”Krav på skyddad yrkestitel är att skjuta bredvid målet”

I Skolvärlden diskuterar Simon Sandström och John Nilsson begreppet ”obehöriga lärare” och ondgör sig över att lärare inte är en skyddad yrkestitel. Ett uttryck för den anda som råder, kan man lugnt säga. Men vart leder andan?

En sammanfattning av problemet: Skolan är underfinansierad, delvis privatiserad och miljarder försvinner ner i fickorna på storföretag som slagit sig in på skolmarknaden. Gymnasier på mindre orter dräneras på elever som hellre åker till de större städerna och det fria skolvalet slår hårdast mot de som behöver mest stöd.

Hur kan lösningen stavas ”skyddad yrkestitel”? Blir skolan en bättre plats om vi kallar de obehöriga lärarna för ”undervisningsersättare”?

En sak har de dock rätt i – de obehöriga lärarna är ”mer förmånliga ur ett budgetperspektiv”. Naturligtvis är det så. Skolledningen och rektorerna kommer alltid sträva efter förmånliga budgetperspektiv. Vi kan välja hur vi vill möta detta. Antingen genom att sparka neråt, på de obehöriga, eller genom att sparka uppåt, på de som ger de obehöriga lägre lön. För hur attraktivt är det egentligen att anställa obehöriga om de kostar lika mycket som behöriga?

Det perspektiv Sandström och Nilsson gjort till sitt är det som sparkar nedåt, som gör de med osäkra anställningar till problemet. Detta sätter dock fingret på ett grundläggande problem i den fackliga organiseringen i Lärarnas Riksförbund (numera också i Lärarförbundet och med största sannolikhet i ett framtida enhetligt lärarförbund) – idén om att den fackliga styrkan kommer från den akademiska bildningen.

Med risk för att vara provokativ: en farligare tanke för den fackliga organiseringen har jag svårt att tänka mig.

Vi drar det till sin spets. Vi tänker oss en situation där ledningen på en skola vill genomföra åtgärder som kommer försämra situationen för både lärare och elever. Kommer ledningen vika sig för en handfull lärares lärarlegitimationer och högskolepoäng eller för ett enat kollektiv?

Svaret är på förhand givet. Det är inte ur den akademiska bildningen som den fackliga styrkan kommer. Den fackliga styrkan kommer ur en källa och det är styrkan i ett kollektiv, i en enhet mellan så många anställda som möjligt.

Den fackliga styrkan undermineras i själva verket när den blandas ihop med lärarlegitimationen. På sin höjd ger lärarlegitimationen en trygghet i anställningen och i utövandet av yrket men den har ingenting att göra med den fackliga styrkan.

När utvecklingen nu allt tydligare går i riktning mot ett enat lärarfack är det tråkigt att diskussionen om den framtida organiseringen inte är djupare än vad den är och det är synd att man inte öppnat för en mer kritisk diskussion. Istället har man till och med satt den akademiska bildningen som villkor för medlemskap.

Behovet av denna diskussion ser jag som trängande. På golvet befinner sig de behöriga och obehöriga i samma verklighet. Jag är begränsad i hur jag kan organisera mina kollegor och det underminerar den fackliga styrka som jag kan hjälpa till att bygga upp.

Det är min fasta övertygelse att vi i framtiden behöver en annorlunda organisering och ett helt annat perspektiv.

Andreas Sörensen, lokalombud för Lärarnas Riksförbund på Örsundsbroskolan i Enköping

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.