Satsning på mindre klasser ett slag i luften

I kölvattnet av de låga PISA-resultaten har politiker på båda sidor om blockgränsen tävlat i att komma med lösningar på skolans problem. Alltför stora klasser, särskilt i lågstadiet, har pekats ut som en bidragande orsak till krisen. Både oppositionen och den sittande regeringen vill lägga två miljarder på att minska klasserna.

Klasser som Skolverket nu alltså visar inte är så stora. En genomsnittlig svensk lågstadieklass har 18 elever.

Nationalekonomen och skoldebattören Jonas Vlachos är kritisk till förslagen av flera skäl. Till att börja med motsätter han sig antagandet att samtliga klasser behöver bli mindre.

– En generell sänkning riskerar att bli väldigt kostsam, och det kanske inte är den bästa politiken. Behovet är nog inte att minska en klass på 18 elever till 16, utan från 30 till 20. Ett tak för antal elever skulle bli betydligt billigare, säger han.

Då skulle de klasser som redan idag håller en bra nivå förbli oförändrade. Han refererar till Kanada som använder principen med ett tak för antalet elever. Taket höjs i takt med att eleverna blir äldre.

Han pekar också på det faktum att färre elever per klass innebär fler klasser, alltså fler lärare och i vissa fall fler skolor.

– Forskning visar att små klasser är bättre. Däremot när man i stor skala har genomfört en reform, som en hel stat i USA till exempel, visar undersökningar att kvaliteten på lärarna riskerar att sjunka när många måste rekryteras snabbt. Man kanske behöver ta in obehöriga.

Hans andra kritik går ut på att reformförslagen såsom de presenterats hittills i praktiken inte går att följa upp, eftersom alla pengar från staten till skolan går via huvudmännen. Och i slutändan är det de som bestämmer hur stora klasserna blir.

– Ska man helt enkelt öka stadsbidragen och hoppas att kommunerna använder pengarna till rätt sak? I förhållande till vad ska klasstorlekarna minskas? Huvudmännen kan mycket väl påstå att ”den här klassen skulle ursprungligen ha 30 elever, men tack vare det ökade statsbidraget kommer den bara ha 25”, utan att det finns någon möjlighet att kolla upp det.

Jonas Vlachos menar att det är ett exempel på ett inbyggt problem i det svenska skolsystemet som hängt med sedan kommunaliseringen: kombinationen av å ena sidan tydligt nationella mål, å andra sidan en helt decentraliserad styrning.

– Jag tycker att det finns en poäng med ett förstatligande. Frågan är hur det skulle realiseras, men det är någonting vi borde fundera på, säger han.

Om man skrotade reformförslaget och instället införde ett tak, vet han vad han skulle lägga de överblivna miljarderna på: Lärarutbildningen.

– Jag skulle vilja utöka undervisningstiden på lärarutbildningen radikalt. Låta den vara lika dyr som utbildningen till civilingenjör eller läkare, med samma stora mängd undervisningstid. Både gedigen didaktisk skolning, ämneskunskaper och en högkvalitativ praktik.