Bra för lärandet – men ingen krislösning

Formativ bedömning är inget nytt – begreppet användes redan på 1960-talet. De senaste åren har tanken att jobba evidensbaserat vunnit allt mer mark inom skolans värld, och i och med det har också formativ bedömning låtit höra tala om sig i större utsträckning. I bloggar och Facebook-grupper vittnar lärare förtjust om fördelarna och delar med sig av bedömningsmatriser och undervisningsstrategier.

Med formativ bedömning ges, enligt Skolverkets definition, inte bara information om hur långt eleven har kommit, utan läraren vägleder också eleven vidare i kunskapsprocessen.

De brittiska forskarna Dylan Wiliam och Paul Black är den formativa bedömningens pionjärer. I en forskningsöversikt från 1998 drog de slutsatsen att formativ bedömning ökar lärandet. Även John Hattie trycker i sin metastudie ”Synligt lärande” på hur viktigt det är att lärandemålen är tydliga för eleverna.

– Formativ bedömning är något som förespråkas på alla plan och finns inbyggt i de satsningar som görs, som inom skollyften. Det finns privata aktörer som säljer utbildningar i formativ bedömning och det finns inbäddat i styrdokumenten. Hur vanligt det är i praktiken vet inte jag, men det är något som har fått stort genomslag för hur man talar om skolan och vad man som lärare bör göra, säger Magnus Levinsson, universitetslektor i pedagogik vid Göteborgs universitet.

Han fortsätter:

– Skolverkets konferenser och skrifter om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet framhåller att formativ bedömning är ett av flera evidensbaserade områden att sträva mot i skolan. Men problemet är att det inte riktas så mycket uppmärksamhet mot nyanserna och svårigheterna. Även frontfigurerna Black och Wiliam pekar på vissa problem, men i den svenska diskussionen om formativ bedömning så saknas diskussion om problemen som uppstår när strategierna ska passas in i ett skolsammanhang med high stakes-tester som nationella prov.

Magnus Levinsson har i sin avhandling tittat på lärares erfarenheter av att använda evidensbaserade arbetssätt.

– Idén om evidensbasering har lanserats som ett krislösningspaket i kölvattnet av sjunkande resultat i internationella mätningar, säger han.

Två av Magnus Levinssons studier är empiriskt inriktade. Han har följt lärare som försöker använda sig av formativ bedömning och har själv haft en dubbel roll som både utvecklingsledare och forskare.

En av studierna fokuserar just på svårigheter som lärare kan möta när de vill införa nya undervisningsmetoder och strategier.

– Elever kan göra motstånd när det traditionella kontraktet i klassrummet omförhandlas. Att det inte längre handlar om att läraren ger de rätta svaren, utan om att göra eleverna delaktiga och hjälpa dem att utveckla förmågan att lära. Läraren kan känna att det är en riskfylld praktik att överge det traditionella undervisningsmönstret.

Varför kan det vara riskfyllt?

– Det kräver nya färdigheter och kunskaper som man kanske inte har tränat på, som att börja ställa öppna frågor som inte har givna svar, och då kan det bli osäkert. Det händer att lärare börjar tvivla på sin kompetens och förmåga. En lärare som jag skriver om underkänner hela sin tidigare lärargärning i ljuset av det han nu fått syn på genom formativ bedömning. Ett annat dilemma är relationen till andra lärare och ämnestraditionen. Det finns lärare som möter motstånd från kollegor, som tar avstånd från en praktik som baseras på formativ bedömning.
En fysiklärare sa: ”Det jag gör nu skulle jag aldrig våga berätta om på ämneskonferenserna vi har. Tidigare fysiklärare skulle vända sig i sina gravar.”

Vad vet man om hur elevernas lärande och kunskaper påverkas av formativ bedömning?

– Det pekas på vissa saker, som att deras motivation kan höjas och att de kan utveckla ”learning to learn”-färdigheter och bli mer delaktiga och engagerade i sitt lärande. De kan få ett metaperspektiv på sitt lärande, men det är långt ifrån säkert att det blir så. Eleverna kan också bli mer beroende av att läraren ska peka ut målen och vad de ska göra härnäst. De kan bli duktiga på att bedöma sig själva och andra, men det är också det de lär sig – innehållet kan gå förlorat.

– Bedömning för lärande kan vara ett av de mest kraftfulla verktyg vi har för att höja elevernas prestationer. Oftast fokuserar man på externa faktorer, som elevernas socioekonomiska bakgrund, klasstorlek, nivågruppering och organisatoriska faktorer. Men det som sker i klassrummet – finns det något där som går att ändra på så att prestationerna höjs? Det var det jag som lärare hade med mig när jag gick in i forskarutbildningen, säger Andreia Balan.

Hon är lektor på skol- och fritidsförvaltningen i Helsingborg och arbetar med utvecklingsfrågor. I fjol disputerade hon med studien ”Assessment for learning. A case study in mathematics education”. I en interventionsstudie som pågick ett år designade hon, för en annan lärare, en matematikundervisning på gymnasiet.

Genom att systematiskt använda formativ bedömning förbättrades elevernas problemlösningsförmåga, visade Andreia Balan. Allra tydligast var det hos de svagpresterande eleverna.

– Det blev en aha-upplevelse. Eleverna fick plötsligt syn på andra sätt att tänka och resonera kring matematik. Deras palett blev rikare och de fick en djupare förståelse för matematik. Transparensen gentemot mål och kriterier ökade också och de svagare fick ett sätt att knäcka skolkoden och fick draghjälp av att prata med andra.

Hur ska en lärare som vill börja använda sig av formativ bedömning gå tillväga, tycker du?

– Både genom att läsa sig till det och se konkreta exempel på hur det kan se ut i klassrummet. Det handlar om lärarens syn på undervisning och på sitt uppdrag. En del vågar inte släppa kontrollen och låta eleverna genomföra aktiviteter som kamratbedömning, som ger stor effekt men kan vara svårt. Det kräver mycket både från läraren och från eleverna för att få till bra självbedömningsaktiviteter och bra kamratbedömningsaktiviteter. Som vid alla förändringar måste man vara medveten om att det tar tid. Ska man märka effekt måste man ge tid och vara systematisk.