Författaren: ”Man missar att stötta lärarna”

Som lärare är det lätt att tappa tilltron till den egna förmågan, med kontrollinstanser och politiska reformer som sträcker sina tentakler in i såväl klassrum som lärarrum för att diktera agendan. Och en passiviserad lärarkår med dåligt självförtroende är inte bra för någon.

Så resonerar den brittiska läraren och författaren Alex Quigley. Hans bok ”Den trygga läraren” är ett försök att verka i motsatt riktning, och underlätta för lärare att bibehålla – eller ta tillbaka – makten över sin egen vardag.

– Lärare står väldigt mycket till svars idag, och de är föremål för en mängd olika mätningar. Samtidigt missar man att stötta dem ordentligt och låta dem utveckla sin praktik. Att den skevheten bidrar till mängden lärare som lämnar yrket är uppenbart, säger han till Skolvärlden.

Det är ett system som bygger på fruktan.

Alex Quigley har gått så långt som att jämföra en lärare som följer Ofsteds (den brittiska motsvarigheten till Skolinspektionen) direktiv med Stockholmssyndromet – det psykologiska fenomenet då en gisslan börjar sympatisera med sin gisslantagare.

– Det är ett system som bygger på fruktan. Det blir fokus på att kortsiktigt uppnå höga resultat genom att samla och sortera data, i stället för att fokusera på lärarens praktik. Lärare behöver regelbunden träning för att utvecklas, men det är inte ofta de ges möjligheten. Vi har en tvångströja på oss som hindrar oss från att fokusera på vad barnen behöver.

Särskilt påverkbara – och därmed särskilt utsatta – är de nya lärarna som kommer direkt från utbildningen, eller har jobbat en kortare tid.

– Min personliga erfarenhet är att man kastas ut på djupt vatten efter utbildningen, utan att man fått lära sig att simma. Givet hur utmanande det är att undervisa, och hur komplexa barn är, är det självklart att det inte alltid kommer att gå som vi tänkt oss. Det innebär att lärares självförtroende går upp och ner över tid, men vi förväntas göra ett lysande jobb hela tiden, utan att få särskilt mycket stöttning, säger Alex Quigley.

Många lärare lider i tystnad.

Boken ”Den trygga läraren” har undertiteln ”Sätt att utveckla sunda pedagogiska vanor”, och den innehåller både diskussioner och konkreta råd för att nå det målet. Alex Quigley anlägger ett rejält helhetsperspektiv: här ryms allt från röstvård och kroppsspråk till strategier för att få eleverna att ställa bättre frågor och tips för kvälls- respektive morgonmänniskor.

Delar av boken hade inte känts malplacerade i en klassisk självhjälpsbok, något som författaren medger något motvilligt – eftersom han inte är särskilt förtjust i självhjälpsböcker.

– Men vårt yrke handlar om relationer, med alla tryck och spänningar det innebär. Vi måste kunna hantera det. Det är lätt att glömma de känslomässiga aspekterna av yrket. Det finns så många problem med lärarstress, och många lärare lider i tystnad. Så ska det inte behöva vara, säger han.

Det låter kanske inte som ett finger i ögat på makten, men i Alex Quigleys analys är fokus på praktik, elever och personlig utveckling i någon mening en revolt mot det kontrollsystem som byggs upp runtomkring våra skolor.

– Jag har varit lärare väldigt länge, och jag vet att vi som grupp kan gnälla en hel del. Det är bra att ventilera sina negativa känslor, men samtidigt är det inte så att en perfekt lösning väntar vid horisonten. Så vi måste genomföra en mini-revolution och förändra våra egna klassrum först. Vi är förändringen vi söker, för att parafrasera Obama, säger han.

Vi har mer makt än vi tror.

Och Alex Quigley påminner om att till syvende och sist är det du som lärare som bestämmer vad som sker i klassrummet – givet att du har en någorlunda hanterbar elevgrupp förstås.

– Vi är besatta av att debattera skolstrukturer, medan forskningen visar att det är läraren som är den verkligt avgörande faktorn. Och när vi stänger dörren till klassrummet och undervisar är vi för det mesta fria. Vi har mer makt än vi tror.