”Tillsätt en utredning kring lärares undervisningstid”

Idag saknas det grundläggande fakta kring vad som krävs för att bedriva god undervisning. Det gör att när frågan om undervisning lyfts ställs åsikter mot varandra, ingen sitter på direkta svar kring vad som egentligen krävs eller hur mycket tid som behövs, utan det blir upplevelser och anekdoter av undervisning som får sätta nivån.

Sedan USK:en (undervisningsskyldigheten) togs bort har lärares undervisningstid skenat. Alla lärare vet och förstår vikten av för- och efterarbete. Ändå lämnas ett sådant grundläggande värde obesvarat. Det måste tas reda på var en generell linje går att dra kring hur mycket för och efterarbete en lektion kräver.

Frågan är polariserad, lärarfacken har försökt att lyfta problemet men det saknas fortfarande grunder att få den att stå på. Därför avvisar många rektorer lärarfackens skrivelser kring vad som krävs för att få till undervisningen som en ”partisk inlaga”. Detta går givetvis att göra med viss rätt, lärarfacken ska stå upp för lärarens särintressen, men det medför andra problem. Lärare som lyfter att de inte har möjligheten att nå sina elever i undervisningen avfärdas och hänvisas istället till att se över sin didaktik. Fortbildningsinsatser sätts in kring hur läraren ska kunna nå elever som är utåtagerande, introverta, har skolproblematisk skolfrånvaro eller är högpresterande.

Ingenstans finns det en gräns att finna för vad som är rimligt för en lärare att hinna med eller vad som krävs för att få till strukturen av en sådan lektion som möter dessa behov. Lärarens uppgivenhet kring att inte lyckas med sin undervisning avfärdas som gnäll och det är upp till varje rektor att besluta hur mycket som ska rymmas i en enskild lärartjänst.

”Lärare väljer hellre att arbeta sig sjuka än att sänka nivån”

Samtidigt klarar inte SKR och lärarfacken av att få till konkreta skrivelser i läraravtal kring vad som krävs. Det sägs att det varierar från fall till fall, från skola till skola, och är ett värde som inte är mätbart eller går att konkretisera. Därför har man valt att lämna frågan öppen och låta varje huvudman avgöra hur mycket planeringstid som krävs för att bedriva undervisning.

Följden blir allt för ofta att frågan landar hos barn och ungdomsnämnden i kommunen vars största begränsning är ekonomiska. Det lättaste blir att skicka ned ansvaret till rektorerna som i sin tur fördelar ansvaret till lärarna. När den ekonomiska ramen blir snävare ställs krav på att färre lärare ska göra mer. Undervisningstiden ökar, kringuppgifter runt undervisningen ökar till följd av att undervisningen blir lidande. Detta brukar dock sällan lärare acceptera, utan väljer hellre att arbeta sig sjuk än att sänka nivån. Det här är en grundbult i problemet kring den svenska marknadsskolan.

Även ifall en statlig utredning skulle slå fast att det inte går att sätta en konkret linje kring vad som krävs för att lärare ska lyckas med sitt uppdrag skulle en sådan fortfarande ge en bild svart på vitt. Då blir det inte längre otydligt. Det får inte vara så att undervisningen i svensk skola vilar på oklara grunder. Det är en grundförutsättning för både huvudmän och lärare att veta vad som förväntas av uppdraget. Det behövs en motpol som tar tillvara på barns rätt till sin utbildning.

I skolans värdegrund står det att vi ska utbilda framtidens samhällsmedborgare. Men med en skola som ständigt är ute efter att hitta nya kostnadseffektiva metoder riskerar barn att komma ut från skolan med en ohälsa. Denna kostnad hamnar inte hos kommunen utan landsting, socialförsäkringen och de enskilda individerna.

Våra barns framtid kan inte ligga till föremål för godtycklighet och okunskap kring vad som krävs för att få till undervisningen. Därför ber jag dig, utbildningsminister Anna Ekström: tillsätt en SOU (offentlig utredning) kring lärares undervisningstid. Våra barns undervisning i skolan är en nationell angelägenhet.

Alexander Skytte, lärare aktiv i Skolupproret

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.