Livsviktigt för normbrytare

Här finns elever som varit frånvarande från skolan i ett par år. Det de har gemensamt, säger läraren Kim Gustavsson, är att de bryter mot normerna i samhället. Hos UngArt arbetar man mycket med attityder och värderingar, även på fritiden där en del av eleverna har särskilda coacher.

Inte minst gäller det synen på tjejer. När tre killar i Stockholmstrakten nyligen friades i rätten från misstankarna om gruppvåldtäkt var det en signal från samhällets sida som UngArt-eleverna noterade, menar läraren Khalil Wahid.

Awatif Nasr: Våra lektioner i ämnet livsviktigt handlar mycket om det sociala, om hur man kan bete sig i olika situationer i stället för på det sätt som de är vana vid. Jag tror också att de behöver beröm, att de får höra när de gör någonting bra.

Khalil Wahid: Vi kan inte säga att vi är världens bästa pedagoger. Vi har inte den hemtrevligaste skolmiljön. Det vi har är vuxentäthet, vilket gör att eleverna hela tiden syns. De kan inte gömma sig och de kan inte bete sig hur som helst utan att det får konsekvenser.

Kim Gustavsson: Alla lärare här har gemensamma regler. Det går inte att förhandla med den enskilda läraren. Om lärare har olika ordningsregler blir det konflikter i klassrummen. 

David Kliba: Genom att vi också arbetar med coacher för att stödja eleverna utanför skolan kan vi förstärka positiva beteenden. Till vardags har vi enormt mycket social färdighetsträning. Vi går och äter med eleverna på en annan skola. Ska man stanna vid röd gubbe vid övergångsstället? Ska man hjälpa den gamla damen med käpp? Många av våra elever struntar i grundläggande beteenden eller vet inte alls hur man gör. Den attityd de kommer med kan vara svår att hantera. 

Vad är det för värderingar ni vill göra något åt?

Khalil: Det finns en väldigt nedvärderande syn på tjejer. Det är mycket prat om att tjejer är horor hit och horor dit. Sedan finns en stark främlingsfientlighet riktad mot svenskar. Det pratas väldigt illa om svenskar. 

David: Våra elever kan vara kränkande både mot män och mot kvinnor. Om de för fjorton år sedan stod femton centimeter från ens ansikte när de var upprörda, så har de nu flyttat ett antal centimeter närmare. För många som jobbar med barn och ungdomar är det en fruktansvärd stressfaktor om en ilsken person som säger nedvärderande saker står fem centimeter från deras ansikte. Man har också ett grövre språk än för tio år sedan när man pratar om andra människor. Det har blivit svårare att fånga individen och plocka ut honom ur sammanhanget. Men här får eleverna chansen att bete sig på ett annat sätt eftersom vi är övertydliga i det vi gör.

Awatif: Inför mig säger de inte så mycket, kanske för att jag är kvinna, men jag vet att det är grovt när de pratar om tjejer. Det räcker att en tjej kommer på en fest – då är hon automatiskt hora.

Khalil: Det är det språket och de värderingarna de lever med. De umgås aldrig med någon som har en jämställd människosyn. Har man många ungdomar med en nedvärderande kvinnosyn samlade på ett ställe smittar det av sig.

David: Vi reagerar alltid på sådant vi ogillar och när eleverna uttrycker sig nedvärderande ber vi dem att formulera sig annorlunda. Vi berättar också hur språkbruket kan tolkas och vad det kan leda till. 

Vad är det som gör att andra hänger på dem som har den här attityden? 

Khalil: Oftast har de ett fysiskt övertag. De behöver inte ens hota någon. Det är en skrämmande tanke att ifrågasätta eller säga emot. På många skolor vågar inte heller lärarna ta den diskussionen.

Kim: Många av våra elever har ett kränkande beteende och de omsätter det också i handling på fritiden. Har man stora elevgrupper är det svårare att arbeta med sådana här värderingar, som styrs av den starka och farliga inneklicken.

Finns det någonting i ert arbetssätt som lärare på större skolor kan ta till sig?

David: Vi har en viss spelstil i personalgruppen – kalla den rysk eller kanadensisk hockey – och vi backar upp varandra. Vi vill visa att det finns andra sätt att lösa konflikter på. Vi förenas i frågan vad vi behöver för att känna lugn och trygghet när vi möter ungdomarna. Vi berättar för varandra om olika situationer, går igenom dem, antecknar, ger varandra stöd. 

Kim: En enkel sak är att när vi kommer till skolan hälsar all personal på eleverna. Det är ett sätt att bygga upp en relation, att hälsa eleverna välkomna.

Khalil: Om du ska ändra attityder och beteenden måste du börja med att skapa en relation. I större skolor har du tjugo elever i klassrummet och fyra olika klasser. Hur nära kan du komma åttio elever? Jag kan sitta i matsalen med en elev och äta lunch. Vi kan prata om vad vi har gjort under helgen.

David: Någonstans runt fjärde klass börjar man släppa det här med att lära ut sociala koder. Åker man hem till sin mamma över jul får man följa hennes rutiner, det spelar ingen roll att man är 44 år. Vad är det som gör att vi i tio-elvaårsåldern börjar släppa efter när det gäller de basala vardagsbeteendena?

Khalil: Det viktiga är inte bara att eleverna får en struktur, det ska också finnas en struktur och tydlighet bland dem som jobbar i skolan. Som anställd behöver jag en struktur för att kunna skapa en struktur. Tydliga ramar. Då kan jag också få mina elever att gå åt ett visst håll.