Intresset för lyckoforskningen har ökat dramatiskt. Företrädare för Miljöpartiet vill nu föra in lycka i skolundervisningen.
Behövs ett sådant resonemang i undervisningen?
JA! ”Lyckoforskning i undervisningen är bra både för individen och samhället.”
Göran Hådén, ansvarig för Miljöpartiets lyckoforskningsnätverk:
"Lyckoforskningen undersöker vetenskapligt i vilken grad olika faktorer påverkar hur vi mår och trivs med våra liv. Självklart finns individuella variationer, men även många generella mönster.
Under 00-talet har lyckoforskningen och intresset för den ökat extremt mycket. Den kraftiga ökningen ser ut att fortsätta. Än finns det många missuppfattningar om vad som är viktigt för välbefinnandet och hur vi kan minska depressionerna. Det har visat sig att lyckliga människor i högre utsträckning gör gott för andra, har bättre hälsa och är mer produktiva.
Att lära av lyckoforskningen är alltså väldigt bra för att bidra till att både individen och samhället blomstrar.
Läroplanen slår fast att ”omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling skall prägla verksamheten”. Vissa svenska skolor har delvis börjat integrera lyckoforskning i undervisningen, men i Storbritannien sker det på bred front.
Således finns här en stor potential. Därför bildas nu ett nätverk för hur vi på olika sätt praktiskt kan tillämpa kunskapen från lyckoforskningen i skolan. Genom samarbete kan vi sedan bättre anpassa till lokala förutsättningar och till alla olika åldrar. Läs mer och gå med via lyckoaktivist.se."
NJA. "Gärna lycka i undervisningen men frivilligt för eleverna."
Johan Norberg, författare, populäridéhistoriker och dokumentärfilmare:
"Forskningen om välbefinnande har potentialen att hjälpa oss att leva bättre liv. Betyder det att lycka också borde bli ett skolämne?
Man kan säga att lyckoforskningen har bidragit med resultat på tre olika nivåer: forskningen handlar om politik eftersom den talar om vilken typ av samhälle som befordrar lycka, men den handlar också om personliga förhållanden, som arbete, vänskap och hälsa, och om karaktärsdrag, som om vi är bra på att ta kontakt, gilla läget, förlåta dem som gjort oss illa och så vidare.
Vad av detta kan skolan göra? Jag tror att de flesta skulle tycka att av demokratiska skäl är det otänkbart att lärare berättar för elever vilken politik som är den rätta, men det är inte heller helt rimligt att de ska förklara vilka jobb och förhållanden de ska eftersträva. Alla människor är olika och även om vi kan få genomsnittssvar om vad som bidrar mest till lycka riskerar vi att befästa vissa normallivsstilar och sätta det avvikande i giftskåpet.
Återstår då personlig karaktär och mentala strategier. Jag tror att kunskap och tips om vad som bidrar till ett gott liv skulle kunna hjälpa många. En del elever skulle nog tycka att det blev väl personligt och att skolan lägger näsan i blöt. Men då skulle man kunna göra deltagande i undervisningen frivillig för eleverna. Varför inte även göra det för skolorna?
Det skulle i alla fall ligga i linje med forskning som visar att folk mår bättre om de har makt över sina egna liv och beslut."