varneljung_debatt
Debatt

”Lärare och elever får ta smällen av inkluderingen”

Debatt Inkluderingstanken tar inte hänsyn till klassens övriga elever, menar Therese Vänerljung: ”Tanken med inkludering är god men att till varje pris hålla fast vid idéen gör att många elever mår mycket dåligt.”

Särskolan är det i särklass farligaste stället att arbeta på. Personalen blir utsatt för extremt mycket våld i sitt yrkesutövande. Rapporten är tydlig och vi måste förstå att dessa problem även finns inom grundskolan, detta eftersom elever numera ska inkluderas nästan oavsett vilka anpassningssvårigheter och funktionsnedsättningar de har.

Vissa av dessa elever brukar mycket våld mot andra elever och lärare. Men att sätta tryggheten och studieron i en hel klass på spel anses vara helt okej i dagens skola, när vi pratar om inkludering. Det har tyvärr blivit ”vardagsmat” för många ”normalfungerade” elever att bli slagna av utåtagerande elever. Lärarna och alla elever får bokstavligen ta smällen av inkluderingsidén, dag ut och dag in. Inkludering är något som många hyllar och vurmar för men det hela handlar, som jag ser det, enbart om besparingar.

I en debattartikel om inkludering i Altinget skriver företrädare för organisationer som företräder elever med olika funktionshinder att fokus måste ligga på elevperspektivet och att ett starkare diskrimineringsarbete bör drivas. Jag håller med men ifrågasätter varför debattörerna ihärdigt avstår från att överhuvudtaget beröra de konsekvenser som inkluderingen får för övriga elever.

Inkluderingsdebatten är tudelad och vissa hyllar begreppet. Jag menar att det är aningen verklighetsbortvänt, eftersom det många gånger inte fungerar överhuvudtaget, varken för individen eller för övriga elever. Tanken med inkludering är god men att till varje pris hålla fast vid idéen gör att många elever mår mycket dåligt. Om vi på riktigt ska lyckas med att förstärka trygghet och studiero så menar jag att vi tillsammans måste enas om vad själva problemet faktiskt är och både våga tänka och göra något nytt!

Att principfast hålla fast vid inkluderingstanken, och blunda för de andra elevernas perspektiv, är en form av diskriminering mot de andra elevernas rättigheter.

Med jämna mellanrum kommer rapporter om att lärare inte får ta nödvändiga beslut om att sätta in resurser till elever som behöver det. När läraren säger till rektorn att mer resurser behövs så är svaret oftast att pengarna inte räcker till. Sätter sedan läraren gränser och visar vem som bestämmer så blir läraren anmäld till Skolinspektionen för att ha kränkt eleverna. Detta trots att eleven uppfört sig på ett uppenbart icke respektabelt och godtagbart sätt.

Att lärarna riskerar kritik från Skolinspektionen är helt oacceptabelt och därutöver hämmar det elevernas utveckling till bättre socialt samspel. Dessutom, vad lär sig barnen när de ser att vuxenvärlden inte vågar ta ansvar och agera. Det skickar inga bra signaler till barnen!

Elever som hotar och tar till våld, kan med nuvarande regler och lagar, fortsätta slå andra elever för lärare får/vågar/kan inte ingripa utan att riskera massor. Upprepat våld är en tydlig indikation på att eleven inte mår bra. Mera åtgärder, stöd och resurser behöver då sättas in för alla elevers skull, och i många fall behöver särskola sättas in, menar jag. Det måste ske en utveckling av elevens mående, sätt att agera och glöm inte bort elevens rättigheter att ha chansen att uppnå uppsatta kunskapsmål.    

Föräldrar till barn med funktionsnedsättning går ofta in i väggen för att de tvingas att kämpa extremt hårt för att få rätt hjälp till sina barn. Det är tyvärr ingen självklarhet att eleverna får hjälp överhuvudtaget trots att det står i lagen.  Men vi behöver fler föräldrar som protesterar. Föräldrar som har ”normalfungerande” elever och som drabbas av våldet i skolan måste reagera, och agera mer än idag! Obekvämt javisst, men ibland måste man vara obekväm för sina barns skull, det ingår som, jag ser det, i föräldraansvaret.

Vi behöver även ett rektorsuppror, likt #förskoleupproret, som protesterar mot för lågt satta budgetar! Era karriärer kan inte gå före ert ansvar för elevernas psykiska hälsa. Det är anmärkningsvärt, om ni frågar mig, att rektorer inte tar mer utrymme i debatten. Rektorer kämpar i motvind många gånger och gör ett fantastiskt jobb. Men rektorer behöver bli rebelliska när de så tydligt, och på nära håll, ser både elever och lärare må psykisk dåligt. Visst, även det är obekvämt, men det måste ingå som ett slags samhällsansvar vid höga positioner, och särskilt där man har ansvar för barn, att våga sätta stopp! 

Mitt förslag är, att när elever har anpassningsstörningar som tar sig i uttryck i form av våld och hot, måste vuxenvärlden även se det psykiska och fysiska lidandet hos de elever som blir drabbade av våldet i skolan och på fritids.

Vi måste se till övriga elever i klassen! Hur påverkas deras mående, studieresultat och trygghet när enskilda individer utövar våld? Vi måste hela tiden använda oss av ett helikopterperspektiv i bedömningen och sätta samman de andra elevernas rättigheter när vi talar om studiero och trygghet i skolan. Ska övriga klassens rättigheter helt upphöra, äger några individer ensamrätt till rättigheter i skolan? Psykiskt och fysiskt lidande för övriga elever måste tas på allvar och därför bör klassperspektivet omgående införas för en rättvisare skola med mindre psykisk ohälsa!

Therese Vänerljung
Förälder engagerad i skolfrågor med utbildning i pedagogik och psykologi

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm