skarm

”Elever förlorar på felaktig betygssättning”

Det är inte bara förmågor utan också sakkunskaper som ska betygssättas – och inget hindrar att lärare använder olika provuppgifter för de olika betygen och erbjuder ”omprov”, skriver Per Måhl i ett inlägg om missuppfattningar vid betygssättning.

Som föreläsare försöker jag rätta till felaktigheter som sprids muntligt av andra föreläsare. En del av dem återfinns också skriftligt i Grundskoletidningen. Några citat ur Bedömning och betyg, Lgr 11 (2012) kan belysa några av dem.

I artikeln Bedöma och sätta betyg skriver Steve Wretman: ”Vad som ska bedömas är hur eleven har använt de förmågor som kursplanetexternas syfte och kunskapskrav beskriver. Vad eleven vet, känner till eller har kunskap om ska inte bedömas, utan hur eleven tillämpar förmågorna på sina ämneskunskaper.” (s 13)

Av skollagen framgår att det är kunskapskraven som styr betygssättning. I kunskapskraven anges inte bara förmågor utan också sakkunskaper. Till exempel så ska lärare bedöma elevernas kunskaper om: 

  • ”några heliga platser eller rum, ritualer och levnadsregler”, (religionskunskap)

  • ”materiens uppbyggnad, oförstörbarhet och omvandlingar”, (kemi)
  • ”hur man förebygger skador”, (idrott och hälsa)
  • ”språkets historia, ursprung och särdrag” (svenska) Etc!

Det vill säga, det är inte bara förmågor som ska bedömas. Även elevernas sakkunskaper — ”vad eleven vet, känner till och har kunskap om” — ska bedömas och betygssättas.

 

I samma artikel står: ”Genom att kunskapskraven i Lgr 11 inte är taxonomiskt uppbyggda blir det omöjligt att konstruera olika provuppgifter för de olika betygen.” (s 14). Men inget hindrar att lärare använder olika provuppgifter för de olika betygen. I till exempel matematik ska elevernas kunskaper om begrepp och deras förmåga att använda begrepp betygssättas. De nivåskiljande termerna framgår av figur 1.

Ett matematikprov med E-uppgifter där eleven tillämpar grundläggande begrepp i välkända sammanhang och A-uppgifter där eleven tillämpar begrepp på nya problem, är förenligt med anvisningarna. Samma sak gäller i andra ämnen. I biologi ska eleverna ha kunskaper om samband mellan människokroppens delar. För E ska sambandet vara ”enkelt, identifierbart”, för A ska sambandet vara ”komplext”. Ett prov med E-uppgifter på enkla samband och A-uppgifter på komplexa samband är förenligt med anvisningarna. På motsvarande sätt kan lärare i kemi erbjuda enklare eller svårare laborationer, lärare i språk erbjuda enklare eller svårare texter, lärare i Idrott och hälsa enklare eller svårare orienteringsbanor etc.

Att lärare ger E-, C- och A-uppgifter kan dessutom motiveras pedagogiskt. För vad händer om ett matematikprov endast innehåller nya problem, om biologiuppgifterna endast gäller komplexa samband, om lärare i engelska endast erbjuder svårare texter? Konsekvensen är att fler elever misslyckas. Utifrån Vygotskijs tankar om ”närmaste zon” får E-, C och A-uppgifter ibland bättre formativa effekter.

Längre fram i samma artikel står: ”Tanken på ’omprov” är också omöjlig utifrån de principer som styr bedömningen av kvalitativ kunskap”. (s 17) Att lärare ibland måste erbjuda ”omprov” kan framgå av ett exempel i biologi (se figur 2). Låt säga att ett arbetsområde om Evolutionsteorin genomförs på höstterminen i årskurs 9. En del elever visar då ”grundläggande” men inte ”goda” kunskaper. När eleverna får terminsbetyget E till jul frågar de vad de ska göra för att höja betyget. Vad svarar läraren? Säger läraren ”D är det högsta betyg ni kan få. Tanken på omprov är omöjlig?”

Samma situation kommer att uppstå i flera andra ämnen. För betyget A i Idrott och hälsa ska eleven orientera ”med god säkerhet”. Låt säga att en elev motsvarar alla A-krav utom orienteringskravet. I maj vill eleven göra ett ”omprov” för A i orientering. Vad svarar läraren? Föreskrifterna anger att betyg sätts efter avslutad kurs/undervisning. Intentionen är att elever ska erbjudas möjlighet att visa förbättrade kunskaper och förmågor fram till betygssättningen. Om ett ”omprov” i maj kan höja elevens betyg, bör läraren göra vad han/hon kan för att tillmötesgå det önskemålet. En lärare som aldrig erbjuder ”omprov” följer inte föreskrifterna.

Alltsedan 1994 har den som inte har motsvarat kunskapskrav för G kunnat komplettera. Men före 2011 angavs inga innehåll i betygskriterier för VG och MVG. Det problem som exemplen i biologi och idrott illustrerar uppstod därmed inte. Det är när kunskapskrav för C och A anger innehåll som även elever som vill höja ett godkänt betyg måste erbjudas ”omprov”. Det vill säga, jämfört med Lpo 94 och Lpf 94 tvingar Lgr 11:s och Lgy 11:s anvisningar inte fram färre utan flera ”omprov”.

I Bedömning och betyg, Lgr 11 resonerar Steve Wretman om bedömningar. Där står: ”En formativ bedömning görs under pågående arbetsprocess  /—/ det är ingen exklusiv sysselsättning för läraren. /—/ Det är denna typ av bedömning som ligger till grund för både utvecklingssamtal och IUP. (s 40) I Kunskapsbedömning i skolan, 2011, skriver Skolverket att summativa bedömningar kan användas formativt och att de kan ligga till grund för utvecklingssamtal, skriftliga omdömen och IUP (s 17). Det vill säga om Skolverket har rätt så är vissa av Grundskoletidningens resonemang felaktiga.

En implementering av betygsanvisningarna förutsätter att lärare samtalar om examinationsuppgifter. Men jag möter sällan lärare som har samtalat om examinationsuppgifter. De har istället diskuterat om det är ämnets syfte, det centrala innehållet eller kunskapskraven som styr betygssättning. De har pratat om huruvida man får göra summativa bedömningar, om man får tala om för elever vilket betyg deras kunskaper motsvarar, om B och D ska ges på enskilda prov etc. De har också pratat om vad lärare inte får göra och några hävdar att man inte får ge prov, inte får sätta betyg på prov, inte får ge E-uppgifter, inte får ge omprov etc.

Att skollagen och föreskrifterna inte är allmänt kända och att det inte är allmänt accepterat att lärare får göra de bedömningar som de själva tycker fungerar bäst, hämmar det lokala utvecklingsarbetet. Valida examinationsuppgifter som bidrar till lärande utvecklas inte och används inte. Betygen sätts inte på ett rättssäkert sätt. Förlorarna är eleverna. De får en felaktig information om hur betygssättningen är reglerad. Till exempel kan de få veta att de måste ha A på alla ”delmoment” i historia eller textilslöjd för att få betyget A. Men de får inte veta hur examinationsuppgifter ser ut och vilka resultat de förväntas åstadkomma trots att skollagen anger det. Så länge rektorer och lärare inte identifierar och tar avstånd från de felaktigheter som sprids muntligt av föreläsare och skriftligt i Grundskoletidningen, får eleverna inte den information om examinationsuppgifter och bedömningsgrunder som de måste få för att bedömningar ska kunna få formativa effekter och bidra till deras lärande. 

Per Måhl
Föreläsare och fd utredare på Skolinspektionen. Sakkunnig i politiska utredningar och författare av böcker om betygssättning och bedömning.

 

En replik om felaktigheter 

Mitt debattinlägg om felaktigheter har kommenterats. Eftersom jag inte är med i Face-book eller Twitter så har jag bett Skolvärlden att publicera en replik. 

1992 enades politiker om att betygen skulle vara mål- och kunskapsrelaterade. Alltsedan dess har betygsanvisningarna varit desamma med den skillnaden att efter 2011 framgår anvisningarna av skollagen, av Skolinspektionens tillsynsbeslut och av Skolverkets Allmänna råd och kommentarer. Alltsedan dess finns två typer av ”rätta” svar på de frågor som lärare ställer om betyg och betygssättning. De två svarstyperna kan illustreras så här. 

På den fråga du ställer finns det föreskrifter som klargör vad som är rätt svar. På sidan X i föreskrift Y står det rätta svaret. 
På den fråga du ställer finns inga föreskrifter som klargör vad som är rätt svar. Det innebär att lärare får göra på olika sätt i tanke att betygssättning fungerar bättre då.  

I min artikel påpekade jag att skollagen anger att det är kunskapskraven som styr betygssättning. Låt säga att en lärare frågar: ”Ska betygen relateras till ämnets syfte eller till centralt innehåll?”. Rätt svar är ”Nej”. Svaret ”Ja” är felaktigt. Själv tycker jag inte att kunskapskraven är tydliga. Men vad jag tycker spelar ingen roll. Betyg ska sättas i relation till kunskapskraven. Jag påpekade också att frågor om prov och arbetsuppgifter inte är reglerade. Låt säga att en lärare frågar: ”Får jag sätta betyg på ett prov?”. Rätt svar är ”Ja”. Svaret ”Nej” är felaktigt. Vad jag eller någon annan tycker om det spelar ingen roll. 

Varför vissa felaktigheter sprids vet jag inte men felaktigheter är inget nytt fenomen. Före 2011 kunde man till exempel läsa i Grundskoletidningen att betygen skulle relateras till mål att sträva mot trots att det då framgick av föreskrifter att betygen skulle relateras till mål att uppnå och betygskriterier.  

Jag trodde att 2011 års anvisningar skulle skapa en större klarhet om regelsystemet. Därför blev jag förvånad och upprörd när jag i december 2012 tittade på TV4:s nyheter. Där påstods att betygen i svenska i årskurs 6 skulle relateras till 13 delmoment och att den som fick E på 1 delmoment och A på de 12 andra skulle få betyget D. Men kunskapskraven i svenska innehåller inga delmoment och antalet förmågor och kunskaper är inte 13. Att ett terminsbetyg ska spegla de kunskaper och förmågor som eleven sammantaget har visat fram till och med betygstillfället framgick inte. Att förmåga att prata, läsa, skriva examineras vid fler tillfällen och att bättre resultat ersätter tidigare resultat framgick inte. Att förmåga att prata, läsa, skriva kan samexamineras i slutet på en termin och att elevens prestationer på 2 till 3 examinationsuppgifter kan ge läraren all information som behövs för att sätta ett rättssäkert betyg framgick inte. Den bild som TV4 gav svenska folket — att eleverna ska genomföra 13 examinationsuppgifter och att resultaten på dessa ska summeras så att 12 A:n och 1 E ska ge betyget D — stämmer inte med skollagens föreskrifter.  

I mitt debattinlägg drev jag tesen att felaktigheter hämmar det lokala utvecklingsarbetet. Istället för att prata om examinationsuppgifter, om progression och om hur eleverna ska informeras om grunderna för betygssättning, tvingas lärare prata om vad som gäller. De olika uppfattningarna drabbar ytterst eleverna som inte får en entydig och korrekt information. Jag tänkte att mitt debattinlägg skulle stimulera till fortsatt debatt om varför det är svårt att implementera betygsanvisningar och vad som kan göras för att eleverna ska få den information som de har rätt till. Jag tänkte att läsaren kunde ställa sig någon eller några av följande frågor.  

Är betygsanvisningarna rätt uppfattade på vår skola?  
Är betygsanvisningarna implementerade på vår skola?  
Får eleverna den information som skollagen kräver? 
Har lärarna på vår skola fått den fortbildning om betygssättning som rektorn enligt skollagen är skyldig att ge? Hur frekventa är formativa bedömningar och formativa gensvar i praktiken?  

Att mitt debattinlägg istället skulle ge upphov till affekterade tyckanden och synpunkter på mig som person var jag inte förberedd på. Kan det vara så att vissa felaktigheter är så frekventa att ett sakligt påpekande med en hänvisning till en föreskrift uppfattas som ett privat tyckande? I så fall är situationen för elever och föräldrar värre än vad jag trodde. För om rektorer och lärare inte läser sig till vad som gäller och inte följer föreskrifterna — vem ska då tala om för elever och föräldrar att den beskrivning av betygsanvisningarna som TV4 gjorde i december 2012 inte stämmer med skollagen? 

Per Måhl

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm