”Stormentorer” vände skolans negativa trend

Det är en av årets kyligare höstdagar. Vinden leker i luften och träden släpper sina löv över skolgården. Inne på Eneskolan råder lugn och ro. Eleverna har lektioner och då är det tomt i korridorerna. 

För bara några år sedan såg det annorlunda ut. Skolmiljön upplevdes som stökig och otrygg. Fler elever behövde extra stöd och lärarna blev alltmer pressade av olika administrationsuppgifter. 

– När jag började som biträdande rektor 2016 hängde elever i korridorerna i stället för att gå på sina lektioner. Vi hade omkring tio hemmasittare utan fungerande insatser, säger Ida Brånn, som i dag är rektor på Eneskolan. 

För att få rätsida på problemen inleddes ett kvalitetsarbete och snabbt konstaterades brister i likvärdigheten gällande elevhälsan och mentorsfunktionen. 

– Där föddes tanken på en ny, processinriktad organisation, där lärarna helt skulle få ägna sig åt ämnesundervisning medan elevhälsoarbete och likabehandlingsarbete delvis skulle läggas på en annan instans, berättar Ida Brånn.

Vi brukar hålla dörren öppen så att de kan komma in och sätta sig.

Lösningen blev en omorganisering där mentorsskapet frikopplades från lärarrollen. En ny arbetsbeskrivning lades till, en ”stormentor” med ansvar för en hel årskurs. Och på några år har man lyckats vända den negativa utvecklingen.

– I dag har vi inga elever som sitter hemma. Många elever behöver speciallösningar men de insatser vi gör verkar faktiskt fungera, säger Ida Brånn. 

Johannes Masud är en av tre stormentorer på Eneskolan. I kollegiets arbetsrum har han placerat sig närmast dörren så eleverna kan se när han är inne. 

– Vi brukar hålla dörren öppen så att de kan komma in och sätta sig. Oftast har de små ärenden, men en del vill bara heja eller ta lite frukost. Och så finns det de som plötsligt visar sig oftare än vanligt, som liksom stryker förbi och väntar på att man ska se dem. Som mentor gäller det att förstå när det är dags att kolla läget. 

Johannes är i grunden legitimerad SO-lärare och hade jobbat i åtta år när han sökte tjänsten som stormentor. För honom är detta en sorts karriärsteg. 

– Jag tror att många lärare längtar efter att göra något annat ett tag. Man kan tröttna på att undervisa men ändå vilja jobba kvar i skolan. Då är det här ett bra alternativ, säger Johannes.

Som stormentor har han ansvar för hela årskurs åtta. Lärarna fick två timmars extra undervisningstid när skolan började med stormentorer men i stället slipper de kringarbetet som ofta sträckte sig utanför ramtiden.

– Konflikten i korridoren, telefonsamtalet från vårdnadshavare, en elev som blir sjuk. Allt sådant som ökar stressen hos lärare, det kan jag ta hand om nu. Många elever väljer fortfarande att vända sig till en lärare om de behöver hjälp eller stöd och så måste det få vara. Men läraren slipper driva ärendet vidare. Där tar jag över och ansvarar för uppföljning och kontakt med vårdnadshavare. Det här är den enda åtgärd som på riktigt avlastar lärarna, för man har faktiskt tagit bort arbetsuppgifter, säger Johannes.

Varje morgon gör stormentorerna en närvarokoll. Om en elev inte är på plats och inte är sjukanmäld ringer de hem före klockan nio. Den som försovit sig blir mött i dörren och följd till rätt klassrum, allt för att eleven ska missa så lite som möjligt. Varje månad görs dessutom en avstämning för att få fram en större bild.

– Har en elev mer än 10 procent frånvaro under en månad dyker hen upp i vår avstämning. Vi vill tidigt upptäcka mönster där elever har upprepad sjukfrånvaro. För det är ofta så skolket börjar, säger Johannes.

Han berättar om Kerstin (som egentligen heter något annat) som hade över 50 procent frånvaro. Var hon sen en morgon blev hela hennes dag förstörd. Lösningen var daglig kontakt mellan stormentor, elev och vårdnadshavare och med särskilda anpassningar på plats fungerar det nu bättre för Kerstin i skolan. 

Johannes tror att det är tack vare stormentorsystemet som Kerstin överhuvudtaget fångades upp. 

– Det här är en smart elev som är duktig på att få allt att verka bra. I ett annat sammanhang hade hon lätt glidit igenom och inte uppnått den potential hon har i dag. Hon hade säkert nått målen men inga varningsklockor hade ringt, säger han.

I korridorerna är det påfallande tomt när Skolvärlden är på plats denna tisdagsförmiddag men framåt lunchtid börjar eleverna synas och höras igen. I matsalen är det uppdukat för mexikansk vecka. Elever kommer fram och byter några ord med Johannes. 

Eija Sandberg och Emilie Hanna går i åttan och nian på Eneskolan. De är överens om att stormentorssystemet är bra. Framför allt uppskattar de att ha en vuxen i skolan som inte sätter betyg på dem. 

– Stormentorn är lite mer som en vän, förklarar Emilie. Vi har ett bond liksom, hon bryr sig om en på riktigt och har för det mesta tid att hjälpa en. Har man en lärare som mentor känns det som man stör om man knackar på under en lektion. 

Men det kan bli jobbigt när många vill ha hjälp samtidigt, tycker eleverna. Varje stormentor har ansvar för omkring 100 elever. 

– Två mentorer per årskurs hade varit det optimala, säger Eija.

Ulrika Länn undervisar i svenska och tyska och hade jobbat på Eneskolan i tolv år när systemet med stormentorer infördes hösten 2017. Hon var till en början kritisk:

– Jag ville inte bli av med mentorsuppdraget, jag tycker att det är en sådan viktig del av att vara lärare. Men jag har ändrat åsikt och ser nu att fördelarna överväger. 

Kollegorna Jenny Larsson och Sofia Weidenblad säger att de inte kan tänka sig att gå tillbaka till det gamla. De uppskattar att helhjärtat kunna ägna sig åt undervisning. 

Visst hade de farhågor om att relationen till eleverna skulle försämras men så har det inte blivit. 

– Jag har precis lika bra relation till mina elever i dag, säger Sofia. Som mentor för 15 elever kände jag mig däremot ganska ensam. Deras problem var upp till bara mig att lösa. Nu är vi ett helt arbetslag som kan hjälpas åt att hitta lösningar till våra 100 elever.

Och likvärdigheten tycker de har stärkts.

– Kvaliteten i mentorsrollen skiljde sig mycket åt innan. Vilken mentor en elev hade påverkade vilka insatser som gjordes och hur snabbt hjälp sattes in. Med en mentor per årskurs blir rutinerna mer likvärdiga, säger svenskläraren Sofia Weidenblad. 

Konflikten i korridoren, telefonsamtalet från vårdnadshavare, en elev som blir sjuk. Allt sådant som ökar stressen hos lärare, det kan jag ta hand om nu.

Men lärarna ser även potentiella nackdelar:

– Vi måste verkligen påminna oss om att se alla elever. Med bara 15 mentorselever kom det naturligt att man pratade med alla. Nu finns det en risk att vi missar de elever som inte flaggar så tydligt, säger Jenny Larsson och Ulrika Länn fyller i:

– Med 100 elever på en mentor kan det bli så att bara de med störst problem får hjälp. Men de flesta elever behöver ju stöd för att utvecklas.

Nya tjänster som ska avlasta lärare har införts på flera skolor i landet de senaste åren, som till exempel läraradministratör och skolkoordinator. Tidigare i höstas meddelade regeringen att man anslår mer pengar till lärar­assistenter och i lärarbristens spår är det svårt att inte se satsningen som ett sätt att få in fler vuxna i skolan. Men Ida Brånn tror inte att assistenter är lösningen på skolans kris:

– Vi är i dag färre som jobbar här än vad vi var problemåret 2016–2017. Vi är färre vuxna, men levererar bättre kvalitet och bättre resultat, bland annat genom att ha en hög andel behöriga lärare. Så fler vuxna betyder inte nödvändigtvis att verksamheten blir bättre. Det viktiga är att styrning, organisation och ansvarsfördelning fungerar, säger hon. 

Johannes Masud tror dock att modellen med stormentorer kan höja attraktiviteten i läraryrket. 

– Genom att lyfta bort mentorskapet från lärarnas axlar kanske de som är på väg bort väljer att stanna i yrket och fler kan lockas att utbilda sig, säger han.  

Och läraren Ulrika Länn vill se andra typer av satsningar: 

– De delar av vårt jobb vi som lärare behöver avlastning med kan inte göras av vem som helst. Det behöver vara en mentor eller någon annan med lärarkompetens. I stället för assistenter ser jag hellre satsningar på tvålärarsystem, som stärker lärarna och ger eleverna trygghet, säger hon innan hon kilar tillbaka till sitt klassrum där en kollega väntar med en grupp elever.

I korridoren är det tyst igen. Lunchrasten är över och undervisningen har tagit vid.