Lärarhjälten i al-Jabali

Det finns inga likheter alls med hur det var att undervisa i Syrien före kriget. Jag saknar alla hjälpmedel och har inga skolböcker. Men det betyder mycket för barnen att de får gå i skolan, säger Jamal Shahadeh. 

Vi befinner oss i östra Amman, i det område som kallas för Grönsaksmarknaden. Det är till detta område Jordaniens alla grönsaker fraktas innan de säljs vidare till stadens butiker, restauranger och storhushåll.

På en tom tomt intill en fabrikslokal där grönsaker packas i tråg, har det under vintern vuxit fram ett tältläger.

Här bor nu ett hundratal familjer. De kommer alla, likt Jamal Shahadehs familj, från landsbygden utanför den syriska staden Hama.

Genom den röda leran som nu har blivit platsen för en annorlunda stadsdel, osynlig på alla kartor, kliver Hadil, Dalal och Riham. 

De tioåriga flickorna hoppar över de ytliga diken som har grävts för att leda bort avfallsvatten från tälten.

Klockan är cirka tio på morgonen, och de är på väg till det tält där lägrets barn samlas för att gå i skolan tre timmar per dag. Jamal Shahadeh är tältskolans initiativtagare och lärare.

– Jag såg att barnen här i lägret bara drev omkring och lekte, nästan som hemlösa. Som registrerade flyktingar har de rätt att gå i jordanska skolor, men det är ingenting som skolorna häromkring informerar om, och föräldrarna är ändå ovilliga att släppa iväg sina barn dit. Så jag talade med familjerna och de blev glada och höll med om att det behövdes en skola i lägret, berättar han.

Utanför tältet står Khaldiye som följt sin dotter till skoltältet.

– Jag har två flickor och två pojkar i skolåldern, och jag är väldigt glad att barnen får en möjlighet att gå i skolan så att de kan lära sig något här. De gick i skolan i Syrien, men under kriget stängde den, berättar hon.

Ett femtontal barn i åldrarna fem till tretton år kommer i par eller små grupper till tältet. En efter en tar de av sig sina sandaler och går hukande in under tältduken.

En flicka bär en rosaglittrig Hannah Montana-ryggsäck som vittnar om en tid då familjerna här hade helt andra ekonomiska förutsättningar.

– Vi har varit i Jordanien i mer än ett år, men reste runt innan vi slog oss ned här. Mina pojkar kommer till skolan ibland, men flickorna är mer villiga att lära sig, fortsätter Khaldiye.

Skoltältet som en gång har varit vitt bär, likt några fler av lägrets tält, flyktingorganet UNHCR:s symbol. De andra boplatserna utgörs av plastpresenningar som har spänts upp över stålskelett.

UNHCR-tälten kommer från början från det officiella FN-lägret Za’atari som nu har mer än 100 000 invånare.

Familjerna som bor i al-Jabalilägret placerades i Za’atari av de jordanska myndigheterna när de först passerade den syrisk-jordanska gränsen. Men de trivdes inte i lägrets instängda tillvaro, där vita FN-tält och baracker står i raka rader i ökenlandskapet, utan fann jordanska medborgare som var villiga att mot betalning ställa upp som garanter för familjerna. På så sätt kunde de ta sig ut ur lägret med sina tält, för vad de beskriver som ett friare liv.

Kriget har tvingat mer än två och en halv miljon människor att lämna sina hem i Syrien för att söka skydd i grannländerna. Av de 600 000 syriska flyktingar som bor i
Jordanien befinner sig nu endast en knapp femtedel i FN:s läger.

Det är dyrt att hyra en lägenhet i Jordanien och i stället växer det nu fram informella tältläger likt al-Jabali på tomma tomter runt om i landet.

Den syriska flyktingkatastrofen har slagit hårt mot de syriska barnens rätt till utbildning. FN:s barnfond Unicef varnade i december 2013 för att tre miljoner syriska barn nu går miste om en möjlighet till utbildning.

I Za’atarilägret i Jordanien kämpar FN för att erbjuda utbildning till barnen i lägret, men fortfarande går endast 13 000 av lägrets 55 000 barn i skolåldern i skolan. 

Utav de barn som bor utanför de officiella lägren går en ännu lägre procentandel i skolan. Jordaniens utbildningssystem har stora svårigheter att klara av den ekonomiska utmaning som den massiva flyktingströmmen innebär.

Tältskolan i al-Jabalilägret är startad utan några egentliga medel, på eget initiativ av Jamal Shahadeh.

Jamal är i 40-årsåldern. Han står barfota i tältet med huvudet lätt på sned. Det är för lågt i tak för att han ska kunna stå helt upprätt.

I handen håller han en kort, krokig plastbit som han använder som pekpinne, för att visa bokstäver som han skrivit med krita på en grönmålad träskiva som står lutad mot tältväggen.

Skoldagen börjar med ett upprop, som följs av en lektion i arabiska. 

– Alif, ba, ta! läser klassen de arabiska bokstäverna i kör.

– Vem vill komma fram och läsa upp alfabetet, frågar Jamal.

Barnen sitter tätt intill varandra på det några kvadrat-
meter stora tältgolvet. Nästan alla sträcker upp sina händer så högt de kan. Jamal pekar på en flicka.

– Nu får ni andra vara tysta, säger han.

Asma, som är tio år, står inför klassen och läser snabbt upp det arabiska alfabetet.

Hennes prestation möts av applåder från klasskamraterna.

Asma bemöter applåderna med ett stort leende och sätter sig stolt på golvet igen. Hennes sjuåriga kompis Raghad lutar huvudet mot hennes axel medan en annan elev kallas fram till den gröna tavlan.

Femåringen Shahad, som är Jamals dotter, tröttnar och springer ut till mamma. Det är kallt i tältet och flera av barnen hostar djupt medan Jamal pratar.

Vintern har varit ovanligt hård i regionen. I mitten av december föll här närmare en och en halv meter snö. Tältbyns invånare berättar att de fick arbeta hårt för att hålla tältens tak fria från snömassorna, annars skulle tälten ha fallit ihop som korthus under tyngden.

Jamal Shahadeh lär ut hur de arabiska orden ofta är sammansatta av tre stavelser, och låter de äldre barnen stava ord på tavlan framför de andra.

Efter arabiskan är det dags för matematik.

– Magistern, magistern! ropar Zacharia ivrigt. Han vill räkna på tavlan.

– Mycket bra! berömmer Jamal när eleverna räknar rätt.

Under skoldagen droppar det in några fler elever i tältet tills det sitter sexton barn på tältgolvet. Tiderna i al-Jabalilägrets tältskola är ungefärliga.

Efter matematik är det dags för engelska, och klassen räknar högt i kör: 

– Zero! One! Two! Three! Four!

– Lugn, pojkar! förmanar Jamal Zacharia och hans kamrat
Abdel Aziz som småbrottas i sitt hörn av tältet.

Nu hostar även Jamal. Och de vita skolkritorna går ideligen sönder.

– På engelska skriver man från vänster till höger. På arabiska från höger till vänster, förklarar han och drar upp tre streck på tavlan, för att visa var bokstäverna ska börja och sluta.

– Skriv dessa bokstäver i era block! Jalla!

Femåriga Shahad är tillbaka i tältet. Hon lägger sig på mage och plitar stora, runda bokstäver i sitt block. De andra arbetar koncentrerat lutade över anteckningsblocken. När alla är klara samlas de kring Jamal som satt sig på huk och rättar direkt.

Det har passerat tre timmar, och efter lektionerna i arabiska, matematik och engelska är skoldagen slut.

Jamal ber eleverna stanna i tältet en stund.

Barnen berättar att de alla har varit i Jordanien i mer än ett år, och flyttat runt med sina tält. Men de flesta har bara bott några veckor i al-Jabalilägret.

Före kriget var det syriska utbildningssystemet väl utbyggt i förhållande till andra låginkomstländers. 97 procent av alla syriska barn började i den obligatoriska och kostnadsfria nioåriga grundskolan, och läs- och skrivkunnigheten i landet var jämförelsevis hög.

Undervisningen skedde på arabiska, men eleverna studerade även engelska från årskurs ett och franska från årskurs sju. Omkring två tredjedelar av eleverna, eller fyra miljoner barn, gick ut grundskolan varje år före kriget. 

Alla barnen i tältskolan berättar att de gick i skolan i sina hembyar före kriget. Lektionerna här innebär att de återupptar en skolgång som blev avbruten för mer än ett år sedan, när deras syriska skolor stängdes helt eller delvis på grund av kriget.

– Jag gick i tvåan förut hemma i Syrien. Där var vår skola gjord i sten. Jag älskar skolan och att lära mig nya saker, säger nioåriga Raghad.

I Syrien var det fler pojkar än flickor som gick ut grundskolan före kriget. Men i Jamal Shahadehs tältskola är bara två av dagens sexton elever pojkar.

Vi frågar barnen varför det är så.

– Pojkarna gillar inte skolan!

– De kanske är sjuka!

– De kanske är för gamla! föreslår flickorna i munnen på varandra.

Jamal Shahadeh fyller i att många av lägrets pojkar arbetar redan från tidig ålder med att packa grönsaker i den intilliggande fabrikslokalen.

– I dag är vi 16 stycken, men det brukar vara ungefär 25 elever, men bara tre pojkar. Pojkarna vill ha riktiga böcker, annars kommer de inte. Det är ganska trångt här också, säger han.

Elvaårige Zacharia är en av de få pojkar som går i skolan.

– Jag gillar att gå i skolan. Jag gillar allt, men mest gillar jag matte. I Hama gick jag i femman, och jag kunde läsa och skriva. Jag, mina fem syskon och våra föräldrar kom hit för en och en halv månad sedan, berättar han.

Bredvid honom sitter hans sjuåriga syster Amani.

– Jag älskar skolan. Jag vill bli lärare. Jag vill lära andra barn arabiska, säger hon.

Hala, som är tio år, började i tältskolan för tio dagar sedan.

– Mina föräldrar vill att jag ska gå hit. I Hama gick jag i trean. Där hade vi en fin skola. Jag har fyra systrar och fem bröder. Min bror kommer hit ibland också, säger hon.

Kompisen Asma säger:

– Mina föräldrar vill att jag ska kunna läsa så att jag kan lära mig allt möjligt. Jag vill arbeta med barnhälsa i Syrien när jag blir stor.

– Jag vet inte hur länge vi har varit här i lägret, men vi har varit i Jordanien i två år ungefär. Jag började i skolan för tio dagar sedan. Förut fanns det ingen skola här. Men i Syrien gick jag i trean före kriget. Jag gillar till exempel att lära mig om djur. Lejon är mitt favoritdjur. Jag såg ett lejon på ett zoo en gång. När jag blir stor vill jag bli ingenjör, säger tioåriga Abdel Aziz.

Jamal avslutar skoldagen och låter barnen kliva ur tältet en i taget. Han säger att han vill försöka att skapa ordning bland barnen, trots att deras skolsituation förändrats dramatiskt sedan de satt i raka, tysta rader i sina statliga skolbyggnader i sten utanför Hama.

– Det betyder mycket för barnen att de får gå i skolan. Annars skulle de vara ute och plocka upp nedfallna grönsaker vid grönsaksmarknaden. I skolan får de en annan mentalitet. Skolan innebär också rutiner för familjerna, som att barnen får frukost hemma innan de börjar sin skoldag, säger han.

Morgonen har utvecklats till en ljummen dag, och utanför tältet sjunger fåglar. En bit bort spelar lägrets tonårskillar fotboll.

Skolbarnen tar på sig sina plastsandaler och springer hem förbi tälten. Några få har skolväskor på sina axlar, medan andra håller anteckningsböcker under armen. Fötterna gör små, djupa avtryck i den röda leran.

Bakom skolans tält arbetar en nyanländ familj med att montera stålbalkar som utgör skelettet till ett nytt tält. En av männen bär fortfarande Fria syriska arméns uniform.

Jamal Shahadeh visar oss in i tältet intill skolan, där han bor med sin fru Jihan och dottern Shahad. Tältet, som saknar inflöde av dagsljus, är möblerat med madrasser, och dekorerat med tygstycken.

Jihan serverar arabiskt kaffe i små porslinskoppar, medan Jamal berättar om sin utbildningsbakgrund. 

– Jag läste till gymnasielärare vid universitetet i Aleppo, men jag har alltid arbetat med yngre barn. Jag arbetade utanför Hama före kriget, i en stor skola med två våningar och omkring 250 elever, berättar han.

Familjen lämnade Syrien redan 2011, innan upproren utvecklats till inbördeskrig.

– Jag åkte motorcykel till skolan varje dag. För varje dag som oroligheterna växte behövde jag passera fler och fler vägspärrar, och jag var rädd för att regeringssoldaterna skulle hitta på något skäl till att fängsla mig, som de gjorde med många från mitt bostadsområde, eftersom många där var regeringskritiker. Jag tänkte att det var bättre att lämna landet med familjen, säger Jamal. 

Han berättar att tanken var att söka jobb som lärare i Jordanien. Men efter ett och ett halvt år i landet utan att hitta något arbete, har han gett upp.

– Det finns inga jobb för oss syrier här. Om man registrerar sig som flykting hos FN för att få matkuponger så får man inte heller arbeta lagligt, vilket gör det omöjligt för mig att utöva mitt yrke. De familjer som kan och har barn i skolan betalar mig 10 dinarer per månad (motsvarande hundra
kronor). Och så arbetar jag med att packa grönsaker för att dryga ut kassan, säger han och sippar på sitt kaffe.

Arbetet i grönsakspackeriet sker svart, och ger mindre än tio kronor om dagen.

Jamal Shahadeh beskriver skillnaderna mellan att vara lärare nu och före kriget.

– Barnen som kommer från kriget är trötta, ledsna och utmattade. Jag tror inte att barnen här har sett direkta hemskheter och död, men de har hört ljudet av bomber. Jag upplever att de har svårt för att minnas det som de lär sig nu, säger han.

I skolan lär Jamal Shahadeh ut arabiska, engelska, matematik och religion. Men han önskar att han kunde arbeta med de syriska barnen i en skolbyggnad, efter en läroplan, och ha möjlighet att sätta betyg. 

– Förut tänkte jag att kriget skulle ta slut på några månader och att vi skulle kunna återvända hem. Nu har jag förstått att det inte är så. Bristen på skolgång för de syriska barnen är ett enormt problem, både på kort och lång sikt. Om någon myndighet tog tag i frågan om deras undervisning, och gav mig en läroplan, så är jag mer än redo att undervisa.

Hur hittar du inspiration att fortsätta helt på eget initiativ?

– När jag ser barnen i tältskolan så får jag kraft att fortsätta. Hoppet finns hos dem, och viljan också. Det känns bra.
Jag valde att arbeta med undervisning för att jag älskar att lära ut.