Skolans atlantångare behöver radar och GPS

När PISA-resultaten publicerades hamnade Sverige i chocktillstånd. Hur kunde våra skolresultat ha sjunkit så mycket så snabbt? Förklaringsmodellerna och anklagelsepunkterna har haglat. Från vänster problematiseras kateder, disciplin, läxor och investmentbolag. Från höger skylls skolmisslyckandet på flumskola, betygsmotstånd och elevcentrerade arbetssätt. Men svaret finns inte bara i enskilda reformer utan även i själva chocken – i att vi saknar systematisk mål- och resultatstyrning av skolan.  Målen är otydliga och svårutvärderade och vi vet inte vad vår skola presterar över tid. Utan sådan kunskap går det varken att utvärdera eller att utveckla någon verksamhet.

En orsak till bristen på uppföljning är vår politiserade skola. Våra stora skolreformer är politiskt sprängstoff som ställer blocken mot varandra. Det innebär att våra skolpolitiker utgår ifrån att de egna reformerna är goda och ideologiskt sunda och ogärna vill tro något annat. Det innebär också att kritisk granskning av en reform kan medföra ett högt pris för de partier vars ideologi fått styra. Därför går ideologi och politisk makt ständigt före skolutveckling. På riksplanet så väl som i kommunerna. Nästa problem är att det inte finns en systematisk dialog med berörda lärare. De som är bäst lämpade att analysera och utvärdera skolreformer är frånvarande i all skolutveckling. En orsak till det är att lärarnas professionella föreningar är svaga och marginaliserade. En annan lärarnas låga status. En tredje är återigen den politiserade skolan. Dialogen förs mellan de politiska blocken – inte mellan politiker och lärare.

Ska vi få en bra och likvärdig skola i Sverige måste vi bort från den ideologiserade blockpolitiken i skolfrågor och vi måste inkludera lärarna. Skolreformer ska ha tydliga utvärderingsbara mål, bestå av breda uppgörelser och tas fram i dialog med berörda lärare. 

Det är emellertid bristen på extern kunskapskontroll som är det allvarligaste problemet. Den lämnar oss utan annat facit för våra egna reformer än internationella kunskapsmätningar.  Därför är de IFAU-utvärderingar regeringen har beställt närmast ett slag i luften.  När IFAU senast utvärderade skolan (IFAU 2012) konstaterade forskarna att det inte fanns forskningsunderlag: ”… vare sig de relativa eller de kriterierelaterade betygen ger någon information om kunskapsutvecklingen över tid.” Så kan vi inte ha det. Det måste finnas interna instrument för att utvärdera skolans viktigaste resultat – kunskapsutvecklingen. Det måste framgå vilka reformer, skolor och huvudmän som inte håller måttet och vilka elever som i praktiken blivit bestulna sin medborgerliga rätt.  Här finns redan planer på en externt rättad studentexamen och på central rättning av nationella prov. Med ett sådant system kan vi nöja oss med färre obligatoriska nationella prov och samtidigt få ett fungerande facit. Utan facit har vi politiskt käbbel istället för skolutveckling. Utan facit sviker vi våra barn. Därför bör allt det här sjösättas snabbt, ett prov i taget, inte knytas till framtida teknisk utveckling. 

Skolan måste ha radar och GPS, varje skolreform bör ha ett tydligt utvärderingsbart syfte, styrdokumenten behöver bli mer konkreta och skolutveckling ska inkludera lärarna. Det är också dags för en mer realistisk, jordnära och utvärderbar vision än att vi ska ha världens bästa skola.  Varför inte ”En bra skola för varje barn i varje del av landet.”? Det är visserligen också Finlands mål, men de misstycker knappast ett litet lån grannar emellan.

Helena von Schantz, Riksdagskandidat för Östergötland (FP), ordförande för Språklärarnas riksförbund, förstelärare i Valdemarsviks kommun                                                                

Johan Kant, medlem i Stockholms socialdemokratiska skolförening, rektor på Vikingaskolan och bloggare