”Varför pratar vi om särskilt begåvade elever som små vandrande explosioner?”

Särbegåvad, särskilt begåvad, högbegåvad, överintelligent. Många är begreppen och stor verkar förvirringen vara. Skolor ber allt oftare oss om stöd i sitt arbete för att tillgodose dessa ovanligt intelligenta elevers outsinliga stimulansbehov, ett behov som tydligen ger svallvågor i form av problematiska situationer när det inte möts. Vad är allt det här egentligen?

Enligt forskning är det sett ur ett livsperspektiv övervägande positivt att ha hög intelligens. Mycket intelligenta personer har på gruppnivå bättre fysisk hälsa, mer framgång på jobbet (oavsett betyg under skoltiden), högre inkomster, goda ledaregenskaper, god social förmåga och rentav längre liv än individer med lägre intelligens. Så vad är det då som gör att vi pratar om särskilt begåvade elever som små vandrande explosioner som behöver erbjudas ständig stimulans för att inte gå sönder eller ha sönder?

Asynkrona förmågor kan vara en anledning till att problematiska situationer uppstår under en särskilt begåvad individs uppväxt. Medan en sådan elev har en förmåga att resonera, analysera, se samband och verbalt uttrycka sina tankar på en nivå som ligger flera år över förväntad nivå för åldern ligger samma elev sällan lika långt fram när det gäller känslomässig reglering och sociala förmågor. Barnet pendlar och överraskar alltså i flera riktningar i ett tempo som är svårt för omgivningen att hänga med i. Tillvaron blir då lätt problematisk på grund av att förväntningarna inte matchar verkligheten.

Om ingen funktionsnedsättning eller annan försvårande faktor förekommer så brukar förmågorna bli jämnare i takt med skolåren, för en av fördelarna med hög intelligens är förmågan att snabbt uppfatta vad en situation kräver och anpassa sig efter det när man kan – och vill. (Utveckling av det kräver en helt egen text.) Är asynkroniciteten väldigt stor och ihållande över tid trots goda anpassningar är det klokt att börja överväga andra förklaringar till svårigheterna. Kan det vara så att eleven jämte sin begåvning har funktionsnedsättningar eller något annat som försvårar livet?

Jag hör ofta om en rädsla för att särskilt begåvade elever ska få felaktiga NPF- diagnoser, men jag skulle snarare vilja flagga för motsatt risk; tänk hur många barn som med hjälp av sin begåvning hittar strategier som gör att deras svårigheter går helt under radarn tills det har blivit så jobbigt att tillvaron kraschar helt. Hade de fått det stöd de haft rätt till hela tiden hade de kunnat blomstra i den potential som istället kom att användas till att överleva en skoldag i taget.

Varje elev har rätt att utvecklas optimalt utifrån sina förutsättningar och nå så långt som möjligt enligt målen för sin utbildning. Det står i Skollagen och är inte valbart för oss, men hur riktigt uppfattar vi varje elevs förutsättningar?!

Det är inte lätt att kartlägga helheten när allt inte är som det verkar, men varje gång vi misslyckas med att hitta nycklar till lärandet behöver vi ändå orka rita om kartan. Vad är det vi missar? Vad är det jag inte förstår? Vad säger eleven själv när jag lyssnar riktigt noga? Och i fallet med s.k. särbegåvade elever: När en elev verkar eller sägs ha ovanligt goda intellektuella resurser och vi ändå inte får till det i skolan – med vilka anpassningar följer framgång? Är det ännu mer stimulans eleven behöver, eller är det istället stöd som saknas för att eleven ska lyckas?

Pia Rehn Bergander, rådgivare Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM)