inte att vi ska använda nya medier bara för att vi ska vara moderna; de måste tillföra något positivt.
Martin Balsvik: – Vid större diskussioner i till exempelvis filosofi eller religion kan det vara jättebra att lägga upp en tråd på en community. Ofta blir diskussionerna där mer seriösa än i ”verkligheten” och andra åsikter och personer kommer fram än i klassrummet.
Ida Storoni: – Sitter ni då i klassrummet?
Martin Balsvik: – Nej, överallt när man känner för det.
Ida Storoni: – Är det undervisningstid?
Martin Balsvik: – Vad innebär undervisningstid? Vi arbetar med läxor, projektarbeten och liknande även utanför skolan.
Ida Storoni: – Jag är ytterst tveksam till att använda detta i undervisningen. Hur ska jag till exempel kunna betygsätta en sådan diskussion. Jag kan ju inte vara säker på vem det är som skriver vad.
– Man får heller inte glömma bort att förutsättningarna varierar mycket mellan olika skolor. Jag har inte möjlighet att i mitt klassrum använda internet i undervisningen. Jag har visserligen en dator sedan några månader tillbaka, men ingen projektor.
Martin Balsvik: – Vi har en projektor i varje klassrum, alla elever har egna datorer med ständig internetuppkoppling och alla har Facebook. I min förra skola var det annorlunda. Där tvingades vi antingen arbeta hemifrån eller gå till  datasalen om vi skulle ut på nätet.
Carl Gustav Sidenqvist: – Man kan inte ta för givet att alla barn har tillgång till dator hemma; det har nämligen inte alla. Det är dessutom skolans uppgift att ställa upp med utrustning.
– Datorer i klassrummet, tillgängliga för eleverna i det vanliga arbetet, är en förutsättning för att vi på ett vettigt sätt ska kunna använda nätet i undervisningen. Det funkar inte med en datasal. Du har ju till exempel ingen pennsal eller boksal. Datorerna ska finnas där eleverna finns.

Enligt LR:s undersökning har en majoritet av gymnasieeleverna mejlat lärare i skolrelaterade frågor. Flickor mejlar lärare i högre utsträckning än pojkar.

Martin Balsvik: – Många lärare är stressade när de är i skolan. Att då som elev kunna mejla sina frågor till dem är mycket bra. Då kan de svara när de hinner, på eller utanför arbetstiden.
Ida Storoni: – Även mejl förutsätter att lärare och elever har tillgång till datorer. Jag tycker dessutom att det är en väldig skillnad att som lärare på tjänstemejlen svara på frågor från eleverna och att ha kontakt med dem via en privat sida på en community.

Kan du som lärare vara vän med en elev på exempelvis Facebook?

Ida Storoni: – Aldrig. Jag är inte deras vän, jag deras lärare. Att vara vän på Facebook med sina elever tycker jag är oproffsigt. Man ska inte blanda sitt privata liv med sitt professionella.
Carl Gustav Sidenqvist: – Om du är lärare kan du på Facebook eller något annat socialt forum inte ha ett annat förhållande med dina elever än lärarens. Du kan aldrig ta av dig lärarmössan.
– Dessutom, om du är vän med dina elever på Facebook, hur hanterar du den information du får av dem? Om deras liv, om  hur de mår och så vidare. Jag tror att det gäller att göra en noggrann bodelning.
Martin Balsvik: – Jag tycker att det ska vara upp till lärarna att själva bestämma om de vill vara vänner med sina elever på Facebook eller inte. Ser de någon av sina elever som en vän, så varför inte?

Enligt LR:s undersökning har  sju procent av eleverna och tre procent av lärarna blivit mobbade på nätet. Räknat i antal individer handlar det om tiotusentals personer bara i Sverige.

Carl Gustav Sidenqvist: – Det är fruktansvärt. Om skolan får reda på att elever mobbar eller kränker varandra på nätet är den – enligt lag – skyldig att ingripa och se till att det upphör. Detta gäller även om mobbningen sker på fritiden och om kränkningarna fortsätter i skolan, vilket nästan alltid är fallet.
– Och precis som skolan ska ha tillsyn över eleverna när de befinner sig på exempelvis skolgården i den fysiska  världen, bör den ha det när barnen befinner sig i den virtuella.

Kan skolan ta det ansvaret?

Martin Balsvik: – Nej. Aldrig. Det går inte att kontrollera nätet på det sättet.
Ida Storoni: – I den verkliga världen har vi rastvakter, rutiner för att ingen ska stå ensam bakom ett skåp, likabehandlingsplaner och liknande. Jag har inga kunskaper om hur vi ska kunna göra något liknande på nätet.
Carl Gustav Sidenqvist: – Det är inget ansvar som man kan eller ska lägga ut på enskilde lärare. Det är huvudmannen som ska se till att skolan håller sig uppdaterad om vad eleverna gör och var de befinner sig på nätet, var det är farligt för dem att vara och var det händer hemska saker.
Martin Balsvik: – Om inte lärarna får finnas på Facebook – eller andra sociala medier – tillsammans med eleverna får de heller inte veta vad eleverna gör på nätet.

Har skolor som använder internet och sociala medier i undervisningen ett större ansvar för vad som händermed eleverna på nätet?

Ida Storoni: – Ja, och inte minst därför bör man som lärare ordentligt fundera igenom konsekvenserna innan man börjar använda sig av sociala medier. Om jag inte använder exempelvis Facebook i undervisningen är mitt ansvar för vad barnen gör där begränsat. Det är viktigt att hålla på vad som är skolans huvuduppgift och dra en gräns för skolans ansvar. Vad eleverna gör hemma och på sin fritid måste vara föräldrarnas huvudsakliga ansvar. Det innebär inte att jag som lärare inte agerar om jag får reda på att någon elev inte har det bra hemma eller av andra skäl mår dåligt.
Martin Balsvik: – Jag tycker heller inte att det är skolans ansvar vad vi gör på exempelvis Facebook. Om man inte vill göra skolan ansvarig för allting måste man dra vissa gränser. Lärarna ska inte använda undervisningstid till att lära eleverna chatta på Facebook eller hur de är ute på nätet på ett tryggt sätt.
Carl Gustav Sidenqvist: – Det är skolans uppgift oavsett vad vi tycker om det. En av skolans huvuduppgifter är att förmedla kunskap. Den finns numera tillgänglig på många andra ställen än i skolan, bland annat på nätet, vilket får konsekvenser.
Martin Balsvik: – Jag har av mina föräldrar bland annat fått lära mig att jag inte ska röra mig i vissa områden i stan när det är mörkt ute eller åka tunnelbana mitt i natten. På samma sätt kommer jag att lära mina barn att de inte ska lägga ut vissa bilder på Facebook. Problemet är bara att vi nu har lärare som inte är på Facebook, som inte kan Facebook men som ska lära elever hur de ska agera på Facebook. Det funkar inte.
Ida Storoni: – Jag känner inte till alla farliga ställen på nätet. Jag tycker heller inte att det helt är mitt ansvar att lära eleverna hur de ska undvika dem. Däremot är det min uppgift att försöka hjälpa eller slussa vidare eleverna om de mår dåligt på grund av något som de har utsatts för på nätet, eftersom det påverkar deras skolarbete.
Carl Gustav Sidenqvist: – Jag är övertygad om att eleverna kan guida dig och berätta vad det finns för farliga ställen på nätet. Tillsammans kan ni därefter föra en begåvad diskussion om hur man bör agera. Du kan inte alltid undvika att åka buss eller tunnelbana sent på kvällen, men bör vara medveten om vilka risker du utsätter dig för när du gör det och hur du kan undvika dessa risker.

Var slutar skolans ansvar?

Carl Gustav Sidenqvist: – Det är inte definierat. Inte heller hur pass okunnig skolan får vara. Det är en fråga för elever, personal och föräldrar att reda ut tillsammans. Som jag ser det finns det här underlag för fortbildning och studiedagar under många år framåt. Det finns inget enkelt svar.