Renslakt och matematik på schemat i sameskolan

Det är en magiskt vacker septembermorgon i Nikkaluokta. Efter några dagars dimma strålar solen från en klarblå himmel mellan fjällen i dalgången som ligger vid foten av Kebne-kaisemassivet. 

Dimman har under några dagar gjort det omöjligt att föra ner renarna från fjället. Men nu är det dags för renslakten, en av de största händelserna varje år i den samiska kulturen. 

Den här onsdagsmorgonen assisteras renskötarna i Girjas sameby av elever i mellanstadiet från same-skolan i Kiruna. Barnen gör allt som ska göras vid en renslakt. De för ut renen från hagen och tar sedan till vara på kött, hud, tarmar och blod. 

Flertalet av barnen har varit med om renslakter tidigare. 

– Vi brukar vara i Nikkaluokta vid slakten varje år, berättar läraren Annette Svonni.  

Dagen efter slakten är eleverna tillbaka i klassrummet för att stycka och ta om hand köttet. När Skolvärlden besöker skolan två veckor efter renslakten har en del av råvarorna redan använts i hemkunskapen. 

– Eleverna har gjort blodplättar och leverbiffar. Vi har färdiga råvaror för hemkunskapen under hela läsåret. Tidigare år har vi kunnat åka på lägerskola med mat som barnen gjort själva, säger Annette Svonni. 

Men att ordna maten till hem- och konsumentkunskapen eller en lägerskola är inte den enda anledningen till att barnen deltar i renslakten i Nikkaluokta. 

Vi är otroligt bundna nu med den nya läroplanen, nu när allt ska noteras och bokföras.

Sameskolorna har ett utvidgat uppdrag som innebär att förmedla den samiska kulturen och överföra samiska traditioner. Annette, som jobbat totalt tolv år på sameskolan, tycker att det blivit svårare att lyckas med det på senare år.

– Vi är otroligt bundna nu med den nya läroplanen, nu när allt ska noteras och bokföras. Innan hade vi fler uteaktiviteter och lägerskolor. Det är inte lika mycket av det i dag.

För att kompensera har sameskolan sex kulturdagar. Dessa kan eleverna disponera utöver de ordinarie loven för att arbeta i det samiska hushållet. 

– Då deltar de i renskötsel, fiske, jakt eller något annat som hör till den samiska kulturen.

Den höstdag när Skolvärlden besöker sameskolan i Kiruna inleder Annette Svonni ett nytt långsiktigt projekt med eleverna i årskurs sex. 

Klassen ska vara med i tävlingen Future City, vars tema detta år är just Kiruna och den uppmärksammade flytten av staden. Efter många års planering börjar flytten märkas på allvar. Det nya centrumet håller på att ta form och under vintern kommer flera av Kirunas mest kända kulturbyggnader, som Hjalmar Lundbohm-gården att flyttas. 

Att delvis få genomföra projektet i Minecraft möts av gillande och eleverna vill helst ta fram sina ”plattor” direkt för att skissa på linbanor, skyskrapor och andra häftiga byggprojekt. 

I det lilla klassrummet går eleverna igenom begrepp som stadskärna, industriområde och glesbygd. Det uppstår en diskussion om Jukkasjärvi är tätort eller glesbygd. Och varifrån kommer egentligen vattnet och energin i Kiruna?

– Vad ska vi ha med när vi bygger en stad? Vad är viktigt? frågar Annette. 

– En smart grej är att göra jättehöga hus, så att man påverkar naturen mindre, säger en pojke. 

Att anlägga ett samiskt perspektiv stannar inte vid att ta med eleverna på renslakt. Det ska, enligt uppdraget, genomsyra all undervisning. 

– Vi kommer att prata om vad flytten betyder för renskötseln och samerna och lägga in våra perspektiv. En av samebyarna här, Gabna, som vi har elever ifrån, påverkas enormt mycket. Det får man tänka på. 

Även lärarna använder båda språken i kontakten med barnen

Under lunchrastens lek och fotbollsmatcher hörs både svenska och samiska på skolgården. 

– Många pratar samiska hemma och blandar i skolan, berättar Áilá som går i femman och får medhåll av kompisarna Ida–Louise, Sire, Jessika och Anneli. 

Även lärarna använder båda språken i kontakten med barnen. Ibland när eleverna frågar på svenska svarar lärarna på samiska, om de vet att barnet förstår språket bra. 

Skolans målsättning är att alla elever ska vara funktionellt tvåspråkiga när de lämnar mellanstadiet. Eleverna läser lika mycket samiska som svenska. För att få plats med samiska på schemat är antalet undervisningstimmar i SO och NO färre, men totalt så har barnen i sameskolorna längre skoldagar. Utöver undervisningen i samiska i skolan åker de äldre eleverna på ett språk-läger, ett så kallat språkbad, en gång varje läsår. 

Barnens kunskaper i samiska varierar kraftigt vid skolstarten. 

– En del har samiska som modersmål, andra kan det inte alls. Många har språket i sig, men pratar ogärna. Så det är en enormt stor spridning, säger Annette Svonni.

Därför sker större delen av undervisningen i andra ämnen än samiska på svenska. Men det är inte optimalt, tycker Annette Svonni. 

Den här morgonen har årskurs fem haft prov i NO om fotosyntesen. 

– Hur lätt är det att förstå fotosyntesen på ett språk som man inte behärskar helt? Ibland när en elev inte förstått kan det bero på att vi inte förklarat på samiska. Det är en ständig balansgång, säger Annette. 

Helst skulle hon vilja dela in eleverna i språkgrupper efter hur mycket samiska de kan. 

– Men hittills har det fallit på att vi inte har lärarresurserna och den kompetensen. Det är inte så många lärare som kan undervisa på samiska. 

En av de hetaste frågorna i skoldebatten i Sverige är om staten ska ta över huvudansvaret för skolan. De fem sameskolorna är en udda fågel i det nuvarande skolsystemet, eftersom de redan är statliga. Huvudman är den statliga myndigheten Same-skolstyrelsen. 

På sameskolan i Kiruna upplever lärarna att det är en skillnad att vara statlig jämfört med kommunal. 

– Vi har bättre resurser, det är det som märks. Det är stor skillnad när vi jämför med kommunala skolor, exempelvis när det gäller läromedel. Vi märker det när lärare från kommunala skolor börjar här, att de reagerar på det, säger Annette Svonni. 

Det är stor skillnad när vi jämför med kommunala skolor, exempelvis när det gäller läromedel.

I sameskolan i Kiruna går i dag 62 elever, 45 barn finns i förskolan i samma byggnad. I flera av klasserna är det färre än tio elever. För barnen är skolan liten och hemtam, som en byskola mitt i Kiruna.

– Det är bäst, alla känner alla, säger Jessika, en av flickorna som Skolvärlden träffar på skolgården. 

De senaste åren har antalet elever vuxit och skolan börjar växa ur lokalerna. 

– Dels är det stora kullar, dels har vi blivit bättre på att nå ut. Nu kommer det barn från stan också. Tidigare var vi mest en skola för barn från byarna, berättar Annette Svonni.  

Hon upplever att fler föräldrar vill att deras barn ska få med sig språket och kulturen. 

– Jag har själv vuxit upp under de åren då man helst inte skulle tala samiska alls. Det är bättre nu.

När Annette Svonni sammanfattar skolans mål talar hon om identitet, att eleverna ska bli trygga i sin identitet. 

– Man skulle kunna tro att det är ett jobbigt steg att gå från den här skyddade miljön till en större skola. Men så upplever jag inte att det är. Min erfarenhet är att barnen blir trygga och stärkta i sin identitet, säger hon.