Lärare i politiken av olika skäl

De är lärare som hamnade i politiken av helt olika skäl. Och på var sin kant.
– Jag var besviken på Ingvar Carlssons lönestopp 1990 och ställde upp i fullmäktigevalet när min son frågade, säger Jan-Olof Sundh (V), gymnasielärare från Ulricehamn.
– Och jag fick en uppgift att ta reda på fakta om de olika politiska partierna. Jag fastnade för Moderaternas grundtanke om människor och blev intresserad, säger Ann-Sofie Lifvenhage, högstadielärare från Gnesta.
Efter flera vändor i kommunpolitiken ställer båda upp i riksdagsvalet den 19 september.

Vad tycker de? Och hur stora är skillnaderna mellan rött och blått?

Skolvärlden träffade duon i ett sommarvarmt Stockholm för att diskutera skola och politik.
Lärarlegitimationen klaras av snabbt. Båda är för.
Betygen då?
– Jag ser gärna betyg från årskurs sex, men kriterierna ska vara tydligare än i dag, säger Ann-Sofie Lifvenhage och får mothugg.
– Det är ett nederlag för skolan om man måste ge betyg för att följa upp varje elevs kunskapsutveckling. Betyg kan man ge i årskurs nio som ett urvalsinstrument, kontrar Jan-Olof Sundh.
Om elevbetygen splittrar så förenas de i motståndet mot att eleverna sätter betyg på lärarna.
– Om jag gör en utvärdering tillsammans med mina elever efter ett lektionspass eller ett arbetsområde är det en helt annan sak. Hur känns det? Vad hade jag kunnat göra bättre? Men betyg som lönegrundande ska inte finnas på agendan över huvud taget, säger Ann-Sofie Lifvenhage.
När diskussionen kommer in på utbildningsminister Jan Björklund är båda överrens om att han varit framgångsrik med att lyfta fram skolfrågor. En av Jan Björklunds käpphästar – att förstatliga skolan – får stöd från vänster.
– Staten måste gå in och styra skolan hårdare så att den blir likvärdig. Det ska inte skilja så mycket mellan kommuner och mellan olika skolor. Men att förstatliga fullt ut är väl omöjligt, säger Jan- Olof Sundh medan kollegan från Gnesta tycker att det räcker med en tydligare målstyrning för att få en likvärdig skola.
Under det vindlande samtalet visar det sig att de tycker väldigt lika i många frågor, men med viss nyansskillnad:
Löner – ”höj med 10 000 kronor” (Jan-Olof), ”öka skillnaden mellan behöriga och obehöriga” (Ann-Sofie). 
Anställningsformen – ”föredrar ferieanställning” (Jan-Olof), ”ferieanställning, men kanske för att jag inte provat 40-timmarsvecka” (Ann-Sofie).
– När det gäller skolpolitik skiljer det inte så mycket mellan partierna, säger Jan-Olof och Ann-Sofie nickar.

På det ideologiska planet blir åsiktsskiljaktigheterna synliga

Det är när skolfrågorna tangerar övergripande ideologier som skillnaderna blir tydligare. Synen på friskolor och behörighetskraven till högskolan är vattendelare.
– Jag är emot friskolor eftersom jag vill ha en sammanhållen skola som inte delar in eleverna i olika grupper. Därför ska alla som går gymnasiet få högskolebehörighet så att de får samma chans, säger Jan-Olof Sundh.
Det låter bra, tycker Ann-Sofie Lifvenhage, men verkligheten är en annan:
– Att ge alla rätt förutsättningar innebär inte att alla ska sitta och läsa samma sak. Jag tycker det är viktigare att praktiska utbildningar får lika hög status i stället.
En fråga som både Jan-Olof Sundh och Ann-Sofie Lifvenhage måste ta ställning till är hur de ska hantera politikerrollen bakom katedern.
Ann-Sofie Lifvenhage har sin linje klar:
– Jag diskuterar aldrig politik med eleverna. Jag vill att de skaffar sig en egen uppfattning om världen utan att det är personbundet till mig. Därför tackar jag också nej till att åka runt i skolorna för att vara med och prata politik inför valet.
Jan-Olof Sundh har en annan hållning. Något som han tror hänger ihop med att han undervisar i samhällskunskap.
– Det går inte att undvika. Men när jag sa att jag var vänsterpartist så trodde de mig inte, säger han och småskrattar. Men det är skillnad på hur gamla eleverna är. När jag var på högstadiet pratade jag heller aldrig politik.