Beppe: ”Därför vill jag hylla lärarna”

År 2011 fick Beppe Singer tillsammans med sin redaktion ta emot priset som årets folkbildare för programmet ”Hjärnkontoret” i SVT. Det hade aldrig hänt om det inte vore för en mattelärare på komvux som hette Mats, som några år tidigare hade hjälpt Beppe Singer att bryta en lång historia av misslyckanden i skolan.

I ett videoklipp på facebook – som hittills setts av mer än 90 000 personer – berättar han nu om hela berg- och dalbaneresan från de tidiga åren i skolan då hans självförtroende bröts ner och betygen uteblev, och hur han fann tröst i droger, fram till revanschen med examen i kemi, programledarjobbet och priset som årets folkbildare. Matteläraren Mats är historiens hjälte.

Händelsena du beskriver i din berättelse ligger några år bakåt i tiden. Varför lägger du upp den här filmen just nu?

– Tja, det är inget direkt strategiskt beslut. Jag skrev texten för ett par år sedan och den har publicerats tidigare. Men jag har länge funderat på att läsa upp den med min egen röst, och nu gjorde jag det till slut, säger Beppe Singer.

Du kallar det för ett hyllningstal. Tycker du att lärare inte får den uppskattning de förtjänar?

– Nej vissa lärare får inte det erkännande de skulle ha. Så tack som tusan alla ni som går därute, som går i skuggan av allt det där andra, men som ändå kämpar för era elever.

Med ”allt det där andra” menar Beppe Singer saker som han anser att skolan fokuserar alldeles för mycket på, som styrdokument och PISA-resultat.

Han är också tydlig med att inte alla lärare ska ha mer uppskattning.  Bara de som förtjänar det. I hans historia är komvuxläraren hjälten som fick Beppe Singer att förstå att han visst kunde lyckas bra i skolan och livet. Men det är också en lärare som är boven i dramat – matteläraren från ungdomsåren som lämnade honom i sticket och inte förmådde stötta på det sätt som hade behövts. Som fick honom att känna sig värdelös.

– Det finns tyvärr pedagoger som förbrukat det privilegium som det är att få jobba med barn och unga. Det tycker jag vi pratar för lite om i Sverige – att vi har lärare som tar med sig sin egen frustation och ilska in i klassrummet och låter det påverka undervisningen. Barnen ska sättas i främsta rummet. Jag vet hur tuffa förutsättningarna är för lärare, men barnen måste alltid komma först.

Beppe Singer menar att det är en förmåga som inte går att skaffa sig på lärarutbildningen utan mer handlar om hur man är som person.

– Alla människor är helt enkelt inte lämpade att jobba som lärare. Man kan ju ha formell behörighet utan att för den sakens skull vara särskilt bra på att hantera verkligheten i klassrummet, med eleverna. Men vi har inga möjligheter att sålla bland de som söker sig till läraryrket. Vi kan inte mäta en persons empati eller förmåga att läsa av ett rum och känna vad som behövs. Det är ett problem.

Hur märks det mer konkret?

– Till exempel kan det vara värt att tumma lite på sin veckoplanering till förmån för elevernas välbefinnande. Att säga ”jag ser att ni är någon helt annanstans. Jag struntar – just nu – i det jag hade tänkt göra och så ägnar vi tiden till något som gör att alla kan gå ut härifrån efteråt och känna sig stolta”.

Beppe Singer avslutar med att citera en lärare han mötte i Enköping, som han tycker väl sammanfattar det perspektiv han efterlyser. Hon kom fram till honom efter en föreläsning och sa: ”Jag har jobbat som pedagog i 30 år. Efter ungefär 15 år slog det mig att jag är de här barnens barndom. Då skärpte jag till mig”.