I mitt förra blogginlägg skrev jag om problemet med hur styrningen av svensk skola som med fackens hjälp (ja, jag tycker det) gör svenska lärare maktlösa och utlämnade åt lokalt godtycke.

Jag vill fortsätta lite på samma tråd. Maria Jarlsdotter som är rektor i Malmö skriver ett fantastiskt inlägg på tankesmedjan Balans hemsida. I det går hon genom hur ändring av styrning av verksamheten påverkat lärare och skolan. Hon gör det genom att jämföra situationen för en lärare i början av 1990-talet och nu 2018.

I början av 1990-talet hade inte alla de New Public Managementreformerna; kommunalisering, nya tidsavtal, nya lönesystem, marknadisering m.fl. drabbat svensk skola.

Men innan jag pekar på en av de saker hon beskriver skulle jag vilja relatera till ett samtal jag hade med en finländsk professor i pedagogik för två veckor sedan. Hen skulle för en internationell publik förklara vad det var som gjorde Finland så framgångsrikt. Hen menade att det var en tydlig inriktning på tidigt stöd till elever som inte lärde sig räkna och läsa. Hen förklarade sedan framgångarna med att det fanns tydliga skrivningar i deras skollag om alla barns rätt till stöd.

Jag sade till hen att sådana fina skrivningar fanns också i svensk lagstiftning. Men ändå ser våra resultat, och vår praktik, så annorlunda ut.

Jag sade faktiskt till hen att jag trodde att hen inte såg vad det var som skilde systemen ut. Det var saker hen tog för givet, att hen var hemmablind helt enkelt och att hens förklaring (som på något sätt låg på idéplanet) faktiskt inte förklarade skillnaden mellan svensk och finsk skola.

Hon förstod inte riktigt vad jag menade så jag gav henne samma fråga som jag och några kollegor på Skolverket en gång för många år sedan ställde till en person från Utbildningsstyrelsen (Finlands skolverk): ”Om en lärare upptäcker att en elev behöver extra stöd, och gör bedömningen att hen skulle behöva arbeta några timmar extra med den eleven. Får de läraren då extra betalt för det?” Den finska professorns svar nu blev detsamma som vi fick då i Helsingfors: ”Självklart!”.

För en svensk lärare är det inte alls självklart. Långt därifrån. Maria Jarlsdotter redovisar i sin tabell över skillnaderna mellan 1990-talets början och nu när det gäller lönefrågor och eventuell arbetstid så här:

• Lön 1990: Tarifflöner, automatisk uppflyttning, möjlighet till övertid.
• Lön 2018: Individuell lön kopplad till medarbetarsamtal/ lönesamtal, oftast ingen möjlighet till övertid ”allt ingår”.

”Allt ingår.”

Ja, för det finns inga regler och man litar inte på att lärarna faktiskt kan göra den typen av bedömningar. Det i sin tur bottnar i den brist på tilltro som är hela basen i styrningsfilosofin New Public Management.

Mer av ”Allt ingår” är inte lösningen på den svenska lärarkrisen. Men det finns stor risk att det blir så när krisen förvärras. Istället för att försöka lösa den på ett nationellt plan kommer enskilda lärare förväntas göra det.

Som verkande i skolbranschen känns det nästan lite surrealistiskt att följa turerna i läraravtalsrörelsen. Vi har enligt OECD:s TALIS den lärarkår som mest av alla lärarkårer i OECD ångrar sitt yrkesval. Vi vet att de jobbar för mycket och med fel saker. På grund av detta har vi en av västvärldens allra allvarligaste kriser vad gäller lärarförsörjning. Det är en katastrofal situation som även om vi börjar göra bra saker nu kommer att påverka vårt samhälle i decennier framåt.

Under samma tid läser jag Michael Fullans självbiografi ”Surreal change” Michael Fullan var arkitekten bakom delstaten Ontarios mycket lyckosamma skolreformer. Han lade grunden för de strategier som vände situationen i Ontario, där ett offentligt skolsystem på nedgång blev ett av de skolsystem man åker till från hela världen för att lära sig något om hur man återbygger förtroendet för ett skolsystem, ökar likvärdighet och resultat samt hur man skapar strategier för utveckling av skolans professioner. I boken beskriver han hur ett av de första stegen de tog var att de slöt fred med lärarfacken. De insåg att utan att ha lärarna med sig på tåget kunde de inget göra.

Det blir surrealistiskt att då i den svenska situationen inse att arbetsgivarparten i Sverige, istället för att dramatiskt förändra lärares vardag, bråkar om smådetaljer. Det är som om de hamnat i autorepeat. Oavsett läget ska förhandlingar drivas på samma sätt. Det är faktiskt skamligt.

Men med det sagt kan jag kanske tycka att det också är skamligt att inte Sveriges lärare genom sina fackföreningar skickar en starkare signal om den oro man bör känna för situationen. Vi behöver kraftfulla förbättringar för lärarkåren – och det snabbt – för att vända på situationen på lång sikt. Och då går man med på ett avtal där det hänger på arbetsgivarnas goda vilja om det ska bli bättre.

Man frågar sig vad det finns för anledning att samma arbetsgivare helt plötsligt ska komma på bättre tankar efter 25 år? Som jag förstår det betyder avtalet att man nu, utan någon egentlig styrning ska se över alla lärares arbetsbörda lokalt. Det vill säga: Det blir upp till varje individuell lärare att vara påstridig.

Jag lyfte detta till Johanna Jaara Åstrand på Facebook. Hon svarade mig att: ”Nej, avtalet ålägger kommunerna att vidta de åtgärder som krävs för att minska arbetsbelastning och sänka sjuktal. Dessutom ska arbetstidens innehåll på individnivå åskådliggöras och praktiska metoder användas för att skapa balans mellan arbetsuppgifterna inom arbetstiden.”

På vilket jag svarade: ”Det är precis vad jag sade på individnivå”.

Resultatet är inget som får Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas riksförbund att jubla. Hon säger till Skolvärlden:

– Man gör inte vågen över det här avtalet, så är det inte. Men det innehåller tillräckligt många bra delar för att jag tror att det kan göra skillnad.

Hon menar att avtalet är en medlarprodukt, och därmed en kompromiss, men att facken fått gehör för en hel del av sina synpunkter. 

– Menar man allvar från SKL:s sida att man vill göra någonting åt det här så är det upp till bevis nu. Det här avtalet ger goda möjligheter.

Individ istället för kollektiv. Stackars de lärare som inte är starka nog. Vad har vi då fackföreningar till egentligen? Det här är ju en medveten strategi från arbetsgivaren för att minska fackföreningarnas makt. Det är i kollegiala och gemensamma regler som varje lärare skulle kunna få stöd. Men nu ska varje lärare på varenda en av de 8 000 skolor vi pratar om i 290 kommuner ta en kamp med luddiga skrivningar som hjälp. Hur troligt är det att det hjälper oss med lärarkrisen? Vad finns det för grund att hoppas?

Ärligt?

Här är en av de viktigaste anledningarna till att staten måste bli en part i detta. Vi kan inte låta vår gemensamma framtid bestämmas av snäva kommunala budgethänsyn eller friskolevinstmarginaler.

(Att låta friskolorna bara få göra vinst på något annat än lärarlöner kanske vore en bra idé förresten?).