”Pisa-resultat stressar fram politiska reformer”

Snart har väl alla hört talas om Pisa, Timss och Pirls. Studierna har tillkommit det senaste decenniet, men har en längre historia. Pedagogikprofessorn Torsten Husén var på 1950-talet med och skapade en organisation (IEA) som i forskningssyfte skulle jämföra elevkunskaper mellan länder.

Ur det växte så småningom studier somTimss och Pirls. Men när OECD under 1990-talet utvecklade Pisa blev det vartefter mer politik. Världens regeringar skulle nu förses med hårda data om det som ibland kallas skolans ”resultat”.

Men räckte inte standardprov och betyg för att bedöma kunskapsnivån? De fyllde vissa funktioner, men det behövdes resultatjämförelser mellan länder och över tid. Några av världens högst kvalificerade experter skapar nu regelbundna och noggrant genomförda tester. Den problematik som Pisa innesluter, rör nog inte kvaliteten i studierna så mycket som tolkning och användning.

Men varför har de här mätningarna fått ett så starkt genomslag? En norsk utbildningsminister sade för några år sedan om de norska resultaten att de var ”som om Norge kom hem från ett vinter-OS utan en enda medalj.” Det var slående. Det handlar om såväl konkurrens som prestige. Och OECD trumpetar ut att Pisa-resultaten speglar landets framtida humankapital: med högre resultat kan BNP på sikt öka med si och så många biljoner. Det är ett spöke för alla regeringar att bli omkörda i den ekonomiska utvecklingen.

I centrala ämnen som läsförmåga, matematik och naturvetenskap sjunker de svenska resultaten sedan 10-15 år tillbaka. I engelska, medborgarkunskaper och så kallad digital läsförmåga är resultaten däremot klart bättre än genomsnittet. Hur det ser ut i till exempel skrivförmåga eller historiekunskaper vet vi mycket lite om: det var tio år sedan en nationell utvärdering gjordes.

Vad vet vi om kopplingen mellan de skolkunskaper som mäts och den kompetens som är viktig i arbetslivet? Vi vet att det finns samband mellan betyg och framtida yrke och lön. Skolresultat fungerar som en form av sortering. Men vi vet också att många andra saker spelar in. Nobelpristagaren James Heckman visar i sin forskning att socio-emotionella förmågor – självdisciplin, social förmåga, emotionell stabilitet, målinriktning med mera – ofta har lika stor betydelse för individers framgång. Sådana förmågor, som till viss del anges i våra läroplaner, vet vi mindre om. Vi vet till exempel lite om hur förskola och skola bidrar.

Att Pisa får starkt genomslag går heller inte att helt frigöra från den norm som svept över världen senaste decennierna: resultatstyrning.
Pisa framstår som det perfekta ”resultatmåttet”.

Alltså:

• Pisa och dylika studier är välgjorda och de sjunkande resultaten i vissa kunskapsområden är väl värda analys och åtgärdsdiskussion.
• Vi ser samtidigt en politisering av kunskapsresultaten vilket stressar fram ”reformer” som är svåra att bedöma framgången i. Stressen riskerar att accentueras av en ökande sammankoppling mellan skola och ekonomisk tillväxt.
• De internationella kunskapsmätningarna mäter enbart vissa kunskaper och på det sätt som tester kan göra. En utträngning av andra kunskaper och kompetenser som anges i våra läroplaner sker. Mer och bredare utvärdering behövs.
• Det finns en klar risk för ”teaching-to-the-test”-effekter, det vill säga att man styr mot att det just är resultaten på testerna som ska stå i fokus, och att oegentligheter kan uppstå. Motivation för att göra bra på tester av typ Pisa och Timss (som inte är betygsgrundande) är också en viktig faktor som vi ännu vet alldeles för lite om.

Mats Björnsson
F.d. analytiker och ämnesråd i Utbildningsdepartementet