Låt inte skolan bli ett ideologiskt slagfält

Det är ingen stor nyhet att skolan i Sverige sedan flera år brottas med stora problem. I Stockholm var förra året IV, det individuella programmet, den största gymnasielinjen. Det är den linje elever går som inte har tillräckligt bra betyg för att komma in på det reguljära gymnasiet.
Enligt Skolverket lämnar runt 30 000 elever varje år sin gymnasieutbildning utan att ha klarat studierna. Finns det ett tydligare bevis på att skolan har misslyckats? Hur stor chans har dessa elever att komma in på arbetsmarknaden?
Segregeringen av skolorna har ökat. Många duktiga elever flyttar från skolor i socialt utsatta områden till skolor, ofta friskolor, där de tror att de har större chans att nå sina högt ställda mål. Kvar blir ofta de som av olika anledningar inte har möjligheten att ta steget bort.

Sockrar med höga betyg

Andra har blivit besvikna på friskolan och flyttat tillbaka till den kommunala skolan. Dessa elever brukar jag kalla ”pedagogiska nomader”. Jag har mött flera av de här eleverna. På grund av splittrad skolgång har de ofta svårt att nå bra resultat.
Rundgången av elever har i flera fall lett till betygsinflation i både kommunala skolor och friskolar. Kan skolan inte erbjuda tillräckligt bra pedagogisk kvalitet, sockrar man ofta med VG och MVG för att inte bli av med levebrödet: skolpengen.
Denna pedagogiska irrfärd har politiska ideologier och beslut som grund. Vänstern har företrädesvis jobbat för att skapa jämlikhet så att alla ska få lika del av resurserna. Borgarna har förordat frihet och har hittills, i stort sett, stött friskolornas rätt att utforma sina egna alternativ.
Tyvärr har den svenska skolan fastnat i skarven mellan dessa olika paroller av frihet och jämlikhet. Om den är fri vet jag inte, men jämlik är den inte. De stora förlorarna är eleverna i allmänhet och i synnerhet de elever som kommer från akademiskt svaga hem.

Förslag för en bättre skola

Det här måste förbättras:
1. Varje skola måste ha en skolledare som är pedagogiskt ansvarig och driver skolan framåt. Rektorerna inom den svenska skolan verkar föröka sig genom delning.
En skola jag känner bra till, hade fyra rektorer som samtliga jobbade med administration och ekonomi. Inte en enda hade som uppgift att utveckla det som borde vara skolans kärnverksamhet: pedagogisk utveckling och resultat.

2. Skolan måste ha staten som huvudman. Samtliga skolor i Sverige, friskolor och kommunala skolor, måste ha samma regler och förväntningar och kunskapsmål. Elever i Årjäng ska inte ha sämre förutsättningar än de som bor i Danderyd bara för att de råkar bo i en fattigare kommun.

3. Det har sagts ett otal gånger förut: Den svenska lärarutbildningen måste förbättras och kraven höjas. Det håller inte, som jag har bevittnat, att lärarhögskolan skickar ut lärarkandidater som är sämre på engelska än vad eleverna är.

4. Det måste löna sig att vara en bra pedagog. När jag började som lärare för åtta år sedan hade jag cirka 5 000 kronor mindre än en kollega som hade jobbat 30 år i yrket, publicerat läroböcker och var allmänt ansedd som den bästa pedagogen på hela skolan. Det är inte rättvist. Han borde haft dubbelt så hög lön som jag.

5. Den svenska skolan har problem med ordning och reda. Därför behöver lärarna gemensamma strategier för att skapa ordning. Men en återgång till 1960-talets skola är inte en lösning på 2000-talets problem som vår skolminister Jan Björklund antyder. Jag längtar inte tillbaka till den auktoritära skola jag gick i.

Jag anser att vi som lärare måste utveckla samarbetet med föräldrar, arbeta mer som tränare, inte som domare och att skapa en dialog. Detta är den största utmaningen som vi lärare och pedagoger har för att vi ska leva upp till läroplanernas stolta paroller. Det är bara att sätta igång.

Thomas Nygren, lärare, journalist, föreläsare, Älvsjö.