”Det är en tillgång att vara särskilt begåvad”

Det är höstterminens andra månad. Dagarna går, en efter en och jag försöker finna ord för de känslor och tankar som far inom mig. Jag måste nypa mig i skinnet och säger till min man att vi ska prata tyst om det så att inte bubblan spricker. Det är en overklighetskänsla, likt en eufori som jag inte har känt på många år. En liten föraning om att vi kanske håller på att bli en normal familj igen. Lite som det var innan vi drabbades.

Den nya skolpsykologen säger att det är en tillgång, inte en belastning att vara en särskild begåvning. Hörde jag rätt? Är det ungdomligt oförstånd?

Jag är oerhört tacksam för vårt första möte och konstaterar att det är första gången som skolan själv kallar för att ge tillståndet ett ansikte.

”Jag vill presentera mig, höra hur ni har det och jag är nyfiken… jag känner fällorna en särskilt begåvad elev kan hamna i… menar du att Valle fick underkänt i engelska? Hur gick det till?”

Skolpsykologen ser förvånat och bekymrat på mig och jag förklarar istället så kort jag kan om de faktorer jag tror kan ha vänt den här tunga skutan på rätt köl; som att han är äldre och har mognat, att han har fått tid att bearbeta sina erfarenheter, att ”Brainpool” (förening för särskilt begåvade ungdomar) finns och att vi lyckades (för andra gången) koppla bort engelskläraren från uppdraget att undervisa vår son. Jag säger att mobbningen har upphört, att han äntligen får undervisning på sin nivå med utrymme för utmaningar och att den nya läraren verkligen ser honom.

Avslutningsvis nästan viskar jag att vi aldrig under de här åren har upplevt något liknande.

Det gör ont att tänka på att ignoransen kan göra sådan skada.

Ett lyckorus som jag inte tar på tungan för att det känns skört och kan gå sönder. Jag berättar inte heller om den långa osannolika kampen, de oräkneliga besvikelserna och kraschen hos Skolinspektionen då de avstod att yttra sig trots att de ansåg att skolan brustit på flera punkter, om att vår lilla familj var ytterst nära en undergång, utan nöjer mig med att säga att vi tacksamt och ödmjukt tar en dag i sänder. Kanske kände jag i stunden, innan vi åter tar varandra i hand, att skolvärlden äntligen börjar förstå?

Hur kunde det vara så svårt? I min enfald har jag trott att samtalet är det som för oss samman och framåt. Lyckligtvis känner jag förvissningen djupt förankrad inombords, hyfsat oskadd efter årens alla törnar men jag förundras alltjämt över motståndet hos de pedagoger som inte förmår vara vuxna och mogna nog att möta ett barn som kanske är smartare än de själva.

Det gör ont att tänka på att ignoransen kan göra sådan skada att den rent av släcker liv. Det är en katastrof att de goda krafternas röst i skolan inte hörs mer. Jag tänker på skollagen som värnar om varje elevs rätt och på raden som säger att man aldrig får ge upp ett barn. Det är så vackert att man kan gråta! Det är så vackert som en fantasi för oss som har upplevt det motsatta. Vi som råkade bli vi och dem med skolan trots att vi bara önskade dialog och såg vårt barns bästa för ögonen.

Jag vill skrika högt att det är bråttom, så att inga fler barn far illa.

Min bild blir allt tydligare och den säger mig att vi är oväntat många som kämpar med våra särskilt begåvade barn och ungdomar. (enligt Brainpool och SCB 36 500 mellan 13 och 19 år) Vi är skrämmande många nära olyckliga barn som inte blir sedda för det de är. Det finns rädslor, skam och önskningar om att vara ”normal” när det borde vara en ynnest och tillgång att ha fötts med sådan gåva som särskild begåvning.

Jag vill skrika högt att det är bråttom, så att inga fler barn far illa. Det är en tillgång, inte en belastning. Inget ont utan gott.

Vår son mår bra och jag står vid staffliet igen. Jag säger det inte högt men jag tänker att vi kan bli lyckliga igen. Vi är som vilka som helst. Kan det rent av vara en tickande bomb med alla dessa underbara finurliga personligheter, särskilda begåvningar som måste få ta plats i vårt samhälle?

Reija Karjalainen, konstnär och författare till boken ”För att jag älskar dig”.