Håkan Dahlberg och Peter Swärdh
Lika grupp – helt olika förutsättningar
Hur många människor är det rimligt att leda? Är dagens klasser på mellan 25 och 30 elever något som är skrivet i sten? Skolvärlden åkte till Åtvidaberg, den klassiska bruksorten där fotbollen alltid har spelat en viktig roll. Vi mötte fotbollstränaren Peter Swärdh och svensk- och SO-läraren Håkan Dahlberg, två män med liknande uppdrag, men med helt skilda förutsättningar.
Peter Swärdh, tränare
Arbetstid: Har ingen reglerad arbetstid. Finns med på träningar, resor, matcher, planering, mediekontakter med mera.
I ledarstaben: 4 tränare inklusive Peter, 5 personer med medicinska uppgifter, 1 lagledare, 1 materialförvaltare och 1 webbansvarig. Totalt 12 personer.
Truppen: I dagsläget 25 spelare.
Anställningsform: Treårskontrakt.
Håkan Dahlberg, lärare i svenska och SO
Arbetstid: Årsarbetstid på 1 767 timmar, som fördelas på arbetsplatsförlagd tid och förtroendetid.
I ledarstaben: Ingår i ett arbetslag, men är oftast ensam vuxen i klassrummet. Delar mentorskap i klass 9D med en kollega.
Truppen: Mellan 23 – 27 elever i varje klass.
Anställningsform: Tillsvidareanställd.
Januarimörkret har tagit Åtvidaberg i ett stadigt grepp. På klassiska Kopparvallen tänds elljuset tidigt för ett av årets första pass.
Tränaren Peter Swärdh och hans ledarstab har haft en genomgång med spelarna inomhus om dagens pass. Väl ute på konstgräset är man snabbt igång. Assisterande coachen Lars Stensgård tar befälet och de 17 utespelarna är igång i en uppvärmande passningsövning. Ljudet av distinkta pass ekar allt tätare.
I ett annat hörn av planen kör målvaktstränaren Leif Eriksson övningar med de båda målvakterna.
Peter Swärdh kan förbereda nästa övning – han ställer målburar, koner och västar på rätt plats. Så tar han plats i mittcirkeln, hans roll är observerande och övervakande. Han drar upp axlarna och ser nästan lite frusen ut.
Bara en frispark bort ligger Alléskolan.
En ny termin är i full gång för de 26 eleverna i 9D. Håkan Dahlberg, lärare i svenska och SO, förbereder klassen för de nationella proven.
– Den där helgen ska ni inte hänga på LAN, gå i stället och lägg er klockan nio på söndagskvällen, säger Håkan leende – och eleverna förstår att då är det allvar.
Klassrummet är kargt och tidlöst. Ett typiskt svensk klassrum, precis som gruppstorleken, runt 25 elever. Håkan är den som leder och driver lektionen framåt. I klassen finns också elevassistenten Åsa som hjälper några barn med särskilda behov.
Håkan läser ett stycke ur Strindbergs ”Tjänstekvinnans son” och inleder en diskussion om vad en oförrätt är. De flesta läsår undervisar Håkan Dahlberg fyra klasser i samtliga SO-ämnen och en klass i svenska.
– Jag sätter ungefär 425 betyg och skriver lika många skriftliga omdömen. Man kan ställa sig frågan om det är rimligt?
Trekvart in i träningspasset är Peter Swärdhs roll en annan. Engagemanget är på topp och spelarna intensivt inne i en spelövning.
– Näässtta boll, ropar Peter Swärdh.
Han är utbildad ekonom, men började tidigt träna sin egen klubb i Hässleholm.
– Svensk fotboll är sent professionaliserad. Länge fanns det bara en heltidsanställd runt de allsvenska lagen. Vi i Åtvidaberg tillhör en del av allsvenskan med relativt liten ledarstab, men vi är på väg att växa.
Som fotbollstränare har han möjlighet att bestämma hur många som ska ingå i spelartruppen.
– 18 till 20 utespelare är det optimala. Det innebär ungefär två spelare på varje position, som konkurrerar med varandra.
FAKTA: Synen på klassstorlek genom den svenska skolhistorien
25–30 elever i en klass har inte alltid varit normen i Sverige. I början av 1800-talet hade man jättelika klasser med flera hundra elever i olika åldrar. Man såg klassen som en del i ett mekaniskt system där eleverna skulle observeras från en central plats.
Under 1800-talets mitt började man tänka på gruppen som homogen utifrån ålder, kunskaps- och mognadsnivå och nu infördes också mer systematisk klassundervisning.
Under slutet av 1800-talet byggdes många folkskolor. Byggnaderna fick stora fönster med ljusinsläpp och högt i tak för att luften skulle räcka till alla elever. Nu fick också den pedagogiska tanken plats. Samtidigt blev det viktigt att kunna skilja det normala från det avvikande, vilket krävde mindre grupper. Grupper med cirka
30 elever etablerades, liksom särskilda klasser för barn som ansågs avvikande.
Under 1970-talet blev man tveksam till lärarens individuella förmåga och lärarlag skapades. Nu flyttade också fokus från klassen till barnets individuella kompetens och sökande efter kunskap. Man ifrågasatte tanken om ”egna” klassrum för lärare och elever och klassrummen övergick till att bli öppnare ytor för grupparbeten och varierande elevkonstellationer.
Under en period, när skolan hade mer pengar, fanns tankar om att minska gruppstorleken till 22 elever.
Gruppstorleken har med andra ord speglat flera samtida tendenser, såväl beteende- eller biologisk norm, som ekonomi och kostnader, synen på kunskap och lärarens roll, synen på barnens autonomi och lärande, system för att upprätthålla ordning, värdera och synliggöra individers kompetenser, pedagogiska ideal och liknande tendenser.
Faktakälla: Bengt Sandin, professor vid Tema barn, Linköpings universitet.