Svår prövning även för läraren

Moa Lundgrens mamma ringde läraren Carina Grape en söndagskväll. Carina skulle jobba lite, men blev sittande på en bänk utanför skolan. Det är tre år sedan, och hon hade känt Moa sedan hon var sex år gammal. Carina börjar gråta när hon berättar.
– Jag kommer ihåg det precis, som man kan komma ihåg när man får sådana där Olof Palme-besked eller när Estonia sjönk. Jag gick över skolgården och det var mörkt och så ringde hon på min mobil och jag fick en jättestor chock. Jag och Moas mamma pratade och grinade ihop, säger Carina.

Frisk i dag

Nu träffas hon och Moa igen på Moas gamla skola, Backens skola i Umeå, för att berätta för Skolvärlden hur de gick igenom sjukdomstiden tillsammans. I dag är det ett år sedan Moa blev friskförklarad. Nu går hon i sexan på Prolympia, i en idrottsklass. Moa vill bli professionell friidrottare. Hon tycker att det är skönt att få på skolan vet att hon varit sjuk.
– Det här blir ju speciellt. Moa får en speciell plats i hjärtat och jag har mer kontakt med den familjen än andra. Jag tänkte på Moa varenda dag, även sedan hon började på mellanstadiet och jag inte var hennes lärare längre, säger Carina.
När Moa fick sin diagnos hade hon haft febertoppar ett tag, och en jobbig torrhosta som inte gav sig på flera månader. När vårdcentralen till slut skickade henne till sjukhuset i Umeå dröjde det innan hon kom tillbaka till skolan på allvar. Hon hade ALL, akut lymfatisk leukemi. Hostan berodde på att ett stort lymfom, det vill säga en tumör, tryckte mot hjärta och lungor.
Det blev cellgiftsbehandling och Moa tappade håret. Hon ville inte komma tillbaka till skolan och klasskompisarna.
– Jag var orolig för allt de skulle säga. I början var det jobbigast att tappa håret, det var en väldigt stor sorg, men sedan kom det andra grejer som var jobbiga, säger Moa.

Berättade direkt

Carina berättade direkt för klassen. Det var en självklarhet att alla skulle veta, men vilken information barnen skulle få fick Moa och Moas mamma bestämma. Bästisen Hanna fick veta lite före alla andra.
Carina väntade med att säga ”cancer”; i stället sa hon att Moa hade en sjukdom som heter leukemi. Senare, när sköterskan Maria var där och informerade, pratade de också om döden.
– Frågorna från barnen blir ju inte samma som när man informerar vuxna. De undrade när hon skulle komma tillbaka och så kom frågor som ”Får hon ha egen tv på rummet?”, ”Får Moas mamma också sova på sjukhuset?” och sedan var det ju det här med håret, säger Carina.
En klasskompis sa ”jag kommer inte att känna igen henne när hon har tappat håret”. ”Det har hon redan gjort” svarade Moas mamma.
Moa själv var orolig för att klasskompisarna skulle rycka av hennes peruk. Eller dra av mössan, så att peruken följde med. Men det som hände var det motsatta. Klassen blev jätteengagerad. Alla ville komma till sjukhuset och hälsa på. De ritade teckningar till Moa. Första gången hon var tillbaka flockades de kring henne.
Klassen ville mer än vad Moa ville. Det löste sig automatiskt genom bästisen Hanna, som kunde säga ifrån när Moa inte ville ha besök. Hon redovisade läget för klassen så fort hon hade pratat med Moa, eller hälsat på henne på sjukhuset. Skolgången blir lidande för ett barn som blir allvarligt sjukt och som är borta mycket.

Var i skolan

Moa har tur som bor på en av de sex orter i Sverige som har specialiserad barncancervård. Hon kunde vara hemma mycket. Och hon kunde vara i skolan under de perioder då sjukhuset gav henne lättare behandling. Moa hade tillgång till sjukhuslärare, men använde henne lite mindre än de barn som bor längre ifrån sjukhuset.
Kraven på en sjuk elev ställs automatiskt lägre.
– Lite grann så är det nog att man blir lite extra snäll, för det här är ju inte det viktigaste. Det viktigaste är sjukdomen, och allt annat är en baggis. Då sänker man både förväntningar och krav på vad hon ska prestera i skolan. Jag tror att det är rätt grej att göra så, säger Carina.
För Moa var det skönt att ha något att göra, men hon var trött och orkade inte bli stressad. Och fröken Carina var aldrig orolig: Moa hade lätt för sig i skolan och hade därför ”råd” att tappa lite, att dra ner på tempot. Ingen av dem tror att hon har några luckor i sin utbildning.
– Det skulle vara att redovisa då. Att stå inför klassen och prata. De andra har gjort det, men jag har inte gjort det så jättemycket, säger Moa.
Riktigt jobbigt blev det bara när musikläraren kom tillbaka efter sin mammaledighet.
– Hon visste inte att jag hade varit sjuk och kände inte igen mig med mitt nya hår och alltihopa. Det var jättepinsamt, säger Moa.
Carina och Moa har fortsatt att hålla kontakten. Moas lillebror går i hennes gamla skola och ibland hämtar Moa sin lillebror. Carina följer därför fortfarande familjen. Och tänker fortfarande på hur det går för Moa. Att resten av klassen skulle ha lidit av att Carina och Moa fick en så nära relation, det tror inte Carina.
I stället säger hon att de andra eleverna fått i sig en rejäl dos empati.
– De fick ju med sig det här att bry sig om och att sådant här kan hända. Och jag tror att det kan svetsa ihop klassen lite extra, säger Carina.