Det är dags att bygga upp en skola för alla igen

Grattis Skolsverige!

De svenska resultaten har förbättrats och OECD gör bedömningen att resultaten kan innebära en minskning av hastigheten i den historiskt stora försämringen eller början till en upphämtning. Det är oerhört glädjande nyheter för alla som arbetar i skolan. Jag måste i det sammanhanget göra en pudel. Jag angav matematiklyftet som huvudförklaring till förbättringen i Timss och trodde inte på förbättring i läsning i Pisa. Men när vi nu förbättras i allting är det naturligtvis delvis en felaktig analys. Det är hårt arbete ute i skolor och, tror jag, en effekt av kursplanearbete och arbete med att säkra att elever går i mål som ger en förändring. Ett ökat fokus på kunskaper och elevers kunskapsutveckling är en rimligare förklaring till dagens resultat än matematiklyftet.

Det är roligt att ha fel på det här sättet! Jag vill fortfarande betona att jag tror att matematiklyftet, läslyftet med mera kan komma att ha en väldigt stor betydelse för svensk skolas utveckling på sikt om vi håller i de kollegiala utvecklingsformer som de representerar. Och det kräver beslut och långsiktiga insatser ute i skolorna.

Men när glädjeyran lägger sig lite måste vi också se att den senaste mätningen visar på fortsatt oerhört allvarliga tendenser i den svenska skolan. Det gäller likvärdigheten där Sverige nu är under genomsnittet i OECD. Vår svenska skola är alltså sämre på att kompensera för olikheter i hemförhållanden än de flesta länder i OECD. Vad har det blivit av vårt jämlika land? Svaret är marknadsskola.

Jag återkommer till det men vill först lyfta ett annat oerhört viktigt resultat från den här omgången av Pisa. I Pisa 2012 fanns det enligt OECD ingen skillnad i resultat mellan friskolor och kommunala skolor i Sverige efter att man kompenserat för familjebakgrund. Nu redovisar OECD att de kommunala skolorna presterar bättre än friskolorna efter sådan kompensation. Det här är något som jag tycker att alla de kommunalt anställda lärarna, rektorerna och förvaltningscheferna verkligen ska sträcka på sina ryggar för. Det är så vanligt, inte minst från näringslivets tankesmedjor att peka på friskolor som de bra skolorna och de kommunala som de dåliga. Pisa säger nu att det är tvärtom. En rimlig tolkning är att det är de 10–20 % som de vinstdrivande skolorna tar bort i vinst, de besparingar man gör i lärarbehörighet och lärartäthet som gör att barn i deras skolor helt enkelt inte får så höga resultat som de skulle kunnat få. 

En annan reflektion utifrån detta är att jag är mycket fundersam över varför inte SKL går ut i polemik mot näringslivets bashing av kommunala skolor. Varför sträcker man inte på sig? Varför gör man inte en nationell kampanj där man beskriver att man trots att man tar emot alla elever gör ett bättre jobb än de som tar emot den skummade grädden? Varför står inte SKL, som ju är kommunernas organ, tydligt på sina egna skolors sida?

Men tillbaka till det som är det riktigt allvarliga med denna sista Pisa-mätning. Anna Ekström twittrade: ”Stor glädje över rejält höjda kunskaper, stark oro över otäckt ökande klyftor. Vår skola ska vara en jämlik kunskapsskola!”.

Bra, och vi var en jämlik kunskapsskola. Men sedan har vi både fallit i kunskaper (där vi nu ser en viss förbättring) men är nu sämre på likvärdighet än de flesta i OECD. Vad har hänt med ”En skola för alla”? Vad har hänt med lika chanser? Vad har hänt med den svenska skolan? OECD kallar sin huvudrapport ”Excellence and Equity”, Excellens och likvärdighet. De betonar likvärdighetens betydelse. Men i Sverige har vi det mest rå-kapitalistiska marknadssystemet i världen där en modell med skolpeng och skolval tillsammans med vinster som motiv mer eller mindre omöjliggör politiska initiativ att komma tillrätta med olikvärdighet och segregation. När nu kunskapsresultaten ser ut att kanske börja förbättras är det hög tid att börja diskutera detta.

Det är också viktigt att debatten om skolan måste handla om mer än om hur skolan kan bli effektivare eller resultaten högre. Vi måste tala om vilken skola och vilket samhälle vi vill ha, om synen på skolans och utbildningens plats i samhället. Och den viktigaste signalen från Pisa-systemet just nu är den som handlar om likvärdighet. Vissa har försökt få oss att tro att de viktiga data vi behöver inför framtida beslut är mätningar av skillnader mellan friskolor och kommunala skolor (och några av dem blev nog besvikna på Pisa-resultatet). Men det är inte alls den information som vi behöver se och ska agera på. Det vi måste bry oss om är hur hela skolsystemet beter sig.

Det är i den frågan intressant att följa amerikansk skoldebatt. I detta kapitalismens förlovade land är debatten ofta mer nyanserad och bredare än vad den är i Sverige. De extrema marknadslösningar vi har i Sverige förs sällan fram i den amerikanska. Ett exempel är en ny rapport från Economic Policy Institute (EPI), en partiobunden tankesmedja i USA, som vill lyfta in låg- och medelinkomstarbetares perspektiv i diskussioner om ekonomisk politik. De släppte i år en rapport skriven av Bruce D. Baker som är professor i Utbildningsteori, -policy och -administration vid Rutgers University. Han gör en genomgång av en mängd olika försök med charter schools (som friskolor med någon form av skolpengsförfarande kallas i USA) och hamnar i slutsatsen att man inte ska avreglera skolsystem och släppa fristående aktörer fria i dem.

Han menar att man måste ha lokal demokratisk kontroll så att det offentliga skolsystemet och friskolorna kan samverka till en så bra situation som möjligt i en lokal kontext. Man kan inte låta friskolor plocka russinen i kakan och lämna åt det offentliga att städa upp i den oordning som uppstår. Han menar också att friskolor och beslutsfattandet kring dem måste vara transparant och offentligt. Friskolor måste helt enkelt stå under demokratisk kontroll och vara ansvariga inför demokratiska system. Hans slutsats är också att system där man blandar konkurrerande skolorganisationer och att vinna marknadsandelar (som i i Sverige) är ett mål i sig själv, inte kommer att fungera tillfredsställande utifrån det allmännas synvinkel.

Han menar att man i USA tydligt kan se hur barns, elevers och skattebetalares rättigheter kränks av friskolor och friskolesystem. Han menar att vi behöver uppmärksamma och problematisera det faktum att friskolor hamnar utanför demokratisk kontroll. Han ser också hur friskolor i USA leder till (där som här) ökad segregation och ökad olikvärdighet och hur de friskolor som lockar till sig de minst krävande barnen drar stor nytta av detta faktum. Han pekar på hur det offentliga skolsystemet sedan står med Svarte Petter i form av kapitalkostnader samt ansvaret för de barn som friskolesektorn inte lockar till sig. Det blir alltså. Detta för att skolan är en verksamhet som behöver planeras och som, om den ska skötas väl och med omtanke, kräver stora kapitalinvesteringar. Han ser alltså precis samma effekter på systemnivå å olika amerikanska experiment som vi ser på i Sverige och som leder till att skolsystemet mer och mer slits itu. Vi har tillräckligt med evidens både i Sverige och i USA m.fl. länder för att kunna säga att det finns ett kausalt samband mellan skolvals- och skolpengsmodeller och minskad likvärdighet samt ökad segregation. Den allvarligaste signalen från både nationella data och Pisa nu är att likvärdigheten i Sverige inte är acceptabel. Vi måste också börja ställa oss de för framtiden helt avgörande frågorna som Baker lyfter i sin rapport:

• Hur fungerar hela systemet, inte bara en del av systemet?
• Vilka är kostnaderna för överetableringar, segregation och olikvärdighet. Inte bara ekonomiskt utan för samhället som helhet?
• Är det ekonomiskt och mänskligt försvarbart att barn pendlar hit och dit mellan olika skolor?
• Och är det okej att skolans demokratiska fostran läggs ut på entreprenad?

Det är dags för en bred, partiobunden demokratiskt förankrad diskussion om skolans roll i Sverige. Skola är inte en kunskapsfabrik eller något man väljer. Det är en viktig demokratisk institution som alla barn måste gå i. Och den ska vara bra för alla barn. Som exemplet från USA visar är det här inte en vänsterhöger-fråga utan en fråga som rör hur vi ska skapa ett demokratiskt och humanistiskt samhälle byggt på goda kunskaper hos alla medborgare. Det borde finnas en mängd människor inom alla partier som tycker att den extremt neoliberala politiska lobbyverksamhet som bland annat Svenskt Näringsliv driver är för ensidig och för extrem. Vi behöver på ett helt annat sätt än nu sätta skolan mitt i byn och se till att den är en plats där alla blivande medborgare kan få en likvärdig start. Inte minst eftersom vi för framtiden är beroende av en brett bildad befolkning.

Det är dags att bygga upp en skola för alla igen. Och jag vet att Sveriges lärare och rektorer vill vara med i ett sådant bygge. För det är sådana värderingar som driver dem i deras dagliga arbete. Lärare och rektorer vill se alla barn lyckas. Det är dags att ge dem förutsättningar att göra det!