”Rektor är elevernas främsta företrädare”

Den grupp lärare som kallar sig liberala lärare lyfter flera viktiga frågor i sin artikel. Skolans ledarskap är en fråga som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar. Satsningar på lärare med flera riskerar att inte nå sin fulla potential om inte skolan samtidigt kan attrahera kvalificerade och kompetenta ledare för utvecklingsarbetet. Cheferna behöver också stöd och stöttning i sitt uppdrag. Att alla rektorer och förskolechefer borde erbjudas handledning i chefsuppdraget är en självklarhet som vi själva driver starkt men som trots detta inte är särskilt vanligt förekommande. Att bli ledare innebär att gå från ett jag till ett vi. Det kräver utbildning och återkommande träning.

Forskning visar att det är en stor fördel om chefen har erfarenhet av organisationens kärnverksamhet för att kunna bli en riktigt bra ledare. Att ställa krav på att rektor ska besitta samma ämneskompetens som varje enskild lärare faller däremot på sin egen orimlighet. Läraryrket och skolledaryrket är dessutom två skilda uppdrag som kräver delvis olika kompetenser. Att leda elevernas lärande i klassrummet är ett arbete som till sin karaktär skiljer sig från det organisationsutvecklande uppdrag som rektorsrollen innebär. Att ha expertbakgrund är alltså inte tillräckligt för en bra rektor.

Vår medlemsstatistik visar att de allra flesta rektorer har lärarutbildning. Detta stöds av Skolverkets uppgifter gällande utbildningsbakgrunden hos de skolledare som genomgår rektorsprogrammet. Att skärpa behörighetskraven för rektorstjänster i syfte att begränsa den krets som kan vara aktuella för rektorsuppdrag till sökande med lärarutbildning blir därmed ett slag i luften. En absolut övervägande del av rektorerna delar lärarnas yrkeserfarenhet och professionella referensramar. Det tror vi är bra.

Viljan att helst ha människor i sin direkta närhet som till stor del påminner om en själv är en mycket mänsklig reaktion. Det skapar trygghet och förutsägbarhet. Det är dock en återvändsgränd. Ju mer lika vi är varandra desto större risk att vi samtidigt bygger in stagnation och intolerans i organisationen. Vem ska kunna komma med nya idéer om alla tänker precis likadant? Istället bör man arbeta på att göra de olika professionernas respektive uppdrag och ansvar tydligare samt verka för en gemensam acceptans av ansvarsfördelningen. Lyckas man med det blir olika specialiteter en styrka istället för ett hot och skolans gemensamma kompetensbas bredare.

I en skola där lärare och rektorer är allt för lika varandra i bakgrund och uppdrag riskerar fokus att i för hög grad riktas mot professionens egenintresse istället för att sätta eleven i centrum. Rektor är elevens främste företrädare – med eller utan lärarutbildning i bagaget.

Matz Nilsson
Förbundsordförande Sveriges Skolledarförbund