– Tolv gånger tolv – vänta, jag kan. 144!
Emi är åtta år och rabblar multiplikationstabeller som ett rinnande vatten.
– Det ska alltid finnas uppgifter att göra; om flödet stannar av blir eleverna snabbt uttråkade, säger Takefumi Jinushi, klasslärare i tvåan på Toyo Eiwa – en grundskola i stadsdelen Roppongi i centrala Tokyo.
Tempot är högt. Flickorna, i vit blus och blå klänning, springer mellan bänkarna för att komma först fram till tavlan och jämföra sina svar med det facit som är upptejpat. En snabb röd cirkel runt de rätta svaren och så i väg till korgen där nya uppgifter ligger och väntar. Först är det räkning med papper och penna – inga miniräknare eller kulramar så långt ögat når. Prydlighet premieras med en klapp på axeln och några uppmuntrande ord. Slarv och överstrykningar möts med rynkad panna. Sedan är det dags för trigonometri. Lärare Jinushi delar ut små hinkar med plasttrianglar i olika storlekar. Eleverna får i uppdrag att sammanfoga de små trianglarna till större.
– Titta på Haruka-sensei, hon har tio trianglar redan, ropar en flicka förtjust. Haruka rodnar av uppmärksamheten, men fortsätter att lägga trianglar med en frenesi jag sällan skådat. Att hon är en matematik-begåvning råder inget tvivel om. Det är fysiskt, det smäller i bänklocken när trianglarna smackas på plats. Spring och fniss. Kroppen är med vid inlärningen.
– Först måste barnen lära sig att behärska grunderna. Därefter lägger vi till nya saker allt eftersom, säger vice rektor Tokiko Muramatsu.
– Min förhoppning är att de ska lära sig att se skönheten i matematik och förstå sammanhangen, hur allting hänger ihop, säger Takefumi Jinushi som själv har ett närmast passionerat förhållande till siffrorna.
Toyo Eiwa har gått samman med ett 30-tal andra skolor i centrala Tokyo och utvecklat ett system för att vässa matematikundervisningen ytterligare. Ett par gånger per termin gör lärarna studiebesök hos varandra. Man sitter med under lektionerna och ger sedan kritik på undervisningens form och innehåll.
– Det kan bli väldigt hetsiga diskussioner och kritiken kan vara brutal. Fördelen med systemet är att lärarna vågar vara öppna eftersom de inte jobbar tillsammans dagligdags, säger Tokiko Muramatsu. Kritiken kan handla om alltifrån valet av läromedel till upplägget av själva lektionen, men också om utformning och omfattning av läxorna. Inget är heligt och det enda villkoret är att all kritik måste vara konstruktiv, det vill säga har man inte förslag på hur någonting kan göras bättre, så är det bäst att hålla tyst.
– I just matematik är det väldigt viktigt att förstå varför det blir fel. Om eleverna inte begriper sambanden redan från början så blir det väldigt svårt för dem att komma rätt senare, säger Tokiko Muramatsu. Trots att Toyo Eiwa mest gjort sig känd för sina insatser inom konst och humaniora – bland skolans elever finns flera framstående journalister, författare och scenkonstnärer – ser vice rektor Muramatsu matematikundervisningen som skolans adelsmärke.
– Det är en medveten satsning från vår sida. När eleverna börjar skolan är de snabba och entusiastiska. Redan efter några år sjunker inlärningsförmågan. Därför är det viktigt att uppmuntra redan från början, avslutar Muramatsu.