Det pratas för lite om olika kulturer på lärarutbildningen, tycker Anne Utsi Kuhmunen. Hon är same och lärarstudent och skulle gärna dela med sig av sina kunskaper, men har aldrig blivit tillfrågad.
– Undervisningens första princip är att utgå från de erfarenheter studenterna har med sig, säger Björn Åstrand, dekanus för School of Education i Umeå.
Hemma i Arjeplog har Anne ett gäng renar; hon kan inte svara på exakt hur många det är.
– Det är typ den vanligaste frågan – hur många renar jag har, säger hon.
Det är hennes bror som sköter om dem. Jobbet kan ofta bli för tungt för en ensam kvinna, men hon vill lära sig. En stor del handlar om att kunna köra skoter i svår terräng eller laga den om den går sönder.
– Hade jag varit kille hade jag troligtvis varit renskötare nu, säger hon.
När Anne var liten levde familjen nomadliv stora delar av året; de flyttade med renarna från fjället ut mot kusten. När hon var åtta år skiljde sig hennes föräldrar och hon flyttade med sin mamma till Jokkmokk och började andra klass i sameskolan där.
– Det var en märklig känsla när jag förstod att alla på skolan pratade samiska, säger hon.
I Arjeplog kände hon att familjen var ganska ensam som samer, men i Jokkmokk var allt annorlunda. Hon fick många kompisar med liknande bakgrund och här kände hon att hon hörde till. Alla förstod sig på livet som hon levde och omgivningen värderade samma traditioner som hon såg som viktiga. Men i dag menar hon ändå att Arjeplog är hemma.
– Det är där jag har min pappa och min bror och det är oftast dit jag åker när jag är ledig. Jag har mina renar och många vänner där, säger Anne.
Under tiden vi pratar bär hon glasögon i pilotstil. De ser ut att komma från en trendig glasögonbutik. Runt handleden har hon ett rött brett skinnarmband prytt med tenn- och silvertrådar. I en butik eller på en marknad skulle det kosta minst 1 000 kronor men hon har gjort det själv.
– Mamma och mormor har alltid slöjdat mycket. Ett tag var jag så spyless på de där skinnbitarna som låg överallt, men nu saknar jag slöjdandet. När jag är i Umeå hinner jag sällan, för det är så stressigt här, säger hon.
Slöjden har hennes mamma stått för och renskötseln har varit hennes pappas lott.
Vill ta in kulturen i klassrummet
Det finns vissa tydliga och starka grundstommar i kulturen som knyter folket samman. Slöjden, renarna, jojken, synen på naturen och inte minst språket. Det finns minst tre stora, helt skilda, samiska dialekter bara i Sverige men ändå är språket något som är otroligt viktigt. Anne talar nordsamiska.
– Pappa pratar nordsamiska och mamma pratar svenska, så jag har mest pratat svenska hemma. I skolan i Jokkmokk fick jag förstås nordsamiskan men jag tycker ändå att det är synd att vi inte talade mer samiska hemma, säger hon.
Det som är viktiga traditioner för en samisk familj skiljer sig ibland mycket från vad som traditionsenligt är viktigt i andra familjer.
– Det har hänt att vi har varit ute och flyttat renar på julafton, men jag har aldrig missat en kalvmärkning i hela mitt liv, säger hon.
När höstterminen 2010 är över är Anne examinerad lärare för de lägre åldrarna i skolan. Hon kommer troligtvis att söka sig norrut för att hitta jobb. Hon längtar bort från stress och stadsbrus till naturen och lugnet i norr. Anne kommer definitivt att ta med sig sin kultur in i klassrummet. Hennes elever ska få kunskap om den minoritet som kom till Sverige för kanske så länge som för 10 000 år sedan.
– Jag tycker det är synd att lärarutbildningen inte tar tillvara de resurser som finns bland studenterna. Jag skulle gärna berätta mer om min bakgrund, säger hon. Lärarstudenterna kan själva välja att läsa kurser om minoriteter, men det är långt ifrån alla som gör det, och det är många minoriteter som ska rymmas i den kursplanen.
– Jag och en samisk kompis tänkte starta en samisk nation här i Umeå, men det blev inte av, säger Anne.
Det är stor skillnad mellan att lära sig fakta om en kultur och att någon som verkligen lever kulturen finns på plats och berättar, svarar på frågor och förklarar för studenterna. De blivande lärarna kommer troligtvis att stöta på många olika religioner och kulturer som de inte har någon egen erfarenhet av. Men har man någon gång mött och blivit bekant med den är det lättare att möta religionen eller kulturen med respekt och förståelse.
Dagens klassrum mycket mer heterogena
Det finns många lärarutbildningar i Sverige och de skiljer sig åt när det gäller att tala om olika kulturer. Södertörns högskola och Lunds universitet är exempel på lärosäten som lägger stor vikt vid olika kulturer. Umeå universitet gör det inte i lika stor utsträckning.
– Trots att samerna kan vara Europas enda urbefolkning har det inte varit en central fråga för universitetet. Sverige har ju inte heller skrivit under ILO-konventionen där vi bekräftar vår urbefolkning, säger Björn Åstrand, dekanus för School of Education i Umeå.
– Undervisningens första princip är att utgå från de erfarenheter studenterna har mer sig. Men det är inte alltid den principen följs, säger han och syftar på att vi i klassrummen alltför sällan tar till vara studenternas resurser. Han menar att vi har två arv som vi bär med oss. Det ena är att vi vill göra alla som inte har den svenska kulturen med sig, till svenskar. Det andra är att vi inte vill se och inte vill titta. Björn säger att lärarutbildningarna och skolan har präglats mycket av det senare. Han illustrerar ett sätt att se på verkligheten genom att dela in norra Sverige i fyra delar. En linje går horisontellt genom Norrland och en linje går vertikalt. Upp till den horisontella linjen är den samiska kulturen intressant. Ovanför blir den ett problem. Innanför den vertikala linjen är samekulturen vardag, på kustsidan av den vertikala linjen är den något vi inte vet så mycket om.
– Vi borde lära oss mer om kulturerna som vi lever bland, säger han.
Björn pratar om hur klassrummen har förändrats på tio, femton år. Och på trettio, fyrtio år. Tidigare var klasserna betydligt mer homogena. Olikheterna förr bestod mest i social status, vilken utbildning föräldrarna hade. Jämför man dagens klassrum med klassrummen för bara tio år sedan är klasserna i dag betydligt mer heterogena.
– Det är en rikedom att vi i dag har så olika bakgrunder men det blir också allt viktigare att ta hänsyn till språk, kulturer och sociala sammanhang, säger Björn.
Han berättar om en tioårig flicka i Pretoria, Sydafrika, som han mötte för några år sedan.
– Jag frågade, som en typisk vuxen, vad hon hade lärt sig i skolan under dagen. Hon började räkna upp vilka ämnen de haft och vad de lärt sig. Mitt i sa hon: Human rights, där vi lärde oss att vi alla är människor som är lika mycket värda. Hon sa det som ett ämne bland alla andra, säger Björn.
Han funderar på om vi har haft det för bra i Sverige, för vi har inte drabbats av apartheid eller andra stora konflikter. Är det därför vi inte ser olikheterna som en resurs?
– Att vi inte lär oss mer om minoriteter i lärarutbildningen blir en motsägelse till våra svenska språk- och minoritetslagar. Vi har resurserna, vi måste bara ta tillvara dem, säger Anne Utsi Kuhmunen.