Diagnoshysterin: Dubbelt så många utredningar görs

Stor klass, otydlig struktur, mycket självständigt arbete, lärarlag, projektarbeten – en mardröm för ett barn med neuropsykiatriska svårigheter. Det moderna sättet att jobba i skolan ställer till det för många elever.
För ett litet barn är anknytningen och relationer till människor i skolan viktiga. Små barns hjärnor är inte tillräckligt utvecklade för att ta ansvar för ett helt projektarbete, säger Anna Lundh, överläkare i barn- och ungdomspsykiatri.

I Stockholms län har antalet utredningar av ADHD och autism ökat med över femtio procent på två år. Att kunskapen om olika diagnoser har ökat är en förklaring. En annan är att möjligheterna att få en neuropsykiatrisk utredning ökat. Men Anna Lundh ser också en tredje förklaring: skolan har förändrats och ställer nya typer av krav på sina elever. Det gör att även barn med lindriga inlärningssvårigheter riskerar att utveckla symptom. För inte så många decennier sedan var det helt okej att vara annorlunda och egen. Man kunde finna sin plats i en gemenskap trots funktionsnedsättningar. I dag kräver samhället att ett barn fungerar på alla plan. Det ska vara duktigt i idrott, i skolan, ha många fritidsintressen och dessutom vara socialt utåtriktad. Självklart finns det många människor som inte klarar av att leva upp till alla krav, menar Anna Lundh.
- Vi har alla olika sårbarheter – anlag för till exempel sömnlöshet, nedstämdhet, oro – och om man i sin vardag utsätts för överkrav finns risk att man utvecklar psykiska symptom, säger Anna Lundh.

Anna Lundh efterlyser en pedagogik med tydligare struktur. Det underlättar för barn med funktionsnedsättningar – men också barn utan problem har stor hjälp av en strukturerad undervisning. Ett barn med inlärningssvårigheter är också betjänt av att använda flera sinnen vid inlärning: hörsel, syn, motorik. Och vissa barn kanske bara behöver ett extra vuxenstöd, ett hjälpjag. Det gäller bland annat de barn som har svårt med socialt samspel och de som saknar "start"- och "stopp"-knapp.

Gustav Adolfskolan, med 300 elever i årskurs 7 till 9, har fått beröm av Skolinspektionen för sitt sätt att anpassa undervisningen efter elevernas olika förutsättningar. Ann-Christin Pinola har varit rektor på skolan i elva år. Att utgå från varje elev är en kultur som sitter i väggarna, säger hon.
- Då lärarna planerar verksamheten utgår de från eleverna som har svårigheter. De andra eleverna klarar många olika sätt att arbeta på. Därefter lägger man till de utmaningar som de andra eleverna behöver för att få rätt nivå och stimulans i undervisningen. Jag möter rektorer som beskriver att undervisningen på deras skolor planeras utifrån ”en normalnivå”. Då exkluderar man barn med svårigheter. Vi vill i stället inkludera.
- Varför skulle det vara annorlunda med neuropsykiatriska svårigheter än med fysiska svårigheter? Jag brukar jämföra med om man hade en rullstolsburen elev i klassen. Om klassen ska orientera och jag är idrottslärare bestämmer jag ju inte att vi ska ha samling högst upp på berget. Jag skulle förstås hitta en terräng där alla kan vara.

Om en elev på Gustav Adolfskolan har problem med en undervisningsmetod så får den testa en ny. Om en elev med funktionsnedsättning vill att en expert ska komma till skolan och berätta om diagnosen så ordnas det. Ett sådant besök brukar öka förståelsen för barnet, och kanske finns det till och med flera barn i klassen som känner igen sig. Dessutom jobbar skolan tajt med föräldrarna. När föräldrarna är trygga och känner att skolan gör vad den kan för att hjälpa eleven brukar det mesta lösa sig. Fördomar och låga krav på elever med funktionsnedsättning är ett problem på många skolor. Men de eleverna behöver ju inte vara lågpresterande, poängterar Ann-Christine Pinola.
- Vi har alla mörka fläckar. Om vi fokuserar på fläckarna kommer vi antagligen inte någon vart. Vi måste utgå från varje elev och den personens lärande, inte från den personens funktionshinder. Lärarnas uppgift är alltså att undanröja hinder. Konkret innebär det att om det finns tre elever som saknar impulskontroll i klassen, måste läraren förbereda och berätta för eleverna vad som ska hända under dagen.
Ann-Christin Pinola tycker att kontakterna med BUP kan vara otroligt värdefulla.
- Vi har inte kunskap om allt. Vi kanske inte har förstått vissa saker och de kan dela med sig av bra tips. En diagnos kan fylla en viktig funktion, som gör att eleven får det stöd från samhället som den har rätt till. En diagnos kan göra mycket för elevens självkänsla. Men utifrån skolans del så gör en diagnos egentligen ingen skillnad. Vi måste kunna hantera alla elever – diagnos eller inte.

Anna Lundh är kritisk till att skolorna fokuserar för mycket på själva diagnosen och för snabbt vill lämna över barnet i barnpsykiatrins händer.
- Jag konstaterar två saker. Det första är att det är erbarmligt dåligt med resurser i skolorna. Det har skurits ner både på specialpedagoger och på kringpersonal som bibliotekarier, vaktmästare och skolhälsovårdare. Det andra är att kunskaperna runt barn som har olika typer av inlärningssvårigheter är bristfälliga. Många skolor kapitulerar när de möter dessa barn och vill att barnpsykiatrin ska ta över och behandla. Hon önskar en större kunskap i skolan om barnens kognitiva utveckling. Barn med lättare former av funktionsnedsättningar skulle aldrig behöva komma i kontakt med barnpsykiatrin med mer kunskap i skolan. - Jag vill stärka lärarens känsla av att det är de som vet bäst hur barnen fungerar. Att de själva ska kunna anpassa sin undervisning utifrån de elever som finns i klassen. Många lärare uttrycker att de inte har metodikredskapen i sin verktygslåda. Det är något som borde ingå mycket mer i lärarutbildningen. - Diagnoser är sjukvårdens verktyg för att veta hur vi ska behandla olika barn och ungdomar. Men de pedagogiska hjälpinsatserna ska inte bygga på en isolerad diagnos, utan i stället baseras på barnets funktionsnivå, säger Anna Lundh.