”Skolan är en ulv i fårakläder”

Samtidigt anses inget så viktigt som just skolan. Barnen. Ungdomarna. Eleverna. Vår framtid och kommande konkurrenskraft på den globala marknaden.  Detta måste skolan faktiskt fixa. Helst nu. Nu måste det bli bra igen. Skolan – kom igen. Gör något! Eller politiker – kom igen och hjälp skolan göra något. Fatta några riktigt bra beslut och bara genomför det. Punkt slut.

Men skolan sätter sig på tvären. Den är som en hal tvål och liksom glider undan, just då man tyckte att man hade fått ett riktigt bra grepp. Den bättrar sig liksom inte, fast man lockat med nya betygssystem, ny kunskapssyn, målstyrning, skolpeng, valfrihet, individanpassning, lärarlag, kollegialt lärande. Det är som om inget biter ordentligt. Skolan är som en bångstyrig elev, liksom särbegåvad. Vill inte passa in. Gör på sitt eget vis och blir ständigt missförstådd.

Ibland går det bra ett tag, och ingen kan riktigt förstå varför, men så plötsligt går det käpprätt utför. Forskningen gör sitt och försöker förstå, kartlägga, dokumentera, dra slutsatser. Studerar fungerande koncept, försöker hitta mönster för att överföra till andra mindre välfungerande skolor. Ibland fungerar det ett tag, men sedan går det utför igen.

Skolan ser bedrägligt lättbegriplig ut. En mer eller mindre fyrkantig byggnad med många fönster och två stora hangarliknande annex (idrottshallen och matsalen). Belägen mitt i byn. Alla har gått där. Många återkommer i samband med nästa generations inträde. Läraren är där, rektorn håller invigningstal. Betygen kommer hem i ett kuvert. Det är klart alla känner skolan. Men skolan är en ulv i fårakläder. Skolan har hundra ansikten, eller kanske tusen. Den är som ett kaleidoskop som i var människas hand ger en helt ny bild – och vrider man den bara aldrig så lite så förändras bilden genast. Den består av en stor mängd människor som kan kombineras på ett oändligt antal sätt och varje kombination ger ett helt nytt resultat. Och alla dessa människor har i sin tur ett oändligt antal kontaktytor mot omvärlden, som också interagerar med skolvärlden.

Varje dag de senaste tio åren har jag gått in genom skolans entré med min portfölj för att förbereda och genomföra dagens lektioner (ja, och gjort allt det där andra som också ingår). När förarbetet är gjort (inläst, sovrat, värderat, konkretiserat, elevanpassat och styrdokumentsanpassat) är det dags att samla ihop alla trettio elever, prata med alla, se alla, stimulera alla, uppmuntra och inspirera, leda, visa vägen, bedöma, förklara, utreda, handleda, berömma, förtydliga, fostra, vara rättvis, vara tydlig, skapa förutsättningar för varje enskild elevs utveckling, ställa krav.

Allt detta samtidigt som en verksamhet är i full gång med allt vad det innebär då drygt trettio människor samlas i ett och samma kollektiva utrymme och små och stora beslut måste fattas på löpande band. Ska eleverna arbeta i grupp eller enskilt, ska läraren göra grupperna eller ska de välja själva, vilka konsekvenser får det, blir någon utanför, hur lång tid tar det, hur ska det dokumenteras? Vem ska få orden, vem har pratat för lite, vem behöver uppmuntras? Ligger genomgången på lagom nivå, verkar några uttråkade, ska den höjas, vilka förlorar då intresset? Hur återfå kontakten med de som hakat av? Är instruktionerna tydliga? Vet alla vad de ska göra? Om inte, varför? (varför sover du?) Hur åtgärda? Vem behöver extra pepp? Är det tillräckligt tydligt skrivet på tavlan? Vet alla vad vi håller på med? Oj, är lektionen redan slut? (om tio minuter börjar nästa).

Mycket är automatiserat efter tio år, men icke desto mindre känns det som gymnastik på hög nivå att pendla mellan det kollektiva och det individuella hela tiden. Mellan omvärldens förväntningar och individernas. Precis där skolan befinner sig. I en gammal kollektiv struktur men fylld med moderna individer. Och detta pågår med variation varje dag, i alla klassrum, i alla landets skolor. Jag har svårt att tänka mig en mer komplex verksamhet. Och då är klassrumsverksamheten, om än kärnan i skolan, bara en del av helheten.

Inget är oföränderligt. Skolan förändras varje dag då alla människor strömmar in genom entrén varje morgon, med nya intryck och tankar i förhållande till dagen innan. Det skenbart statiska är som en hyperaktiv bakteriekultur. Aldrig stilla. Alltid undanglidande. Skolan är tyvärr ingen rationell institution som kan fixa till saker på beställning. Skolan är inte singular utan plural. Den är en levande organism som lever och andas samhällsluften genom alla sina celler. Skolan och samhället är kommunicerande kärl, och kanske är de bara en spegelbild av varandra.

Heder åt alla som med varsam hand och med goda avsikter försöker utveckla skolan. Men se den inte som en separat, lättbegriplig byggnad, som med lite renovering blir ljus och fräsch och därmed löser vår oro för framtiden. För då kommer den bara att glida undan!

Gunilla Granath Zillén
Gymnasielärare