inkludering

Inga-Lill Matson är specialpedagog och adjunkt vid Stockholms universitet och har skrivit avhandlingen.

Inkludering

Ny forskning: Så fungerade 100 procent inkludering

Hundraprocentig inkludering – är det möjligt? I en ny avhandling föjer specialpedagogen Inga-Lill Matson en kommun som införde ”en skola för alla” på 1990-talet.

Inga-Lill Matson
  • Har arbetat som specialpedagog i grundskolan.
  • Disputerade med avhandlingen ”Grus i maskineriet?: Några kommunala tjänstemäns, politikers, föräldrars och lärares syn på en skola för alla” vid Stockholms universitet i början av juni.
  • Här hittar du avhandlingen i sin helhet.

Fotnot: Skolinspektionen har senare kritiserat kommunen för att man genomfört full inkludering. Man menar att särskola måste erbjudas till de vårdnashavare som önskar det. Kommunen har också åtgärdat detta. 

Inga-Lill Matson, specialpedagog och adjunkt verksam vid Stockholms universitet, har under många år följt en kommun som i mitten av 1990-talet tog beslut om att genomföra en hundraprocentig inkludering, där alla barn, oavsett om de var inskrivna i särskolan eller i den reguljära skolan, skulle dela klassrum och lärare.

2007 var hennes licentiatavhandling färdig där tjänstemän och politiker intervjuades om sin bild av implementeringen. I korthet: alla var positiva och det rådde konsensus bland politikerna om att genomföra en skola för alla.

– Efter det ville jag veta vad lärare och föräldrar tyckte, så de övriga studierna fokuserar på det, berättar Inga-Lill Matson, som i juni disputerade med avhandlingen ”Grus i maskineriet?: Några kommunala tjänstemäns, politikers, föräldrars och lärares syn på en skola för alla” vid Stockholms universitet.

Men vi tar det från början. Kommunen hade, precis som många andra, redan sedan tidigare en lokalintegrerad särskola, där alla elever fanns samlade under samma tak om än i olika rum. Kollegorna i de olika skolformerna började samarbeta och man testade att låta eleverna gå emellan de olika grupperna när det passade.

– Det gav resultat, de såg hur eleverna växte med nya förebilder i klassrummet. Lärarna tog frågan till rektorsnivå och vidare till förvaltningschefen, alla nappade på idén om att låta eleverna som var inskrivna i särskolan helt integreras i den reguljära skolan, även om de förstås följer särskolans kursplaner. Så initiativet kom från lärarna. Beslut fattades av den politiska nämnden och därmed startade inkluderingsprocessen, vilket innebar att alla elever fanns i reguljära klasser i grundskolan.

Skolplanen formulerades om, alla elever skulle tas emot i närmaste skola. Lärarna fick utbildning och de som tidigare arbetat inom särskolan följde med eleverna.

– Självklart gick det inte helt utan gnissel. Alla lärare gillade inte idén. En del var nog lite rädda. Men när jag gjorde mina intervjuer var det överspelat. Kommunen hade antagit sin policy; här tar vi emot alla elever i en skola för alla. De som inte tyckte det var bra hade slutat.

Bland föräldrarna möte hon däremot två tydliga läger, de som var väldigt nöjda och de som var rejält missnöjda.

– Alla med barn inskrivna i särskolan fick förfrågan men det var bara de med starka åsikter som svarade och det var fifty-fifty nöjda och missnöjda.

De positiva föräldrarna hyllade idén med inkludering och att deras barn fick gå tillsammans med andra.

– Barnen fick positiva förebilder och det blev ”spillöver” effekter. Det skapade fler resurser i klassrummet, när en elev hade behov av särskilt stöd kunde andra också dra nytta av det. Generellt sett var föräldrar till yngre barn mer nöjda, gapet mellan barnen växer ju äldre de blir och gör det svårare i senare årskurser.

De missnöjda föräldrarna angav två motstridiga skäl till missnöjet.

– Dels de som tyckte att inkluderingen bara fanns på pappret och att det i praktiken trots allt skapades särskiljande grupper. Och dels de som, tvärtom, menade att det skulle behövas mindre grupper för vissa elever, i alla fall ibland, säger Inga-Lill Matson och tillägger.

– Många gånger hänger det nog ihop med vilka behov barnet hade.  

Inkludering är ett ämne som många har åsikter om.  

Om jag får ställa en jättestor fråga, utifrån din forskning, är det bra eller dåligt med inkludering?

– Jag tror att inkludering måste börja i skolan om vi ska kunna tala om inkludering i samhället. Segregation är ett negativt ord men om vi har särskilda skolformer, så är det en form av segregering. Om vi vill ha det måste vi våga stå för det, menar jag, och inte samtidigt säga att vi ska ha en skola för alla.

Den viktigaste faktorn för att inkludering ska lyckas är lärarens förhållningssätt och att lärare är positiv till inkludering, säger Inga-Lill Matson.

– Sen måste det till utbildning och fortbildning. Men absolut viktigast är att läraren tror på det man gör. Och naturligtvis måste man ha stöd från ledningen.

Resurser då?

– Absolut. Men det handlar inte om att det kostar mer utan om hur man fördelar resurserna. Eleverna ska ju ha stöd oavsett om de går i mindre grupper eller om de inkluderas i klass.

Givet de föräldrar som inte var nöjda. Kan det vara så att det finns individer som trots allt mår bäst av att vara i ett mindre sammanhang istället för att inkluderas i klassen?

– Ja, det tror jag. Men det är ett stort steg att säga att en elev inte platsar i ordinarie klass alls på grund av det ena eller det andra. Man måste utgå ifrån individen, kanske behöver man gå ifrån ibland. Men jag tycker inte att man ska tänka att alla som är mottagna i särskolan ska gå där hela tiden. För mig blir det en fara i att säga att vissa elever inte får vara en del av klassgemenskapen. En annan fara är också att olika kursplaner för elever kan innebära att ”ribban” hamnar för högt eller för lågt för den enskilda eleven.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm