Åsa Erlandsson Eslövattack

Författaren och journalisten Åsa Erlandsson, som skrev boken om skolattentatet i Trollhättan, har stött på många lärare som inte ens tänkte på frågor som hot och säkerhet när de en gång i tiden började i yrket.

| Foto: Johan Nilsson/TT Nyhetsbyrån/Sofia Runarsdotter
Skolattentat

Författaren till boken om skolattentat: ”Inte förvånad”

Författaren och journalisten Åsa Erlandsson berättar för Skolvärlden att hon så gott som varje vecka hör talas om incidenter av olika grad i skolan.
– Tyvärr är det här vardag numera. Jag tror att samhället måste jobba mycket mer förebyggande med eleverna, säger hon.

Den 15-årige eleven är klädd i svarta militärkläder och bär en hjälm med ett målat skelett på. Skolkamrater uppfattar det som att han har en kamera på hjälmen och musiken de hör låter som vit makt-musik. Någon tror att det är ett skämt. Men 15-åringen går fram till en lärare, tar tag i dennes arm och håller upp den i luften samtidigt som han hugger mannen med en kniv flera gånger i magen.

Det här är en summering av vad olika ögonvittnen berättat i tv och dagspress efter torsdagens attack på Källebergsskolan i Eslöv.

Likheterna med dådet i Trollhättan 2015 – där en lärare, en elevassistent och en elev dog och två personer skadades när en maskerad Anton Lundin Pettersson gick till attack med ett skarpslipat svärd – är uppenbara.

Journalisten och författaren Åsa Erlandsson skrev ”Det som aldrig fick ske: Skolattentatet i Trollhättan”, en bok som bland annat belönats med Stora Journalistpriset och en nominering till Guldspaden.

Hur ser du på dådet mot läraren i Eslöv?

– Jag blev tyvärr inte förvånad. Självklart tänkte jag på Trollhättan. Med den skillnaden att gärningsmannen i det här fallet, vad det verkar hittills i medierapporteringen, tycks ha varit ute efter en specifik person, säger Åsa Erlandsson.

Du har ju besökt skolor över hela landet för att prata om din bok. Hur har du upplevt säkerhetstänket då? 

– Det spretar verkligen. En del skolor tycks knappt ha tänkt på säkerheten alls och andra har köpt in avancerade och kostsamma kurser i så kallat pågående dödligt våld från säkerhetsföretag och har en tydlig plan för vad de ska göra om det värsta händer. Skillnaderna är stora.

Hur ser en sådan skillnad ut i praktiken?

– Vi kan stanna vid det första intrycket. På en del skolor har jag som okänd vuxen bara klivit in genom dörren och gått rätt igenom skolan utan att någon reagerat. På andra skolor följer man det grundläggande man lär sig på alla säkerhetsutbildningar när man ser en person som inte hör hemma i byggnaden. Man går fram och frågar ”Hej, vem är du?” och värderar situationen.

”Det är en tragedi som inte alltid syns”

Hur ska svenska skolor kunna få ett mer enhetligt säkerhetstänk?

– Många lärare har berättat att de inte ens tänkte på frågor som hot och säkerhet när de en gång i tiden började i yrket. Men incidenter i skolan är tråkigt nog vardag numera. Jag tror tyvärr att man behöver föra in någon form av säkerhetstänk på lärarutbildningarna. Det måste starta redan där, säger Åsa Erlandsson.

Vad kan man göra här och nu?

– Det finns ju skolor utomlands med rigorös säkerhet, särskilt när det gäller att skydda sig mot attacker utifrån. Men vill vi ha skolor som ser ut som säkerhetszonen på en välbevakad flygplats? Dessutom kan attacken komma inifrån, från någon som går på skolan. Så jag tror inte att man kommer åt problemet med metalldetektorer och lås. Det är bara att titta på USA och skolskjutningarna där. De inträffar i alla fall. Jag är en ivrig förespråkare av ganska enkelt, förebyggande arbete.

Som säkerhetskurser på skolorna?

– Många utbildningar är bra, men också väldigt dyra och det finns ju inte mycket pengar över i skolornas budgetar. Dessutom är det ändå ytterst sällan som så här allvarliga dåd sker i svenska skolor, som det nu i Eslöv. Av en slump fick jag veta att ett säkerhetsföretag använder min bok när de utbildar lärare och rektorer i vad de kan göra vid ett attentat.Hur smickrande det än kan tyckas vara så blir jag gladare om någon lyssnar när jag säger ”prata med varandra och om ni hör något som verkar konstigt så berätta!”

Kan du ge ett konkret exempel?

– Ta bara 13-åringen som knivskar två elever på Råslättsskolan i Jönköping 2018. Han var väldigt aktiv och hotfull på sociala medier helt öppet innan attacken. Det är ett konkret exempel på ett brott som kanske skulle ha kunnat förhindrats om någon slagit larm och pojken fångats upp, säger Åsa Erlandsson.

Varför tror du många ändå låter bli att anmäla?

– När jag pratar med elever säger de att de i så fall skulle behöva anmäla saker de hör och ser på sociala medier hela tiden. Jag har också träffat både unga och vuxna som tycker att de inte fått gehör när de slagit larm. Det krävs rutiner för vilka åtgärder som sätts in efter att någon larmat. Sedan är det symptomatiskt för oss journalister att det är först när någon skadas svårt eller dör innan våldet i skolan ska bli en stor nyhet.

Avslutningsvis, nämn en aspekt som det skrivs för lite om i de här sammanhangen.

– När jag skrev ”Det som aldrig fick ske” häpnades jag över hur dåligt gärningsmannen i Trollhättan, Anton Pettersson Lundin, hade mått i flera år utan att jag hittade en enda notering någonstans om att någon sett honom och försökt ta tag i problemet. Hade Anton Pettersson Lundin ”bara” tagit sitt liv hade vi inte haft en aning om det. Det finns många unga som mår dåligt och är utanför den sociala gemenskapen utan att begå brott mot andra. Det är en tragedi som inte alltid syns, säger Åsa Erlandsson.

Kommentera