Jane af Sandebergs blogg

Under Almedalsveckan är det svårt att göra sig hörd – för det är ju just det alla vill. Det är därför de är i Visby. Desto intressantare blir det när någon just hörs, utan att ens höja rösten. Niklas Stenlås, forskare vid Institutet för framtidsstudier, hördes trots att han talade ganska tyst.

Han talade om skolan och om de två reformideologier som styrt svensk skola – och ingen av dem utgår från kunskapen. Målet har istället varit att antingen vara inriktad på att skapa sociala individer eller på att skapa en så effektiv skola som möjligt. Enkelt uttryckt.

– Och det här går inte att rösta bort politiskt. Politikerna måste tänka om. Skolan är ett sönderreformerat samhällsområde. Men jag vet inte vad vi ska göra åt det, säger Stenlås, som är bekymrad.

Nog borde skolan lyftas över blockpolitiken. Det blir helt klart när Stenlås börjar tala om de många låsningar som finns i skoldebatten. Men värst är det med betygen:

– Det är så märkligt att debatten helt låser sig så fort någon nämner betygen. Det går inte att ta upp ens i fikarummet.

Stenlås är forskare och ska se sammanhang och problematisera, lösningarna ska andra komma med. Och jag kan själv känna igen mig i det, som journalist är det i första hand min uppgift att lyfta problem, och för den skull även goda lösningar, men det är inte jag som ska komma med lösningarna. Det slår mig med all önskvärd tydlighet efter att ha deltagit i en debatt arrangerad av Klassmorfar (läs mer på klassmorfar.se) som utgick från det ökade antalet övervakningskameror i skolor. Alla vi paneldeltagare fick frågan hur vi ska lösa problemen. Jag hade inget svar. Men jag skriver hur gärna som helst om den som kommer med konstruktiva lösningar. Men några såna dök inte upp i Almedalen. Har jag missat något så maila mig bums: jane [dot] afsandeberg [at] skolvarlden [dot] se.

Nu blir det sommarlov några veckor. Hörs i augusti. Om inget oförutsätt inträffar förstås.

En som inte tvekar att låta skolan hamna högst på prioriteringslistan inför valet, plats tio av tio möjliga, är Jenny Löfberg, som pluggar till lärare och är ordförande för studenterna i Lärarnas Riksförbund.

– Klart jag tycker skolan är viktigast, jag är ju så engagerad, säger hon efter att hon lämnat över drygt 3 000 namnunderskrifter till Björklund för att få honom att förstå att studenterna också vill ha en mer likvärdig skola.

Vad ska du göra för att få skolan att ta plats i debatten?

– Jag tror att skolfrågorna måste förankras mer ute i samhället. Mycket av debatten om reformer och annat måste vi förklara så det blir begripligt för alla. Reformerna har blivit så svåra att förstå. Vad betyder de för mitt barn? Det måste vi förklara.

Hon för ett resonemang som jag gillar och som gör det tydligt. Skolan är en utgångspunkt för hela samhället. Skolan hänger samman med ekonomi, jobb och företagande.

– Skolan påverkar hela utgångsläget i alla tunga samhällsfrågor.

Faktum är att det märks i Almedalen att skolan lyfts på listan för politikerna. Skolan tar mer plats. Självklart är jag jävig, jag lyssnar mest efter orden skola och utbildning. Men jag tycker mig märka ett större engagemang, som så klart bottnar i en oro för framtiden. Och det är bra om fler engagerar sig. Skolan är till för alla och inget särintresse.

Snart kan du läsa om mitt samtal med en forskare om skolans roll i debatten. Och vad han tycker skulle behövas för att förändra skyttegravskriget kring betyg och annat.

Så är jag då här, i ordens, politikens och viljornas marknadsplats – Almedalen. Solen skiner och alla pratar med alla. För det är det som är meningen. Samtidigt är mitt jobb att iaktta, beskriva, ifrågasätta och berätta. Men det är bara att ge sig hän och prata på. Så utanför ett frukostmöte stöter jag på Björn Eriksson, tidigare bland annat rikspolischef, landshövding i Östergötland och utredare om de asylsökande ensamkommande barnen. Han är i Visby som expert efter nämnda utredningsuppdrag och deltog i en debatt med politiker från båda blocken.  Men den är jag inte så intresserad av. Jag vill bara veta vilken roll skolan har.

Och ja, skolan har självklart en mycket viktig roll för barnen som kommer hit, menar Björn Eriksson. Skolan kan bli en väg in i samhället. Barnen, eller snarare ungdomarna, är i snitt 16–17 år när de kommer hit och de har tappat allt. Har smugglats hit för pengar. De kan inte vårt språk och vet inget om vår kultur. Hur gör skolan? Det är väldigt olika och det finns många goda exempel, menar han, men alla klarar inte detta svåra uppdrag:

– Jag har föreslagit Skolverket att de ska skapa råd och riktlinjer för skolorna hur de ska ta emot dessa ungdomar. Det är viktigt hur de kommer in i samhället, säger Björn Eriksson.

Skolan är central i ett samhälle. I vår välfärdsstat tar vi ofta det för givet. Men för många barn står att få gå i skolan fortfarande högst på önskelistan.

Nu ger jag mig ut på jakt igen efter människor som vill lyfta skolan.

Det är helt omöjligt för honom att inte engagera sig i utbildningsfrågor. Så säger Jan-Eric Sundgren. Han sitter idag i Volvos koncernledning och har tidigare bland annat varit rektor för Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg. Han är civilingenjör, teknisk doktor och professor i materialfysik.

Och engagemanget är inte att ta miste på när jag ringer Volvos huvudkontor och en vänlig assistent kopplar mig direkt till honom.  Han har med andra ord inte haft någon chans att förbereda sig. Till en början får jag knappt en syl i vädret…

– För Volvo handlar den skola vi har om vår långsiktiga kompetensförsörjning. Även om det går upp och ner och vi i år inte rekryterat så många. Men om Volvo ska kunna bedriva forskning i Sverige måste det finnas kompetenta personer, säger han och berättar vidare om bland annat sitt engagemang i Teknikdelegationen.

Han får sätta poäng på hur viktig skolan är i det kommande valet. På en skala 1 till 10 där 1 är minst viktig och 10 mest viktigt:

– 8 eller 9. Just nu handlar det mycket om jobben och att vi ska fortsätta ta oss ur krissituationen. Men det är på kort sikt. På lång sikt är skolan viktigast.

Han tycker att vi måste fokusera på lärarnas villkor och att det behövs en rejäl satsning på lärarna.

– I valdebatten skulle jag önska mig mer fokus på lärare och lärares betydelse. Och nu måste politikerna allokera resurser till skolan.

– En av de viktigaste frågorna är lärarutbildningen och fortbildningen för lärare. På det området har Sverige halkat efter i alla mätningar. Både pedagogiken och ämneskompetensen är viktig. Lärarna måste få bättre möjligheter till vidareutbildning.

– Man kan jämföra oss med Finland. Där har de lyckats behålla lärarnas status och det handlar inte bara om högre lön. En viktig del är att få fler att söka utbildningen. Och lärarutbildningen måste vila mer på vetenskaplig grund. Idag satsas bara en skärva av de statliga pengarna på utbildningsvetenskap i Sverige.

Han tycker arbetslivet i något slags vidare bemärkelse borde spela en större roll i skolan.

– Vi är inte pedagoger och ska absolut inte trampa in på lärarnas kompetens men vi kan bidra med inspiration och ge eleverna en ökad inblick i arbetslivet, oavsett om det är offentlig eller privat verksamhet. Eventuellt skulle man kunna flytta ut undervisningen till en arbetsplats på orten. Vi är en outnyttjad resurs. I alla kommuner finns det en massa miljöer som kan visa arbetslivet live. Men det kräver ju att lärarna ska ha tid att nätverka och som det är nu har de inte tid till det.

Hans sammanfattning blir kanonbra med tanke på min agenda:

– Vi behöver ett större, vidare engagemang för skolan i hela samhället.

Själv kommer jag att fortsätta försöka förstå varför inte skolfrågorna toppar valdebatten. Och med mitt mål att få skolan att ta mer plats. Den närmaste veckan kommer jag samtala med dem jag möter i Almedalen på Gotland.

Först säger Nadia och Yasemin att de inte vet mycket om politik och inte har mycket att säga. Men klart de har:

– Politikerna ger löften som bara verkar bygga på vad människor drömmer om. Men de måste vara realistiska också, börjar Nadia.

De är båda 16 år och har just gått ur nian på Rinkebyskolan. I samhällskunskapen har de läst en del om politik och demokrati. Besökt riksdagen har de också gjort med sin mentor, Metta Fjelkner. Men det dröjer två år innan de får rösta.

Vad tycker de att politikerna ska tänka på när det gäller skolan? Det första tjejerna nämner är betygen. Båda tycker att betygen måste komma tidigare och ha fler nivåer. Kommer de tidigare vänjer man sig, menar de.

– Och så måste politikerna satsa på alla elever, inte bara de duktiga. De svagaste behöver stöd, det finns alltid en anledning att de inte klarar skolan så bra, säger Nadia.

Vi pratar sen länge om hur fort samhället förändras. Och det är de som tar upp ämnet och menar att just detta är en del av skolans problem. Skolresultaten beror på en kombination av hur eleverna har det hemma, hur studietraditionerna är, vilka de umgås med och så skolans bemötande. Allt hänger ihop. Och lärarna är hur viktiga som helst:

– Lärare ska tänka på alla elever, hela gruppen, och kunna lära ut. Det räcker inte om de kan sitt ämne bra. De måste kunna förklara så vi förstår. De får inte bara plocka ur någon bok, säger Nadia.

När de ska förklara hur en bra lärare är pratar de mycket om stämningen i klassrummet. De nämner deras egen mattelärare, Stavros Louca, som blev rikskänd i och med Klass 9 A som gick i tv.

– Han vill verkligen att alla ska vara med och lyckas skapa en familjär stämning i klassen, säger Yasemin.

Superviktigt är också att få ha en och samma lärare under flera år:

– Det är svårt att skapa nya band med nya lärare hela tiden. Det tar 1 – 2 år att bygga upp och känna förtroende och det är först då du vågar visa dina svagheter och ändå känna dig trygg, säger Yasemin.

De nämner en rad ämne där de båda bytt lärare flera gånger under högstadiet. Och de är helt säkra på att det påverkat betyget. Och inte i någon positiv riktning.

Skolavslutningen för dem gick delvis i moll efter att Rinkebyakademin brunnit ner.

– Det är så trist, vi hängde ofta där och fick en massa bra tips om framtiden och där var vår slöjdsal och allt vi gjort i träslöjden blev förstört, säger Nadia.

De gillar definitivt inte att buntas samman med de gäng som bråkar och förstör i och kring Rinkeby. Efter niornas bal spårade det ut när det kom andra dit och ville ställa till med bråk. Klart polisen kom. Och de som stökade fick uppmärksamhet.

– Och det är bara det det handlar om. Att få uppmärksamhet, säger Nadia.

Tjejerna är klart studiemotiverade och känner uppskattning och uppmuntran från sina egna familjer. Det hjälper när det är mycket jobb. De har gått i samma klass och där har alla pluggat mycket. Konkurrensen har fungerat som en drivkraft och de tycker att det är positivt. Men de ser runt sig och funderar:

– I den åldern när vi fortfarande lekte med dockor… idag har de tjejerna senaste mobilerna, modekläder och hänger ute sent på kvällarna, säger Nadia och Yasemin undrar hur det ska gå för de yngre tjejerna.

Så har vi fikat klart och skiljs åt i Sommarstockholm. Jag funderar över mina förberedelser inför vårt möte. Förberedelser är självklart a och o i mitt jobb. Så även innan jag ska träffa Nadia och Yasemin. Och hur skulle jag förbereda mig? Jag funderade på olika spår och anade att jag nog skulle få prata mycket själv, i alla fall till att börja med. Eftersom en av mina egna döttrar är 16 kände jag mig hyfsat trygg i språket. Och vårt samtal rullade sen på mycket av sig själv. Men trots erfarenhet av skolprat vid mitt eget köksbord lärde jag mig så klart nya saker. Framförallt det där med vikten av att få behålla en lärare i flera år. Det säger mycket om läraruppdraget. Lärare är trygghet och kontinuitet. Själv är jag väl  hemmablind. Min 16-åring suckade hemmavid och menade att hon pratat en massa kring att lärare kommit och gått i så många omgångar och hur jobbigt hon tyckte det var. Och där fick jag…har jag inte lyssnat, eller?

Senare i veckan kan du läsa om mitt samtal med Jan Eric Sundgren, medlem i Volvos koncernledning och tidigare rektor på Chalmers. Nästa vecka blir det nya möten med besökare i Almedalen – om inte Gotland sjunker med tanke på invasionen i Visby.

Jag lovar att ingen av oss kunde ta miste på Björn Ranelids engagemang. Vi som var med när han delade ut priset i hans namn till skolelever som skrivit aforismer. Författaren brinner för skolan och för eleverna.

Nu talar han med lika stark entusiasm och engagemang för att skolan självklart måste prioriteras i valrörelsen. Och han lovar, minst två gånger under vårt samtal, att ta alla chanser han kan att själv lyfta fram skolan.  I augusti talar han till exempel vid en demokratimanifestation i Göteborg. Direktsänds i tv. Självklart ska han tala om skolan. Han ska också sitta i en ”tv-soffa” på valdagen.

– I alla val är skolan viktigast, tillsammans med hälsa och sjukvård. Skolan berör alla.

Han älskar att formulera axiom, vilket är ett självklart sant påstående. Något som ingen kan säga emot. I det här fallet blev det lätt:

– Alla har gått i skolan. 100 procent. Även alla politiker, säger han nöjt.

Klart det är lätt för honom att lyfta skolan, han som arbetat 12 år som lärare, i svenska, filosofi, religion och även matte men han betonar att det inte är han själv som är intressant. Och visst är han författare och har språket som sitt viktigaste verktyg. Men han har självklart helt rätt när han säger att vi aldrig får ringakta språket.

– Ingen klarar sig utan språk och kunskaper. Det delas inte ut något nobelpris i tystnad!

De orden förklarar verkligen att skolan inte är något särintresse. Skolans språkträning är ett tungt samhällsuppdrag. Ranelid fortsätter:

– Jag kommer ta alla chanser att prata om skolan och jag kommer aldrig att ge mig. Jag drivs av en etisk, moralisk och intellektuell övertygelse.

Nästa gång får du läsa om mitt samtal med Nadia och Yasmine, som just gått ur nian i Rinkebyskolan. De har synpunkter både på skolan och på politikerna, trots att de först inte trodde att de hade det…

Hon är faktiskt lite överraskad över kommentarerna jag hittills fått. Det vill säga hur viktig alla tycker att skolan är. För henne själv är det självklart. Metta Fjelkner är lärare och ordförande i Lärarnas Riksförbund:

– Problemet med skolfrågan är att alla talar om den i något slags verbal välvilja. Men när intervjuerna är slut är det inte så viktigt längre för politikerna.

Hon konstaterar krasst att ingen vinner valet med skolfrågor. Även om Jan Björklund nog ändå gjorde det i förra valet. Till slut handlar ändå debatten mest om jobb och skatter. I realiteten brukar skolan komma långt ner.

– Men för framtiden är den en farlig väg. Vi står vid ett vägskäl nu. Antingen lyfter vi elevernas resultat och höjer lärarnas status eller så fortsätter det nedåt. Och ansvaret ligger hos de högsta politikerna. Historien får sen döma hur vi lyckas.

Och inför årets riksdagsval måste skolfrågorna upp på den politiska agendan. Själv tänker hon göra allt hon kan. Aktiviteterna blir många med start i Almedalen i juli. Det är viktigt både för medlemmarna i förbundet men egentligen för alla väljarnas skull:

– Alla måste få reda på hur partierna står i de olika skolfrågorna.

Att Metta brinner för skolan och de som arbetar i skolan är ingen överraskning för den som någon gång hört henne tala. Men det finns också en förvåning hos henne och i viss mån irritation över att inte fler aktivt stöttar lärarna.

– Många med mycket makt har läraryrket nära in på sig, ändå reduceras frågorna till något slags köksbordsgnäll. Jag skulle önska att inte bara lärare utan även andra som står lärare nära ska driva på skoldebatten.

Hon nämner finansministerns fru, försvarets förre överbefälhavarens fru, prins Daniels systers fästman, Kristdemokraternas partiledares fru och några andra. Alla är lärare.

Nästa vecka dyker Björn Ranelid upp i bloggen och svarar på mina frågor. Han har jobbat som lärare i 12 år och har en hel del att säga om skolans värld.

Själv har jag sagt att jag i bloggen inte ska skriva om att jag ska fika eller just har fikat. Det är inte intressant. Men det är bara idioter som inte kan ändra sig. Nu i veckan kommer jag att fika med på två tjejer som går i skolan i Rinkeby. De har båda Metta Fjelkner som mentor via Rinkebyakademin. Läs i nästa vecka om vad Nadia och Yasmine tycker om skolan och om vad politikerna borde göra.

Skolans viktigaste makthavare är utbildningsminister Jan Björklund som även är partiledare för Folkpartiet. Nu är du utmanad av Maria Wetterstrand. Hur känns det?

– Det är bra. Skolpolitiken är den viktigaste framtidsfrågan.

Han verkar inte det minsta förvånad över att Miljöpartiet vill ta över skolfrågorna inom oppositionen:

– Socialdemokraterna vill undvika skolfrågan i valrörelsen. De vet inte vilket ben de ska stå på.

Björklunds svar är korta – och raka. Han är tydlig men ingen visionär. Han vet vad han vill och hur han vill nå dit. Svar på mina frågor har jag denna gång fått per mail, men han är lika rak, och ofta korthuggen, irl. ”In real life”.

Och vilka är nyckelfrågorna inom skolan inför valet?

– Synen på skolan, där jag tycker att kunskap ska vara skolans fokus, och högre status för läraryrket. Lärarlegitimation och lärarutbildning med högre ämneskrav är viktiga frågor.

Björklunds svar är ingen överraskning, å andra sidan är det väl det som behövs i politiken, ett envist upprepande om och om igen.

Det är många politiker som är, har arbetat som eller lever tillsammans med lärare. Två exempel: Göran Hägglund, partiledare i KD, är gift med en lärare. Mats Pertoft, MPs skoltalesman, har själv arbetat som lärare. Är lärarna något av en undergroundrörelse? Tja, inte mycket har i så fall rörelsen gjort hittills. Men det ligger en stor kraft hos lärarna. Om ni vill.

Senare under veckan kan du läsa om mitt samtal med Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, som är minst lika engagerad och envis som Björklund. Hon är också lärare och driver skolfrågorna sedan tio år.

Visst talar Sigbrit Franke om skolan. Hon är lärare, professor i pedagogik, har varit universitetsrektor och Sveriges första kvinnliga universitetskansler. Idag är hon bland annat senior adviser på tre av våra största universitet.

Hon är djupt engagerad i utbildningsfrågor – och oroad. Och glad över att jag ringer med målet att lyfta skolan inför valet:

– Vi har svikit idealen som utgår från att alla ska ha samma möjlighet till kunskap och bildning. Utvecklingen av skolan har gått åt fel håll. Och de som blir lidande är barn som kommer från icke studievana familjer.

Hon är tydlig, konstaterar var problemen är och vad som behöver göras. Till exempel är det bra med en ny lärarutbildning även om det tar tid innan effekterna slår igenom. En bra lärarutbildning kan också höja statusen för lärarna.

– En förutsättning för en bra skola är en bra lärarutbildning med forskningsanknytning. Utbildningen måste vila på forskning och inte på snömos. Men nu behöver vi en stenhård satsning på kompetensutbildning för de nuvarande lärarna.

Hon vill att alla beslut som rör skolan ska bygga på empiriskt underlag istället för flummiga idéer. Hennes kommentarer bekräftar min bild av att förändringsbesluten för den svenska skolan de senaste årtiondena präglats av trender snarare än tung forskning.

– Utbildningsvetenskapen måste stärkas. Som det är nu har pedagogerna fått stiga ner. Vi måste också ta in internationell forskning, säger Franke.

Den svenska skolan är för svensk, tycker hon…

Jag citerar gärna vår ranking av skolans makthavare i Skolvärlden # 5: ”När Sigbrit Franke talar lyssnar Utbildningssverige.” Hoppas politikerna gör det också.

På måndag kan du läsa hur Jan Björklund kommenterar Maria Wetterstrands utmaning och svarar på mina frågor.

Hur mycket kan en morgontidnings ledarsida påverka debatten? Och vem läser ledarsidan? När en ledarsida driver en fråga, som vår största dagstidning Dagens Nyheters gjorde kring lärarnas arbetstid, får de fler kommentarer än normalt. I det här fallet självklart av många lärare. Annars är det nog mest journalister, pr-folk och – politiker som läser ledarinläggen. Just politikerna som läser sidan gör den viktig.

Och DN har på ledarplats drivit skolfrågorna tydligt sen 1990-talet. Peter Wolodarski är chef för ledarsidan.

Hur viktiga anser du att  skolfrågorna i årets val? På en skala 1-10, där 1 är inte viktig och 10 viktigaste. Wolodarski svarar efter mycket kort tvekan:

– 7,5.  

I en ekonomisk kris kan det vara svårt att få något annat än jobben högst på den politiska agendan. Wolodarski tycker heller inte att skolfrågorna är så kontroversiella eller heta längre med tanke på att S delvis svängt i sin skolpolitik. Men han säger också:

– Att satsa på skolan är effektivare som omfördelningsverktyg än skattepolitik. En dålig skola slår mot de barn vars föräldrar saknar längre utbildning och har lägre inkomster.

Han tycker det är naturligt att tala om skolan som verktyget för att kompensera för skillnaderna i samhället.

Hur kan vi lyfta skolan i debatten?

– Vi måste peka på problemen och vikten av att ha en skola som fungerar.

Hur förbättrar vi lärarnas status?

– Det är helt avgörande vilka som börja utbildningen, som det är just nu kommer lärarutbildningen inte högt på listan bland ansökningar. Det är förödande för lärarnas status och innehållet i lärarrollen. En ny utbildning är ett steg i rätt riktning men det kommer att ta lång tid.

På fredag kan du läsa vad Sigbrit Franke, idag senior adviser på tre av våra största universitet, svarar på mina frågor.