TV: Skolan rätt väg till integration
Läraren Indira Stefanovic flydde från ett belägrat Sarajevo med en grammatikbok under armen.– Den blev symbolen för den identitet som kriget och flera månader utan vatten, mat och el hade tagit ifrån mig. I säkerhet i Sverige var det till slut lärarrollen som hjälpte henne att hitta tillbaka till sig själv. Idag ser hon skolan som en avgörande arena för integration.
Hon minns sin sista lektion i Sarajevo. Det var en fredag eftermiddag i april 1992. Eleverna hade fått i uppgift att läsa Tolstoys ”Anna Karenina”, men ingen hade förberett texten.
– När jag frågade varför ställde sig en elev upp och sade: Varför ska vi sitta här och läsa Tolstoy när det kommer att bli krig på måndag? Jag kunde inte förstå det då, men det var sista gången jag såg mina elever i ett klassrum.
Dagen efter fylldes centrala Sarajevo av tusentals människor som protesterade, sida vid sida gick bosnier, serber och muslimer för att gemensamt uttrycka sin avsky mot kriget. Men precis som hennes elev hade förutspått kom kriget till Sarajevo måndagen den 6 april.
För Indira och hennes kollegor innebar det att skolan omedelbart stängde ner undervisningen. Samtidigt var alla lärare tvungna att varje dag rapportera närvaro, var de borta mer än tre dagar i följd förlorade de jobbet.
I en stad utan fungerande lokaltrafik, med krypskyttar längs hustaken och spontana granatattacker, var det ett dödsföraktande uppdrag. I flera månader trotsade Indira sin rädsla och sprang de två kilometerna till skolan.
När en ny rektor tillsattes blev hon avskedad utan närmare förklaring.
– Det kändes förnedrande då, men så här i efterhand räddade det nog mitt liv.
Samtidigt blev situationen i Sarajevo allt allvarligare. Mat och andra förnödenheter var bristvaror, kontakten med omvärlden helt avskuren och Indira hade inte bara förlorat flera vänner i granatattacker, hon hade börjat förlora hoppet om en väg tillbaka.
– Det tog ganska lång tid innan jag förstod att landet jag älskade och hade vuxit upp i inte längre fanns ta henne till Skandinavien. Lager för lager hade kriget skalat bort hennes identitet och genom flykten till Sverige blev transformationen från individ till flykting fullständig.
– När vi kom till den ungerska gränsövergången ställde sig kvinnan som arrangerade resan upp och sade: Från och med nu är ni inte turister på resa, ni är flyktingar. Det innebär att jag för er talan och ni håller käften annars kommer vi inte igenom. Det var verkligen att förvandlas till en i mängden. Jag förstod att hon måste göra så, men hon tog ifrån mig allt jag var.
På flyktingförläggningen i Flen, där hennes resa slutade några dygn senare, fulländades raderingen av Indira Stefanovic.
– Där blev jag flykting nummer 1822.
Vägen tillbaka till sig själv och ett fungerande liv i Sverige gick via jobbet. Indira började studera och samtidigt undervisa som hemspråkslärare. Efter sju års studier var hon tillbaka och idag jobbar hon som gymnasielärare i samhällskunskap på Katedralskolan i Linköping. Det är en skola med högpresterande, studiemotiverade elever. Få har utländsk bakgrund, ännu färre har flytt sitt hemland.
– Jag bär ett stort ansvar. För många av mina elever är jag den enda människan med utländsk bakgrund som de verkligen träffar.
Hon upplever också att hon med sina erfarenheter bygger viktiga relationer med föräldrarna. Att bygga förtroende för den svenska skolmodellen är också en del av integrationsprocessen.
– Många kommer från länder med betydligt mer hårdföra och hierarkiska undervisningsmetoder och då tycker de att den svenska skolan är för mesig.
Hennes egna erfarenheter av utanförskap använder hon som drivkraft för att jobba mot segregation. På Katedralskolan håller de just nu på att inleda ett utbytesprojekt där eleverna ska jobba tillsammans med elever från skolor i mer utsatta områden. Allt för att låta mötet mellan individerna skapa bryggor.
– Vi måste våga prata öppet om hur vi bemöter varandra och varandras olikheter. I Sverige är det för mycket tysta leken och det är inte bra, fördomarna finns ju där.
Hon är övertygad om att nyckeln till integration handlar om att få människor att mötas. Först när vi släpper impulsen att bunta ihop människor i grupper och vågar möta dem som individer kan vi se förbi fördomarna.
– Integration är en tvåvägsprocess. Som ny i ett land måste man försöka, men man kan inte göra hela jobbet själv, man måste bli inbjuden att få delta.
Som lärare menar hon att man bär ett tungt ansvar att våga se och möta elever som varit på flykt från sitt hemland. Många bär på traumatiska minnen och upplevelser och det är viktigt att ta sig tid att fråga och lyssna på elevens egen berättelse.
– Det är först när man sett dem som individer som vi som lärare också kan ställa relevanta krav på deras kunskaper och det är först då vi talar om integration.