Mest granskad i offentlig sektor: Skolan

Företagsekonomen Anders Ivarsson Westerberg, verksam som docent vid Södertörns högskola, har tittat närmare på vilken slags granskning en rad olika offentliga verksamheter utsätts för. Bakgrunden är iakttagelsen att det offentliga i allt högre utsträckning tycks hamna under lupp, och granskas inte bara av staten utan av en rad externa aktörer.

Och av samtliga områden i studien, bland annat polis, migration, äldreomsorg och trafikpolitik, sticker ett ut – skolan.

– Vi har tittat från slutet av 1980-talet och fram till nu och undersökt: vilka är de centrala granskarna på området och hur har granskningen sett ut, vilka deltar och hur omfattande är den. Och då ser man att skolan sticker ut. Skolan har flest granskare på alla nivåer och man granskar väldigt många olika saker, säger Anders Ivarsson Westerberg till Skolvärlden.

Granskning ska i det här sammanhanget ses som paraplybeteckning för en rad olika företeelser. Den hårdaste formen handlar om den tillsyn som Skolinspektionen står för. I andra änden av skalan finns de rankningar och jämförelser som görs mellan skolor. Också det en slags granskning, men mildare, enligt Anders Ivarsson Westerberg.  Och skolan utmärker sig av att ha en stor mängd granskare på olika nivåer. 

Varför just skolan?

– Jag tror det har att göra med reformerandet av skolan. Skolan har varit föremål för stort politiskt intresse, politiker har gärna varit inne och gjort saker i skolan och därmed vill man veta hur saker och ting går och hur det ser ut. Det följer med det.

Men det har också att göra med den decentralisering av skolan som skett i och med kommunaliseringen och friskolereformen.

– Från centralt håll har man därmed förlorat styrmöjligheter och då vill man återta kontrollen genom att öka granskning och tillsyn. Granskningen återuppstår i andra änden, så att säga.  

Men kontrollen kommer inte bara från statligt håll. På en tidslinje som sträckte sig från 1991 – då Skolverket bildades – och framåt visade Anders Ivarsson Westerberg hur antalet granskare vuxit fram. Före 1991 fanns i huvudsak tre. Skolöverstyrelsen, föreningen Hem och skola och lärarfacken.

Sen kommer kommunerna och SKL ”kanske en av de största skolgranskarna tillsammans med Skolinspektionen”, databaser med statistik som SIRIS, Skolinspektionen, nationella kunskapsmätningar som Pisa, Timss och Pirls, en mängd rapporter som ibland har politisk koppling ibland inte, tankesmedjor, media, myndigheter som Riksrevisionen och Arbetsmiljöverket och dessutom, rankingar, jämförelser och diverse konsulter.

– Inget annat område i offentlig sektor är så genomgranskat som skolan. Det handlar om hundratals aktörer som tillsammans granskar skolsystemet, skolor, reformer, elevers resultat och lärares undervisning, sa Anders Ivarsson Westerberg under presentationen.

Vad får all denna granskning för konsekvenser för lärarna och skolan?

– En konsekvens är administrativt arbete. Jag undervisar på rektorsutbildning och rektorerna ser det väldigt tydligt. De översköljs av enkäter från olika håll som ska ha svar på frågor om hur saker och ting ser ut. Och Skolinspektionens granskning är mycket omfattande och tar tid och energi. Det är påtagligt.

Är det bara av ondo?

– Det finns fördelar också. Om ett barn far illa till exempel måste det finnas en instans som kan komma och granska missförhållanden. Men när granskningen är så massiv och kommer från väldigt många olika håll, då blir det helt enkelt för mycket för skolan. Även om det finns goda avsikter så är det kanske inte ytterligare en granskning skolan behöver.

Anders Ivarsson Westerberg tar den brittiska motsvarigheten till Skolinspektionen som exempel.

– De har haft samma resa och fått kritik för att bara fokusera på fel och avvikelser. Men de har omorganiserat sin Skolinspektion så man är mycket mer utvecklande, främjande och rådgivande. Så används resurserna bättre, tror jag.  Det är bra att det kommer folk utifrån, och som är insatta, och tittar på skolan. Men det ska vara med synsättet att man ska förbättra och hjälpa.