Debatt

Lärarvikarie – på liv och död

Debatt Visst måste de alla mycket goda referenserna jag fått betyda något, att jag gör något bra? Det gör att jag kokar och blir arg. Jag kan inte hur mycket än jag vill, hur illa jag än blir behandlad av kommunerna välja bort detta fantastiska yrke, skriver en anonym lärarvikarie.

Jag är så arg att jag kokar! Ibland blir min ilska och frustration så stor att det pyser över, bara lite, men tillräckligt för att det blottar mig och hur ses jag då? Jo som en obekväm, icke-kontrollerad och troligen icke önskvärd. Varför denna ilska? Jag har sedan 2007, då jag fick min lärarexamen, fungerat som vikarie. Jaha, tänker någon, men då har hon ju jobb, och ja, jag har haft turen att varje termin fått komma till ett antal anställningsintervjuer, fått tjänst, fått nya kollegor, nya rutiner, nya chefer, nya härliga elever.

Som kanske många känner igen, ger man allt i början, kämpar till 150 procent, tömmer sig på energi, för att komma in i verksamheten, i kollegiet, vara förberedd, plugga namn på elever, man vill visa framfötterna, visa att man är en att räkna med, ett hopp inom en tänds om att det kanske är just här jag kommer få stanna, att få tillhöra och få utvecklas. När terminen eller läsåret närmar sig sitt slut och cheferna nästan går omvägar för att slippa träffa mig, för att slippa ge mig beskedet att tyvärr har vi inget mer för dig, startar min destruktiva aggressionsfas. Jag anklagar mig själv för att inte gjort tillräckligt, att inte varit tillräckligt kollegial, inte visat tillräckligt intresse för skolutvecklingen, jag börjar inbilla mig att det är mitt fel och att jag är värd att knuffas mellan tre kommuner år efter år för att de måste tänka på ekonomin och dessa ändlösa nedskärningar.

Sakta men säkert dödar detta min drivkraft som lärare, pedagog och människa. Jag älskar mötet med människor men börjar mer och mer dra mig undan. Jag orkar inte gå igenom den smärta som de otaliga uppbrotten från nyfunna vänner skapar, och bli en människa som jag inte känner igen. Sök hjälp tänker nog en del, och tro mig, det har jag. I takt med ökad frustration över att aldrig få tillhöra ger jag mentalt upp. Arbetet som vanligtvis är så kul, blir tråkigt. Jag känner mig likgiltig och hopplös, men jag får inte visa det. Då kanske jag aldrig får komma tillbaka. Visst har jag många gånger tänkt att nu skiter jag i detta, jag byter yrke (och har gjort det) ändå finns drivkraften att vara lärare där. Visst måste de alla mycket goda referenserna jag fått betyda något, att jag gör något bra? Det gör att jag kokar och blir arg. Jag kan inte hur mycket än jag vill, hur illa jag än blir behandlad av kommunerna välja bort detta fantastiska yrke. Trots att det sakta men säkert dödar min kreativitet, min passion och min absoluta önskan om att få arbeta med barn, ungdomar och vuxna.

Den vikarierande läraren

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm