Lärare behöver mer kunskap om läsundervisning
Mot bakgrund av de sjunkande svenska resultaten i internationella jämförelser av elevers läsförmåga föreslår Litteraturutredningen bland annat ett Läslyft för Sverige. Svensklärarföreningen har varit remissinstans och här är våra synpunkter på de delar som handlar om svenska elevers läsförmåga och läsundervisningen i skolan.
Det nationella läslyftet ska, enligt utredarna, bygga på tydliga mål som ska vara uppnådda 2018: läsfärdigheten och motivationen att läsa bland barn och unga ska ha ökat mätbart jämfört med idag; fler barn och unga ska regelbundet ta del av både skönlitteratur och facklitteratur; och kunskapen om läsningens betydelse ska ha ökat i grupper som idag läser i liten utsträckning. Åtgärder som ska åstadkomma detta är bland annat läsombud på förskolorna och utbildade skolbibliotekarier på alla skolbibliotek. Utredarna bedömer att lärares kunskaper om litteratur och om metoder för läsundervisning behöver stärkas, men bedömningen utmynnar varken i någon formulerad målsättning eller i något konkret förslag om hur denna förstärkning ska ske.
Svensklärarföreningen välkomnar den aviserade satsningen på barns och ungas läsförmåga och delar utredarnas bedömning att kompetensutveckling för lärare när det gäller metoder för läsundervisning måste spela en central roll i detta initiativ. Däremot menar vi att regeringen bör undvika att fatta beslut om målsättningar som innebär att läsfärdigheten bland barn och unga ska öka på ett mätbart sätt till 2018. Problemet med sjunkande läsmotivation och sjunkande läsförmåga är en trend som går åtminstone ett par decennier tillbaka i tiden. Givet de stora samhälleliga och utbildningsmässiga förändringar som utredningen utpekar som troliga orsaker till den försämrade läsförmågan är det orealistiskt att tro att trenden kan vändas på mindre än fem år. Målsättningar av det slaget riskerar att leda till kortsiktiga insatser som antas ge mätbara förändringar på en viss typ av tester (läs: PISA och PIRLS), istället för att det ställs upp långsiktiga mål om systemförändringar som på god grund kan antas gynna läsandet och utvecklingen av olika läsförmågor hos barn och unga.
Till de övergripande målen för läslyftet föreslår vi istället att svensklärare på alla stadier ska ges möjlighet att kontinuerligt delta i kompetensutveckling med inriktning mot frågor dels om barn- och ungdomslitteratur, dels om läsutveckling och läsundervisning. Detta innebär satsningar på en långsiktig uppbyggnad av en infrastruktur både för kompetensutveckling och för litteraturdidaktisk forskning. En sådan infrastruktur, som bygger på ett utökat samarbete mellan universiteten och skolans huvudmän, finns i en del andra länder och skapar bättre förutsättningar både för lärares fortbildning och för empirisk forskning om läsundervisningens villkor.
Vi föreslår också att regeringen, i direktiven till den föreslagna parlamentariska beredningen, låter kommittén se över möjligheterna att inrätta ett Nationellt centrum för läsning av det slag som finns i exempelvis Norge och Danmark. Ett Nationellt centrum för läsning bör ges i uppdrag att stärka och utveckla läsundervisningen i Sverige och sätta frågor om läslust och läsvanor på dagordningen. Forskning om läsning och läsundervisning liksom kompetensutveckling för svensklärare bör vara prioriterade områden för ett sådant centrum.
Av Ann Boglind och Michael Tengberg
Ordförande för Svensklärarföreningens styrelse och lektor i svenskämnets didaktik respektive ledamot i Svensklärarföreningens styrelse och lektor i pedagogiskt arbete