Jag vägrar bära offermantel
”Så du är lärare, stackare!”
Det slår aldrig fel. Fraser drypande av medlidande. I samspråk med en främling på tåget. Hos frisören. Med bekantas bekanta på fester.
”Hur orkar du? Och så dåligt betalt!”
Mannen framför mig är salongsberusad och den goda tonen avtar i samma takt som promillehalten i hans blod ökar. Men det jobbiga är att han är uppriktig. Han vill veta. För han förstår verkligen inte.
”Varför är du lärare?”, frågar han med genuint intresse.
Och jag svarar det jag alltid brukar svara, om det underbara med att se barn och ungdomar att växa intellektuellt och socialt. Det tillsammans med kärleken för språket och litteraturen.
Men vänta. Bad jag om din åsikt? Allt för sent slår det mig: Varför behöver jag alltid försvara mitt yrkesval? Ingen, mig veterligen, ställer dessa frågor till en it-konsult.
Människor jag möter tycker synd om mig. Av den anledningen att de alltför ofta läser i tidningar och bloggar om hur synd det är om oss lärare som arbetar under usla förhållanden för låga löner. Vi framställs i media som självförbrännande offer.
Men samtidigt har det blivit legitimt att kritisera lärare. För de dåliga resultaten, för att inte för att vi inte förstår oss på dagens barn och ungdomar och för att vi inte håller oss á jour med forskningen. Ibland för att inte vara tidsenlig. Ibland för att vara allt för progressiv. Det har blivit svårt att värja sig ifrån kritiken för avsändaren är aldrig densamme.
Vår självbild har krackelerat efter år av negativ uppmärksamhet. Vi har stått mitt på slagfältet då det politiska skyttegravskriget varit som värst. Det är numera svårt att veta vilket ben man ska stå på. Det högra eller det vänstra.
Men varför går vi med på usla arbetsvillkor för ringa lön och varför finner vi oss i att framställas som offer, frågar jag mig. Har vi likt Dr Henck i Hjalmar Söderbergs klassiska novell tillåtit oss bli försummade? Har vi i andras ögon blivit usla stackare? Har vi böjt oss inför det faktum att vi är försvagade och därmed blivit lätta att hunsa?
Jag hör Dr Hencks ord:
”Man kan inte betala så små honorar åt en doktor i päls som åt en doktor i en vanlig överrock med uppslitna knapphål.”
Darwinism eller inte. Men det är detta som återspeglar sig i ögonen på den berusade mannen jag talar med. Och jag vill skrika högt:
”Jag är inget offer! Jag har valt det här yrket. Jag är stolt, stark och trygg!”
Ja, jag vägrar bära denna offermantel. Jag tänker ta på mig min imaginära päls, sträcka på mig och hålla huvudet högt och säga:
”Ja, jag är lärare! Jag har världens bästa yrke och jag är värd er respekt!”
Iklädda våra pälsverk ska alla erbjuda oss den bekväma länstolen och korka upp den bästa whiskyn när vi kommer på besök.
Det är kanske först då som våra huvudmän ger oss det vi är värda? Högre lön och bättre arbetsvillkor.
Jag är inget offer! Vi är inga offer!
Hanna Stehagen
Leg. lärare i svenska och svenska som andraspråk