Rektorn i Eslöv efter rättegången: ”Oron kom tillbaka”

Källebergsskolan har tagit ett steg till mot att återta vardagen efter skolattacken.
– Det var en sådan ofattbar lättnad när rättegången avslutades, säger rektor Annelie Arvidsson.

Det var den 19 augusti som en elev utklädd i skyddsväst, skelettmask och med en mobilkamera fasttejpad på sin stridshjälm livesände på internet när han knivhögg en 45-årig lärare på Källebergsskolan i Eslöv.

Dramat följdes av sjukhusvistelse på Lunds Lasarett för läraren, flera veckor i specialhäkte i Malmö för 15-åringen, en förundersökning, ett åtal och sedan rättegång.

Hur har den senaste tiden varit?

– Alla kämpar ju för att allt ska vara som vanligt i skolan, men under ytan är det ju inte som vanligt efter en sådan här händelse. Det blev extra tydligt när det väcktes åtal och tidningarna skrev om händelsen igen. Då blev det tydligt att oron kom tillbaka i skolan. Det var många som återupplevde det som hände i augusti, säger Annelie Arvidsson.

Hur har ni klarat rättegången rent praktiskt på skolan?

– Det är klart att det är svårt när fem, sex personer på ganska kort varsel ska vara frånvarande mycket under fem dagar. Den andra och tredje rättegångsdagen inföll som väl var på höstlovet och det räddade oss en del. Sedan har vi pusslat med timvikarier och planerat om en del om det behövts. Jag har själv fått stöttning genom att min chef gått in som rektor på dagar då jag varit i Lunds Tingsrätt. Vi har också haft en extra kurator på plats och ett par av kommunens fältare har funnits till hands.

Det gick fort från att det att åtal väcktes tills att rättegången började. Var det ett bekymmer för skolan?

– Nej, tvärtom. Det var otroligt skönt att det gick så fort. Jag skulle vilja säga att det var en lättnad för oss på skolan.

Du berättade förut att det blev oroligt efter åtalet. Hur kändes det under rättegången?

– Det blir ju kanske fel att säga att en rättegång kan vara fin. Men om jag säger att den var värdig, så tror jag det blir lättare att förstå vad jag menar. Rätten visade hänsyn och var respektfull mot oss från skolan. En av advokaterna, som ju har stor erfarenhet av sådana här saker, sa spontant att det var en lugn rättegång, säger Annelie Arvidsson.

Och rätten har kommit fram till att pojken är skyldig till mordförsök och grova hot. Hur ser du på det?

– Det dröjer ju tills det kommer en dom där vi ser vad påföljden blir. Men det är också ett viktigt steg för att komma tillbaka till vardagen på Källebergsskolan.

Förundersökningen kändes ödesmättad att läsa. Det var så många gånger som myndigheterna hade kunnat stoppa er elev. Har socialtjänsten hört av sig till er på skolan och beklagat att det blev så här?

– Nej, det har de inte. Men det kan också vara så att det förts sådana samtal på högre nivå, det vill säga på förvaltningsnivå.

Men det framgår tydligt i förundersökningen att ni på skolan hade ögonen på 15-åringen och var oroliga och försökte få hjälp. Hur ser du på att det, som det brukar heta, ramlade mellan stolarna?

– Rent generellt kan jag säga att det alltid är svårt, och mycket känsligt, när det är barn inblandade. När det var jobbigt på skolan efter att åtalet väckts och alla återupplevde det som hänt ringde en väninna till mig. Hon sa att det fanns en artikel som jag måste läsa om hur många gånger man måste slå larm innan något görs. Jag hade ju viss information sedan tidigare, men det var när jag läste er artikel i Skolvärlden det blev en mer röd tråd kring allt som inträffat under lång tid innan den 19 augusti.

Som att polisen var hemma hos pojken i augusti, men förundersökningsjouren fattade beslut om att inte gå igenom hans dator och sakerna i hans rum – och istället skriva av ärendet om en misstänkt planerad skolattack?

– Jag försöker se framåt och göra det bästa av det jag kan påverka. Börjar man tänka för mycket på vad andra, eller man själv, hade kunnat göra annorlunda för att få det som hände ogjort blir man ju tokig. Jag vill inte fastna i ett sådant tänk. Det skulle inte ge energi i vår kamp för att återta vardagen i skolan.

”Jag har prioriterat det jag tycker är viktigast”

Jag kan inte låta bli att tänka en tanke på vad som hade kunnat hända om inte du mejlat ut till alla att stanna i sina klassrum när 15-åringen slog igång brandlarmet – eller vad som hade kunnat hända om inte den skadade lärarens kollega sprungit fram till honom med en sjal att stoppa blodflödet med?

– Så kan man kanske försöka tänka istället om man nu ska tänka tillbaka.

Efter att ha läst förundersökningen tänker jag inte fråga en gång till om när den skadade läraren kommer tillbaka.

– Det är självklart mycket att bearbeta förutom skadorna som ska läka helt. Att han kommer tillbaka är det primära, när är mer oväsentligt.

Vad kommer bli den största skillnaden för dig nu när rättegången är över?

– Vi har ju pratat flera gånger förut och som du märkt har jag ibland låtit bli att svara för att jag prioriterat det jag tycker är viktigast i mitt jobb. En gång hade jag inte tid för att jag ville vara med eleverna på något vi kallar för Skoljoggen.

– Den största skillnaden för mig efter rättegången är att jag kan lägga mer tid på att vara med andra människor, både barn och vuxna, igen. Det är där jag har min styrka i jobbet, säger Annelie Arvidsson.