Den fria läsningen kan bli en social hävstång

När vi i december 2016 fick de nya PISA-resultaten presenterade för oss var det många som tänkte: ”Äntligen”. Den negativa trend som vi sett gällande svenska elevers kunskapsutveckling var bruten.

Störst förbättring kunde man se inom läsförståelse. Nu var det bara var femte elev, istället för var fjärde, som saknade grundläggande läsfärdigheter. Samtidigt fanns det en del orosmoment. Skillnaderna mellan pojkar och flickor var fortfarande stora, skillnader fanns också mellan elever med svensk respektive utländsk bakgrund samt mellan elever som kom från socioekonomiskt starka respektive svaga hem. Man kunde också se att resultatskillnaderna mellan skolor ökade.

Dessa skillnader verkar bestå, åtminstone om man ska läsa de rapporter som OECD och Unicef publicerat nu i höst.

Att kunna läsa är en demokratisk rättighet och kan man inte läsa leder det till stora svårigheter i ett kommande vuxen- och yrkesliv. Vi vet också att det leder till en ökad risk för fattigdom och till utanförskap. Läsningen är med andra ord central. Kan du som elev läsa klarar du många av skolans ämnen och du har goda förutsättningar att ta dig igenom både grundskola och gymnasieskola men också universitetsstudier. Klarar du av dina studier har du goda chanser till jobb och risken för utanförskap minskar.

Men läsningen är också central sedd ur en annan synvinkel. Läsningen har visat sig kunna vara en social hävstång. Den kan alltså ha större betydelse än din familjebakgrund när det gäller skolresultat. Och det är inte vilken läsning som helst som fungerar som social hävstång utan det är läsningen på fritiden.

Med detta i åtanke blir det viktigt att arbeta inte bara med traditionell läsundervisning utan också med att motivera och skapa fritidsläsare. Det är något som jag tänker att skolan måste tänka på och aktivt arbeta med från förskola till universitet. Läsningen får inte släppas när eleverna kommer upp på högstadiet eller gymnasiet. Gör man det, kommer framtida undersökningar visa samma resultat som de nutida. Skillnaderna i elevernas läsförmåga ökar med stigande ålder och familjebakgrund kommer att ha fortsatt stor betydelse för skolresultaten.

Vad kan man då göra på skolorna för att utveckla elevernas läsning och skapa fritidsläsare? Jag tänker att man ska fortsätta arbeta med litteratur i klassrummet. Man ska läsa tillsammans, samtala om det man läst men också skriva kring läsningen. Det är viktigt.

Men det räcker inte. Om vi vet att läsningen på fritiden är viktig och att barn från enklare sociala förhållanden läser mindre än barn från mer priviligierade klasser måste vi i skolan hitta sätt som får också de förstnämnda att bli fritidsläsare. Det är vår skyldighet. Jag tänker att vi kan göra det genom att ge den fria läsningen tid och utrymme under skoltid. Tänk om vi varje morgon inleder med 20 minuters fri läsning och det oavsett om eleverna går i grundskolan eller på gymnasiet.

En sådan satsning skulle med största sannolikhet leda till att eleverna får en ökad läsförmåga, en bättre textförståelse, en bättre attityd till läsning, ett ökat självförtroende som läsare men också till att de fortsätter läsa efter skoltid. Den fria läsningen skulle leda till social mobilitet och bli en social hävstång. Föräldrarnas utbildningsnivå eller bakgrund skulle inte längre ha samma betydelse.

Jenny Edvardsson, förstelärare på Wendesgymnasiet i Kristianstad. Hon bloggar om sitt arbete på Jenny på Wendes