”Lärarutbildningen nu och 1970”
Snart dags för 40-årsjubileum. Debattvågorna om hur lärarutbildningen kan förbättras går höga denna vår och det ska därför bli intressant att lyssna till vad mina gamla kamrater från lärarhögskolan tycker när vi nu ses för jubileumsfest i Arvika. Var lärarutbildningen bättre förr? Annorlunda var den i alla fall. Låt mig göra några nedslag som ställer 70-talets lärarutbildning mot dagens.
I min klass var vi minst lika många män som kvinnor som utbildade oss till mellanstadielärare. Sedan dess har andelen manliga lärare minskat successivt och vid senaste intagning till lärarutbildningarna var andelen män försumbar. Och det var inte lätt att komma in på lärarutbildningen 1970! Det krävdes i själva verket toppbetyg för att få plats på den åtråvärda utbildningen. Att läraryrket var populärt berodde på att det ansågs vara ett fritt och utvecklande yrke med långt sommarlov och hygglig lön som bidrog till en relativt hög status. Administrationen på 70-talet begränsades till att i princip notera vilka elever som var frånvarande. Inga betyg sattes och inga omdömen skrevs. Ett fåtal individuella utbildningsplaner för elever med behov av särskilda stödinsatser gjordes av lärare och speciallärare tillsammans.
Lämplighetsprövningen av blivande lärare försvann några år innan vi påbörjade vår utbildning 1970. Den syftade till att identifiera sökande som inte bedömdes ha förutsättningar att utvecklas som pedagoger. När dessa prov togs bort fick det till följd att flera kandidater långt senare i utbildningen – ofta under praktikterminen – upptäckte att läraryrket inte passade dem. Självklart var detta tragiskt ur alla perspektiv. 32 år senare föreslog jag som GD i Myndigheten för skolutveckling att någon form av lämplighetsprövning för blivande lärare borde övervägas igen. Det möttes inte av något större intresse då. Nu noterar jag att det i båda de politiska blocken föreslås ett införande av lämplighetsprövning.
De teoretiska studierna upptog heltid med 6-8 lektioner om dagen lärarledd undervisning, vanligtvis i grupper om 12 kandidater. Utbildningen bestod av ämnesteori, pedagogik, metodik samt ett antal praktikperioder som kröntes av en praktiktermin med full lön. Ämnet metodik handlade om att förstå hur man fångar intresset för ett ämne hos eleverna och hur det praktiskt kan åskådliggöras. Att konkret visa eleverna hur en rullstensås bildades under istiden med hjälp av en sandlåda i klassrummet eller hur en lektion bör disponeras med en del genomgång, en del eget arbete och en del uppföljning och repetition var inte så dumt. Ämnet metodik är sedan länge borttaget på lärarutbildningar.
Näst sista terminen av den då treåriga utbildningen var praktiktermin under handledning av en särskilt utvald och skicklig klasslärare. Vi hade som lärarkandidater eget ansvar för undervisningen i nära nog alla ämnen i en klass under 26 timmar i veckan vilket var tre timmar färre än den undervisningsskyldighet på 29 timmar som då gällde. Varje handledande lärare ansvarade för två lärarakandidater och fick för det ett extra lönepåslag, och vår undervisningsskicklighet bedömdes vid ett antal besök av metodiklektorer i samråd med handledaren. I slutbetyget av lärarutbildningen framgick betyget man fått i lärarskicklighet, 1, 2 eller 3. Alla hoppades på en trea men bara 15 procent nådde upp till de kraven. 25 procent fick en tvåa och 60 procent fick nöja sig med en etta. Inga betyg ges längre i lärarskicklighet.
70-talet var en brytningstid precis som nu och precis som skolan ungefär vart tionde år brukar befinna sig i. Ungefär i samma intervaller har vi fått nya läroplaner och i samma intervaller har skolpolitikens pendel svängt mellan sina ytterlighets-positioner. 70-talet brytningstid gick mellan den då rådande skolkulturen präglad av skolans kunskapsuppdrag och lärare med stor yrkestolthet, ordning och reda och stängda klassrumsdörrar.
Under all praktik noterade jag en symbolisk detalj värd att minnas. Klassrummen hade podium, golvet framme vid svarta tavlan var upphöjt cirka 10 centimeter. Där stod katedern. Det var praktiskt, läraren syntes bra vid alla genomgångar som gjordes. På podiet fick också eleverna träna sig att inför sina kamrater göra presentationer, spela teater, läsa dikter, sjunga och spela. I 70-talets tidsanda togs podierna bort för att understryka lärarens förändrade roll som ”mentor” och ”handledare”. Jag minns väl en av de studieresor vi fick göra till Tyresö utanför Stockholm. I Krusboda hade man byggt en ny skola anpassad till nya tidens krav där skolans auktoriteter, rektorer och lärare, skulle framtona på ett nytt och mer kamratligt sätt. Rektor Lennart Edberg (känd som domare i Vi i Femman) tog emot oss sittande i skräddarställning på en enorm hög av färgstarka kuddar längst ner i en amfie-liknande grop. Kontrasten till de rektorer vi lärt känna kunde knappast bli större. Den så kallade flumskolan gjorde sitt tydliga intåg, själv for jag 1975 till Kina på lärarresa för att på plats studera hur en helt annan syn på skola med resultat och kunskap i fokus fungerade. Och studieresan gjorde jag självklart på min ferietid! Inget annat var möjligt eftersom lärare på 70-talet inte fick ledigt på terminstid. Det skulle uppfattas som en felaktig signal till barn och föräldrar och menligt påverka respekten för kunskap, lärare och skolan.
Säga vad man vill – resultaten i landets skolor på 70-talet låg på toppnivå internationellt. Möjligen kan det finnas ett samband med hur vi förändrat lärarrollen och synen på ledarskap och auktoriteter i skolan. I den meningen är skillnaden i vart fall monumental.
Pia Enochsson
Generaldirektör Myndigheten för yrkeshögskolan