Behövs det bildning?

Vi borde ta ett steg tillbaka och tänka på våra barn som ska ta över när vi dör. Vilka möjligheter vill vi att de ska ha? Vad tycker vi att de måste ha med sig, utifrån våra egna erfarenheter? Vi vet inte hur samhället ser ut om 30 år. För 20 år sedan visste ingen att app-utveckling var en framtidsbransch. Vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte, och då måste vi tänka vad vi tror att våra barn behöver för att hantera vad än framtiden bär i sitt sköte. Det är en upplysningsidé som jag tycker att vi har förlorat, säger Sharon Rider, professor i filosofi vid Uppsala universitet.

Hon är huvudansvarig för ett nytt forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet kallat ”Vad ska en svensk kunna?”, där olika innebörder av bildningsbegreppet undersöks.

I ett delprojekt granskar forskarna vad det betyder att den moderna högre utbildningen i allt större grad inriktar sig på metodiska färdigheter. Hur mycket går det att nischa in ett utbildningsprogram – vi har redan trafikteknik-ingenjörer, turism-ekonomer och kandidatprogram i digitala kulturer – utan att tappa bort de klassiska bildningsidealen?

– Det finns en idé i näringslivet – och även hos fackföreningarna – om att det för varje jobb ska finnas en utbildning som motsvarar den. Man förstår inte idén med generella färdigheter: att det finns kompetenser som man erhåller genom en bra och gedigen utbildning som gör att man är i stånd att lära sig mycket nytt och kanske hantera det på ett bättre sätt än den som bara gått en smal utbildning, säger Sharon Rider och fortsätter:

– Det är helt befängt och djupt olyckligt att barn tvingas till val av inriktning baserat på betyg de fick som små, och att detta val avgör vad de kan läsa vidare på universitetet – speciellt som universitetsutbildningarna blir mer och mer nischade. Det innebär att barnens framtid i hög grad är utstakad vid 14 års ålder. Bara för 40 år sedan kunde man göra i stort sett vad som helst om man hade en fil.kand. i filosofi eller litteraturvetenskap, för att inte tala om en doktorsgrad. Då hade man visat att man hade förmågan att under en viss begränsad tid utföra komplicerade uppgifter inom givna tidsramar. Det räckte. Den övriga träningen fick man på jobbet. Nu har man i princip outsourcat alla internutbildningar till universiteten. 

Sharon Rider säger att unga i dag tar studielån för att läsa till yrken som kanske inte ens existerar om 30 år.

– Och det utan att på något sätt ha utvidgat sin förmåga att lära sig något annat. Forskning har visat att ”klassiska utbildningar” ökar förmågan till att lära sig nytt i mycket högre grad än yrkesinriktade utbildningar.

Sharon Rider kommer ursprungligen från USA och studerade på 1980-talet på Penn State-universitetet i Pennsylvania. Där var det obligatoriskt för alla studenter på grundutbildningarna att läsa vissa gemensamma kurser.

– Det fanns en palett av kurser att välja bland som man ansåg tillhörde allmänbildningen. Kurserna var inte bara dekoration, utan ingick i examen och påverkade avgångsbetygen lika mycket som andra kurser. Blivande ingenjörer läste bland annat filosofi, historia, psykologi och statsvetenskap, medan antropologer och litteraturvetare läste matematik, astronomi, biologi och näringslära. Det viktiga var att professionsutbildningar inte skulle producera fackidioter. På programmen i Sverige i dag har studenterna oftast inte utrymme att välja till något som inte är deras huvudfåra, i synnerhet med tanke på de begränsade möjligheterna till studielån och att arbetsgivarna inte tycks se värdet i bredare bildning.

På 1800-talet blev den tyske friherren Wilhelm von Humboldt en förgrundsgestalt för bildningsidealet. Han skapade det första moderna forskningsuniversitetet i Berlin och var bland annat inspirerad av det klassiska antika Greklands tankar om att människan både har en strävan efter och en plikt att utveckla sin kapacitet.

Enligt den tyska upplysningens bildningsbegrepp ska en människa utveckla sina förmågor att tänka fritt och rationellt. Att kunna göra egna bedömningar och fälla giltiga omdömen var i hög grad utbildningens syfte. Den bildade människan skulle också vara självkorrigerande, alltså ha lärt sig att inse och rätta till sina egna misstag, missförstånd och fördomar. 

Sammantaget skulle allt detta göra en mer fullkomlig som individ, yrkesmänniska och medborgare.

Enligt Sharon Rider är det tankar som i högsta grad borde vara aktuella i 2010-talets Sverige, där vi pratar om lärande för livet.

 – En bildad person är inte synonymt med någon som har fått en yrkesutbildning på högskolenivå, eller sjunger
i Orphei Drängar – inte för att det är något fel med det, tvärtom – utan enligt upplysningstanken är det folk som är kapabla, tänkande och förstår att det finns bättre och sämre svar på olika frågeställningar och problem. Vill vi ha folk på Trafikverket som kan resonera på flera plan och fatta rimliga beslut, vill vi ha duktiga domare, politiker, poliser och lärare – då måste vi betona vikten av sakargument och sakkunskap, goda skäl, evidens och principer. Det är kärnan i det jag menar med bildning.

Sharon Rider fortsätter:

– Bildning är också viktigt för att vi ska kunna avgöra vad det är vi tycker att alla i Sverige ska kunna för att delta i det demokratiska samtalet, för att vara yrkesutövare och utveckla sin tankeförmåga optimalt. Vi måste veta vad det är vi vill ha om vi ska kunna få till det. Bildningsdiskussionen är angelägen.

Enligt Sharon Rider har de styrnings- och ledningsmetoder som sammanfattas i begreppet New Public Management, NPM, förändrat utbildningsväsendet och andra delar av den offentliga sektorn, som vården. Näringslivet har stått som förebild, men när kvaliteten i skolan ska utvärderas, kostnaderna hållas nere och produktiviteten maximeras riskerar lärarrollen att avprofessionaliseras, varnar hon.

– Läraren blir en del av ett enda stort mål- och resultatstyrningssystem där det väsentligaste i yrkesutövningen är testande och betygsättande. Lärarrollen fylls med så mycket administrativt innehåll att läraren reduceras till en slags byråkrat. Debatten har varit het kring när elever ska få sina första betyg, som om samhällets väl och ve hänger på om det är i fjärde eller sjätte klass. De grundläggande frågorna är dock varför vi ger betyg, vad vi vill uppnå med dem och vad de ska grundas på, liksom vilken roll de har i en större idé om vad utbildning är eller bör vara.

Språkläraren Helena von Schantz ser också en fara i att skolan blir för nyttofokuserad. Det leder till att bildningsuppdraget åsidosätts och skolan blir mer ensidig och mindre framgångsrik, menar hon. 

– Skolan handlar om mer än att bara ordna arbetskraft för industrin. En fungerande demokrati, människor som kan förverkliga sig själva, klara av förändringar och ett mångkulturellt samhälle – allt det är lika viktiga mål för skolan. När vi ställs inför utmaningar behöver vi bildning. Det vi får annars är ett torftigt och farligt samhälle där vi inte är rustade att reflektera över vår samtid, säger Helena von Schantz, som utöver sitt lärarjobb i Östergötland
också är ordförande för Språklärarnas riksförbund.

Hon upplever att det skett en stor förändring vad gäller bildning hos läraren i gemen under de 20 år hon varit i yrket. När hon började kunde kollegorna inte hålla fingrarna från Shakespeare, minns hon. 

– Någon oro för att elever kommer till gymnasiet avtända på Shakespeare behöver jag inte ha i dag. Det är allt mer sällsynt med lärare som läser klassiker. Om du växer upp i en familj där du inte har tillgång till det som kallas högkultur och sedan aldrig möter det i skolan – då är det en värld som är helt stängd för dig. Tänk på Albert Camus, som uppfostrades av en ensamstående mamma som var analfabet och städerska. Camus fick Nobelpriset i litteratur och gav sin lärare en stor del av förtjänsten. Hur många skulle göra en sådan klassresa i Sverige i dag, frågar hon sig.

Du är själv aktiv FP-politiker. Hur gör man för att debatten inte ska fastna i enskilda sakfrågor, utan att skolans större syfte lyfts?

– Det är en väldigt bra fråga. Jag lämnade in en hög med motioner till landsmötet senast – alla om skolan. Det är ett sätt att lyfta diskussionen, men våra katastrofala resultat gör det svårt att få fokus på just bildning. Samtidigt tror jag att det här är en del av problembilden. Ju mer vi relaterar skolan till nytta, desto mindre nytta gör den. 

Andra förklaringar hittar hon i vår historia:

– Sverige har nog alltid varit ett utilitaristiskt land. Om man jämför med andra länder så har bildning inte stått lika högt i kurs här. Med sjunkande skolresultat och ekonomiska utmaningar har det blivit ännu mer nyttofokus. Varje gång vi har någon typ av ekonomisk kris så lyfter man hur viktigt det är med matte och NO. Men med den ensidigheten skjuter man bara skolan mer i sank. Alla ämnen måste vara viktiga om skolan ska lyckas. En god balans mellan estetiska och teoretiska ämnen stimulerar hela hjärnan och gör skoldagen både roligare och mer effektiv, säger Helena von Schantz.

Enligt 2011 års läroplan för grundskolan är skolans uppdrag att ”främja lärande där individen stimuleras att inhämta och utveckla kunskaper och värden. Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa.”

Kamran Namdar, lektor i pedagogik vid Mälardalens högskola, betonar bildningens betydelse för att upprätthålla demokratin.

– 1930-talets Tyskland hade ett av världens bästa utbildningssystem och hade säkert gjort bra ifrån sig i Pisa-liknande mätningar. Det var ett avancerat land, där folk i genomsnitt hade goda kunskaper. Men det som saknades var etik grundad på ett perspektiv av global samhörighet. Utan en etiskt-rationellt motiverad världsbild som utgångspunkt, kan kunskap vändas mot mänsklighetens sanna välstånd, säger han.

Att avfärda bildning som något traditionellt som hör borgerligheten till är att vara ute på farlig mark, menar han. 

– Bildning har med människans allsidiga utveckling att göra. Det som vi skulle behöva göra i dag är att utveckla det traditionella bildningsbegreppet och -tänkandet till att bli något djupare och bredare. I stället har vi gett upp det och gått till ett paradigm där utbildning i stort sett är ett massproduktionstänkande. Vi har tagit bort ”bildning” från utbildning – det är bara ”ut” kvar. Hur mycket man får ut av färdigheter och kunskaper?

Lärarrollen är extra betydelsefull i en tid där högre utbildning anses avgörande för att höja en nations konkurrenskraft, säger Kamran Namdar.

– Tidigare var det råvaror och produktionsmedel, nu är kunskaper det viktiga. Det är därför man vill ha elever som når kunskapsmål och är anställningsbara och kan bidra till att utveckla vår ekonomi. Det är också därför man talar om elever och studenter som kunder. Skolan har blivit som ett företag. Det värsta med det är att det förvandlar det mänskliga till ekonomiska tankar och mått. Det är konsekvensen av det västerländska materialistiska värdesystemet som råder globalt. Det gör också att vi missar de stora frågorna, som vad skolan är till för och vad det är för typ av samhälle vi vill ha, säger Kamran Namdar, och svarar i nästa stund själv på frågorna han just ställt:

– Skolor behövs för att förändra världen. Den tjeckiske tänkaren Comenius talade om skolor som fabriker av ljus. Skolan ska vara en arena där man skapar möjligheter för förändring av världen. Hela mänskligheten och människans utveckling och förverkligandet av den potential som vi har som människor, den är beroende av att vi kan utveckla en bildning och utbildning som är i linje med, och relevant för, den verklighet vi befinner oss i.

I ett av delprojekten i ”Vad ska en svensk kunna?” undersöks vilken typ av bildningsideal som uttrycks i lärarutbildningens och skolans värdegrundsutbildning och demokratifostran. Hur förhåller sig lärarutbildningen egentligen till det man tänker att skolan ska kunna ge?

Kamran Namdar säger att det finns ”en viss schizofreni både i styrdokumenten och i läraryrket” vad gäller uppdraget.

– Politiker vill ha en bra skola, där elever får goda kunskaper och färdigheter och bidrar till nationalekonomin. Sedan har vi i Sverige också en uttalad värdegrund i skolan, men i verkligheten har kunskapsmålen dominans. Skulle en lärare i årskurs fyra under en termin inte alls undervisa i matematik skulle alla föräldrar ringa till honom eller henne och rektorn och undra vad det var för fel. Men om en elev under hela sin skolgång inte får någon konsekvent och systematisk och medveten uppfostran kring demokrati – då skulle ingen förälder märka det. När man talar med lärare säger de att de inte har tid med annat än kunskapsmålen. Det är de som mäts och anses avgörande. Det är farligt när de viktigaste sakerna inte får det utrymme och den uppmärksamhet som de borde ha, säger Kamran Namdar, som granskat lärarutbildningen, lärarrollen och samhället i ett globalt perspektiv.

I hans avhandling ”In Quest of the Globally Good Teacher” finns tre beskrivningar av lärarrollen, som förhåller sig till varandra som ryska dockor:

1) Läraren är en slags programmerare, en förmedlare av ämneskunskaper.

2) Bara ämneskunskaper räcker inte – det viktigaste är att bilda hela människan. Läraren blir därför en mentor eller terapeut, som utgår från att kunskap är viktigt men också ser till att eleverna utvecklas socialt som människor.

3) Punkterna 1 och 2 är viktiga men saknar en dimension: Läraren som världsskapare. Utöver att vara kunskapsförmedlare och mentor är det centralt att läraren också ser vilket samhälle man vill skapa. Skolan ska inte bara avspegla samhället utan vara med och skapa ett nytt samhälle.

– Det är inte fel att prata om Hattie och vad som gör en skola effektiv, men man måste först och främst ställa sig frågan vad skolan är till för. Vad ändamålet är. I dag behöver lärare framför allt vara ”world makers”. Man ska sträva efter att utbilda sina elever till att bli aktiva världsmedborgare, som är ute efter att förnya världen och inte bara reproducera den, anser Kamran Namdar.

Kulturjournalisten och författaren Ulrika Knutson prisades för ett par år sedan för sin ”hängivna bildningsverksamhet”. Hon säger bestämt att bildning inte är mindre väsentlig i en tid när information är mer lättillgänglig än någonsin. Googling kan inte ersätta bildning.

– Bildning hjälper oss att bättre förstå komplicerade processer, att skapa sammanhang och konkretion. Det behöver vi alla, oavsett om vi är ingenjörer eller lärare eller jobbar i vården. Man måste förstå både historien och sin samtid. Bildning är spridda kunskaper om fakta och sammanhang som vi kan bära med oss och som vi har i bakhuvudet även om vi inte har nätuppkoppling och kan googla. Har man inte lite bildning som ligger där och skvalpar blir det för magert. Det behövs som en kompost av uppgifter om världen. Det är något som måste finnas i skolan, säger Ulrika Knutson och konstaterar att det ligger i sakens natur att vi inte vet vilka kunskaper som kommer att vara till nytta, varken i en nära eller mer fjärran framtid:

– Det kan ändras på tio år. Vem hade kunnat ana att det skulle bli ett brett, kommersiellt mätbart sug efter att veta mer om Andrées luftfärd eller om kvinnornas rösträttsrörelse? Bildning handlar också om att veta i vilken härad man ska söka efter kunskap och kunna värdera den och ha en källkritisk hållning. Bristande bildning riskerar att urgröpa och urholka demokratin. Det vet både Gustav Fridolin och Jan Björklund – de är inte tappade bakom en mjölkpall, men det ger inte utdelning i valrörelsen att snacka bildning.