90-talsdebatten: Vad var det de sa egentligen?

Debatten som rasat sedan Jonas Linderoth publicerade sin ursäkt till svenska lärare, kommer säkerligen att bli ett av årets största skolkäbbel.

Begreppet ”flumskola” går att spåra så långt tillbaka som 2000-talets början. Det användes flitigt av Jan Björklund (L), som propagerade för ordning och reda i skolan och traditionell kunskapsöverföring. Och det kan ses som ett tidigt avstamp till den artikel som under den senaste veckan tagit skolvärlden med storm.

1. Jonas Linderoth, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, går ut på DN Debatt med en ursäkt för att han och hans gelikar förstört den svenska skolan med sina pedagogiska idéer. Idéer som sa att läraren ska vara en handledare för eleverna när de själva söker kunskap, i stället för att idka kadaverdisciplin.

Detta manifesteras enligt Linderoth i ett förslag till ny läroplan, från 1992.

Jonas Linderoth ber författarna till förslaget att läka skolans sår och börja den ursäktsturné som nu bör svalla över skol-Sverige, utan att nämna några namn.

2. Per Kornhall, författare, skolexpert och bloggare på Skolvärlden, svarar kvickt. Och tackar för att någon inom akademin vågar be om ursäkt. Han refererar till John Hattie, eftersom det där ”finns en kraftfull signal om att svenska pedagogiska idéer varit skadliga”.

3. En ursäkt räcker inte, menar Peter Santesson, fil dr i statsvetenskap. Han skriver att decennier av lärarstudenter marinerats i den dåliga pedagogik som Linderoth nu ber om ursäkt för och nästa Pisa-mätning är i januari. Det krävs insatser. Tyvärr vet han inte vilka.

4. Men några går till mothugg. Linderoth saknar vetenskapligt stöd för sin avbön, skriver Anders Jakobsson, professor i naturvetenskapernas didaktik. Han menar att Linderoths inlägg mer drivs av en nyliberal världsbild. Och att det fäster alldeles för liten vikt vid problemet med ökande segregation mellan svenska skolor, något som han skriver har stor betydelse för resultat i PISA.

5. Mothugg kommer också från en av dem som får bära hundhuvudet i Linderoths uppgörelse, utan att vara namngiven. Dåvarande kommittéordföranden, professor emeritus Ulf P Lundgren, tycker att det är sorgligt att artikelförfattaren inte gått tillbaka till källorna och alltså inte har något belägg för själva orsaken till sin ursäkt.

6. Sen får Linderoth spö för att han inte tittat i backspegeln. Bilden av 1990-talet som årtiondet då elevens egen kunskapsinhämtning hamnade i fokus är historielös, skriver Jan-Olof Hellsten, fil dr i pedagogik. Principen om elevers delaktighet infördes redan på 1960-talet, påpekar han och passar på att avsluta med att ” Seriöst arbetande lärare inom alla ämnesområden vet också mycket väl vad studiehandledning innebär av interaktion, intervention och ren kunskapsförmedling”. Där fick Hattie.

7. Sen får Linderoth kritik för att han inte beaktar balansen mellan teori och praktik som all undervisning består i. Nyliberalismen och New Public Management visar en överdriven förtjusning i teori eftersom den går att mäta och sätter för hög tilltro till mätningarna, menar den här kritikern. ”Orimligheten i att låta några slumpmässigt utvalda 15-åringars förströdda svar på enkelt formulerade frågor dirigera skolutvecklingen i ett helt land verkar ha gått Linderoth och många andra förbi” skriver Martin Lackeus, forskare vid Chalmers.

8. Men egentligen är det huvudmännens fel. Bristen på traditionell undervisning är i mångt och mycket en ekonomisk fråga, menar läraren Karin Berg: ”Vad spelar det för roll om Linderoth och hans kollegor gör avbön, när få huvudmän 2016 klarar av att skapa förutsättningar för att bryta lärarnas ensamarbete och på så vis bryta elevernas dito”.

9. Sen får alla veta av läraren Jessica Schedvin, att högre status för lärare och en bättre skola ligger i lärarnas egna händer: ”Med medvetna lärare som ställer krav på din [sic] tillvaro skapas en politisk kraft som är kraftfullare än alla skolpolitiska reformer tillsammans. Det är i grunden lärarna som kan förändra sin tillvaro – genom att vara medveten om den förändringstid som vi lever i.”

10. Men då får Jessica Schvedin mothugg. Den liberala debattören Malin Lernfelt återvänder till Jan Björklunds sekelskifte och kallar Schvedins text för ”snömos”. Det är i stället ordning och reda som gäller: ”Med tanke på hur stor betydelse ordning och reda och tydliga mål har för skolans resultat och barns framtid är det omöjligt att diskutera skolutveckling utan att lyfta dessa frågor”. 

11. Efter det är det föräldrarnas tur att få sina fiskar varma. Om föräldrarna inte går med på en torrare kunskapsskola får alla skylla sig själva, föräldrar, barn, lärare, politiker – och 90-talspedagogerna. Det menar nationalekonomen Gabriel Heller Sahlgren.

12. Nu hoppar politikerna på – som politiker plägar. Christer Nylander vill att Gustav Fridolin ska be om ursäkt eftersom han bidragit till flummandet.

13. Sedan kommer Jonas Linderoths slutreplik. Han har minsann inte pratat om flumskolan och tycker inte att läraren Caligula i filmen Hets är en bra pedagogisk förebild, han heller. Och avslutar: 

”Det är kanske dags att fråga sig vem som har tjänat på att de lärare som bidrog till svenska elevernas tätplaceringar på 1980-talet fick sin kunskapssyn och sina pedagogiska arbetsformer ifrågasatta. Det är i varje fall inte dagens elever.”

Skolvärlden inväntar nästa drag med spänning.