Att lära barn att fly

Som barn har jag haft svårt att säga förlåt. Jag hamnade ofta i stressituationer och då slogs jag. Jag vägrade att ge mig. Jag stod alltid på mig. Det fanns inga andra alternativ.

Jag har alltid vetat att det är fel att slåss. Det gjorde ont i mig efter att jag slagit en klasskamrat. Att känna knytnävarna möta hud och ben. Men jag kunde ändå inte säga förlåt. Jag hamnade i affekt, och när jag befann mig i affekt så var det inte jag som agerade. Det var inte mina tankar. Det var inte mina handlingar. Det är primalhjärnan som styr då. Den styr helt på mina känslor. Den där känslan av att vara rädd, trängd och full av ilska. Den är inställd som en leksak man sätter på med ett reglage där bak. Av, på eller testläge. Mitt reglage gick alltid till ”på”. Det blev alltid ”slåss”. 

Jag blev tvingad att säga förlåt. Förlåt för något som inte var jag. Jag var inte vid medvetande när jag slogs. Det var inget val jag gjorde, det bara hände. Därför hade jag så svårt att be om ursäkt. Att underkasta mig något som jag redan visste var fel. För alla vet att man inte får slåss.

Så jag lärde mig att fly. Jag lärde mig att undvika att ta ansvar för mina handlingar. Jag kunde inte styra när jag slogs, det bara hände. Men det jag kunde styra över var när jag fick skäll. Så det flydde jag från. Jag lärde mig att undvika vuxna, jag lärde mig att inte ta ansvar.

Vi människor använder oss av tre olika alternativ när vi möter en fara. Antingen så stannar vi och slåss eller så flyr vi. Det kallas fight or flight och är ett gammalt nedärvt beteende som sitter djupt rotat i vårt nervsystem, långt ned i primalhjärnan där vi nästan handlar per automatik.

Förutom dessa två alternativ så finns det ett tredje, att spela död. Det brukar inte vara så effektivt så det är sällan vi använder oss av detta. Även fast det förekommer vid mentala låsningar.

Varför är det här viktigt att veta? Jo, för det går många sådana här barn i skolan. Vi vill inte att barn ska slåss. Vi vill inte att de ska hamna i ett läge av fajt. För det skapar fler problem. Samtidigt vill vi att barn ska lära sig att ta ansvar för sina handlingar.

Problemet att hamna i läget där barnet slåss är att det skapar mersituationer. Förutom att behöva reda ut den stressituation som försatte barnet i sitt primala beteende så måste nu även följdsituationen utredas. Varje skola har i princip en nollpolicy för våld. Det får inte förekomma och det ska aldrig accepteras, oavsett omständigheterna. Det är rätt och riktigt, så ska det vara. Problemet är att det sätter barn som mig, som känner mycket, i väldigt svåra situationer och vi får ofta ta mycket skit för sådant vi egentligen inte behärskar.  Detta trots att det sällan är ett medvetet val att slåss. 

Vi har en tendens att se ned på sådana här beteenden. Att skada en annan människa är oerhört fult. Det ska straffa sig. Därför löper sådana barn som jag en stor risk att bli stämplade som ett aggressivt problembarn, precis som jag blev. Det är förväntat av barnet att bråka. Ibland sätts en person in som stöd enbart för att hålla koll på att barnet inte slåss.

Det här är inte strategier för att lära barnet hantera denna affekt, det här är skademinimering. Det kommer aldrig leda till en skadeeleminering och barnet kommer aldrig att lära sig andra metoder än att slåss. Dessutom kommer skademinimeringen utebli så fort den här personen inte finns nära barnet. Således är detta ineffektivt på alla sätt och vis.

Men skolan kan faktiskt hjälpa det här barnet och det absolut mest grundläggande är att lära barnet fly.

Egentligen handlar det mer om att plantera ett till handlingsalternativ i tankeverkstaden. Att öppna upp för ett alternativ som barnet eventuellt kan ta. 

Flyktvägen är den sista bra metoden att ta till innan en situation blir okontrollerbar. Som pedagog går det att samtala med barnet och hitta en bra plats tillsammans på skolan där barnet känner sig tryggt, dit barnet kan fly när känslorna börjar ta över och det känns som att inga andra utvägar finns. Hitta en plats på skolan, gärna utan insyn. Ett litet skrymsle någonstans där en kan få vara ensam, i fred. Där känslorna kan få kylas ned. 

Bestäm också vad som ska ske sen. Ska jag komma och titta till dig efter fem minuter? Tio? Ska du komma tillbaka själv? Om jag inte är här på plats, vem skulle du kunna tänka dig kom och titta till dig då?

Det här är bra frågor att ställa och klura på tillsammans. Att planera en flyktväg är som att läsa en karta för en byggnad, var finns nödutgångarna? Detta är att ha en plan vid händelse av brand. När det brinner i huvudet, stanna inte kvar i elden, fly! 

Genom att fly så skapas aldrig en situation av våld som måste lösas enligt en nolltoleranspolicy, där barnet måste ta på sig skulden för sitt agerande i affekt. Genom att barnet flyr istället för att slåss blir det enklare att gå till roten med det riktiga problemet. Detta är oerhört viktigt när det kommer till känslostarka barn, förmodligen är det någon eller något som har triggat hen. Att utforska roten till känsloreaktionen är grunden för att få till en bra miljö i skolan.

Nej, detta funkar inte alltid. Det kommer fortfarande kunna bli fajtläge. Men har man planterat den här tanken hos barnet finns det fortfarande en chans att hen applicerar den i praktiken. Det finns en chans att innan man når den där irreversibla mentala låsningen, att det inte finns några andra alternativ så kan en sista medveten handling göras; hitta nödutgången.

Och ju oftare hen flyr samt lyfts med beröm för att göra ett klokt beslut, desto mer kommer barnet att växa och DESTO lättare kommer det bli för barnet att i framtida situationer fly istället för att slåss. Det kommer på sikt att minimera problematiska situationer som eventuellt kan uppstå, då de situationer som bemöts är de utlösande och inte följdsituationer. Att bemöta själva problemet, inte konsekvensen av ett problem. Dessutom kommer det här barnet inte att behöva äga lika många problemsituationer. Barnet behöver således inte ges en roll som aggressiv och stökig. 

Innan en individ hamnar i affekt kan vi försöka agera rationellt, hantera känslorna och situationen. Har vi rätt verktyg för att göra detta så är det fullt möjligt att välja ett bättre alternativ. Som vuxna brukar vi ha lärt oss flera olika strategier, både medvetet och omedvetet, men som barn tenderar dessa förmågor att svikta. Det är därför en mental låsning kan blomstra upp från intet. Det finns helt enkelt inga andra alternativ i barnets värld. Men vi kan skapa sådana och den första valmöjligheten är möjligheten att fly. 

Därför tycker jag vi ska lära barn att fly. Att skapa en flyktväg måste vara det första som sker i arbetet kring ett barn som ofta hamnar i fysisk affekt. 

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm