Skolkommissionens delbetänkande skapar nya förväntningar. Blir den här Skolkommissionen lika stor och viktig som 1946 års skolkommission? Den kommissionen lade grunden till grundskolan. Intressant och spännande läsning hur som helst. Betänkandet beskriver fyra stora utvecklingsområden: Ansvarsfördelning, styrning och stöd, kompetensförsörjning, långsiktig skolpolitik med tillit från medborgarna och professionerna. Vård och utveckling av genomförda reformer (SOU 2016:38, s17). Det är egentligen inget område inom skolan i vid mening som är tillräckligt bra för att lämnas utan åtgärder. Mina reflektioner gäller den så viktiga kompetensförsörjningen för skolan.

Avsnittet börjar med att konstatera att det behövs kraftfulla insatser för att öka andelen behöriga lärare. Kraftfulla åtgärder, gör mig nyfiken. Det första handlar om att förbättra löneläget för Sveriges lärare. Det har vi hört förr och det är inget nytt. Sedan menar kommissionen att villkoren för behörighetsgivande och behörighetskompletterande utbildning ska förändras. Nu blir det riktigt intressant. Sedan ska man försöka få pensionerade lärare att återvända till skolan och det är det också lätt att instämma i. Det handlar också om att stärka läraryrket så att det blir mera attraktivt. Det har vi också hört förr. Den som väntar sig något nytt blir besviken.

Lärarutbildningen ska stärkas med avseende på resurser, kvalitet och rekrytering av studenter. Det har också hörts förr. Undervisningstiden ska öka, vilket är helt nödvändigt. Ska man utbildas till lärare måste studenterna åtminstone se lärare i aktion.  Det borde vara ett grundkrav. Behovet av metodiklektioner, tillämpningsövningar av olika slag, praktisk träning och möjligheter till reflektion om erfarenheter från de verksamhetsförlagda delarna av utbildningen skrivs fram.  Har det verkligen gått upp för ansvariga att det är på grund av brister i det yrkespraktiska som lärare misslyckas och i värsta fall lämnar skolan? Lärarutbildningen ska alltså åter nu igen bli mer yrkespraktisk.

Till detta lägger man också att studenternas förkunskaper måste bli bättre. Lärarstudenter får utstå mycket kritik, trots att de verkligen inte är så mycket sämre än andra studenter. Granska exempelvis ingenjörsutbildningar för jämförelsematerial.

En förstärkning behöver också ske av skolans vetenskapliga bas och forskningsanknytning. Naturligtvis måste också forskningen lyftas fram. Vidare behöver lärares kunskapsbas utvecklas. Här kanske det kan hända något nytt? Intressant att se om lärarutbildningen nu får ett gemensamt huvudämne. Eller ska det fortsättningsvis också vara didaktik, pedagogik, lärande, pedagogiskt arbete Eller kanske utbildningsvetenskap. Kunde sjuksköterskorna enas om vårdvetenskap så borde lärare också kunna enas om ett huvudämne. Å andra sidan bryr sig inte lärare om sitt huvudämne. Det gör möjligen administratörer. Ett gemensamt huvudämne kunde stärka lärares kunskapsbas.

Ett system behöver skapas för stöd till utveckling av praktiknära forskning och forskningsförsörjning som svarar mot direkta kunskapsbehov emanerande ur lärares och skolledares praktiska yrkesutövning. Det låter som musik. Ett nationellt professionsprogram för lärare och skolledare bör införas för att säkerställa kompetensförsörjningen. Inom ramen för professionsprogrammet bör det etableras ett antal kvalifikationsnivåer som utgör tydliga utvecklingssteg och karriärmöjligheter för lärare. Det är på tiden. Man kan surfa på nätet under begrepp som carrierladder, steps in teachers professional development, carrier steps etc. En helt ny värld öppnar sig. Hur kan det ha dröjt så länge i Sverige, kan man undra?

Kompetensutvecklingen av lärare och rektorer ska systematiseras och göras mer likvärdig. Förutsättningar bör ges för att staten kontinuerligt utvecklar och erbjuder kompetensutvecklingsinsatser liknande ”Matematiklyftet” och ”Läslyftet” för fler ämnen och kunskapsområden. Här finns en tydlig centralisering och det vill vi inte gå tillbaka till. Det är inte bra.

Det är viktigt att lärare och skolledare ges möjlighet att utvecklas i professionsutövningen under yrkeslivet. Javisst. Självklart, det behöver säkerställas att alla rektorer och lärare får möjlighet till en organiserad kompetensutveckling. De systematiska skillnader som finns i dag mellan huvudmän och skolor i fråga om att tillhandahålla kompetensutveckling måste motverkas.

Sammanfattningsvis är det inget nytt. Det står sådant som vi har hört förr i skolkommissionens delbetänkande. Det blir en ren besvikelse att läsa. Men läsa betänkandet behöver alla inom skolan göra. Lärare som står på golvet framför allt. Det som ska hända måste utgå från de professionellas behov. I kommissionen är det ett annat perspektiv, dessvärre.

Inträdesproven upphörde 1968, då seminariet ersattes med lärarhögskolan. Det har förekommit lokala inträdesprov sporadiskt och det förekommer även i dag, exempelvis vid Linnéuniversitetet. Dessa inträdesprov arrangerades lokalt och de ägde rum under en till tre dagar. Seminarierna fylldes ett par gånger per år av nervösa blivande seminarister, som fått en inbjudan att delta. Inträdesprov genomfördes både till höst- och vårintag. Upp till fem delprov kunde förekomma.

Ett exempel från Folkskoleseminariet i Gävle, sensommaren, 1964:

En lärare i pedagogik samtalade med den blivande seminaristen om varför han/hon ville bli lärare och vilken bakgrund den sökande hade, och om den lämpade sig för att studera till lärare. Därefter kom två lektionsliknande prov, som handlade om förmågan att kunna berätta och beskriva. Ibland engagerades övningsskolans elever, men lika ofta var det seminariets lärare som var åhörare.

Seminaristerna fick ett ämne och endast en kort stund att förbereda sig på, för att sedan framföra denna presentation. Seminaristerna fick också prov i övningsämnena och de fick såväl sjunga upp, som spela upp, eftersom musik var obligatoriskt för småskollärare.

Det samlade resultatet av inträdesprovet vägdes samman med examensbetyg från realskolan eller från gymnasiet. Några motiveringar gavs inte till de bortsorterade.

Dessa inträdesprov sades mäta ”lärarlämplighet”. Om inträdesproven över huvud taget mätte någonting diskuterades, eftersom olämpliga studenter ändå kom in och dessvärre kom de också ut som lärare. (I vilken yrkesutbildning går detta att förhindra?)

Någon utvärdering fanns inte för dessa inträdesprov, och tilltron till inträdesprovens sorteringsförmåga var blandad. Det var rutinerade lärarutbildare som administrerade proven. De hade sett många blivande lärare och de hade naturligtvis erövrat en viss förmåga att se om en person hade förutsättningar att utbildas till lärare eller inte. Det man förmodligen tittade på var kontaktförmågan, kommunikationsförmågan och intresset och engagemanget. Inträdesproven avvecklades och antagningen blev mera enhetlig i högskolan, 1977.

Lärarlämplighet, eller förutsättningar för att utvecklas till en god lärare, är ett komplicerat begrepp. Man kan inte mäta det som krävs genom några hemsnickrade inträdesprov. Det finns inte heller så många rutinerade lärarutbildare i dag som har förmåga att sortera bort olämpliga lärarstudenter.

I dag finns förresten inga lärarutbildare alls. Det finns lärare i högskolan med tjänstgöring på lärarprogrammet och det är något annat än en rutinerad lärarutbildare. Förr fanns det krav på lärarutbildare, att de skulle ha egen lärarutbildning och egen erfarenhet av skolan, men några särskilda krav finns inte på högskolan i dag. Lärarprogrammet har blivit hela högskolans program med allt vad detta innebär.

Det är viktigt att först och främst se problemet ur studenternas perspektiv. Det handlar om att hjälpa de studenter som inte platsar i läraryrket. Att vara lärare och inte ha förutsättningar för läraryrket är en ren katastrof såväl för individen själv, som för alla som individen möter.  

UKÄ menar att det i dag finns en hel rad olämpliga studenter som borde avskiljas från lärarutbildningen. Många auktoriteter anklagar lärarutbildningarna för att de inte har fullgjort sin uppgift när de examinerat lärare, som absolut inte borde ha blivit lärare. Kanske ligger det något i anklagelserna också.

Det finns olika modeller som har använts för att göra en bedömning av lärarstudenternas möjligheter att klara av läraryrket. Under den första delen av programmet har kursernas upplägg och innehåll varit av yrkesprövande natur. Ett sådant arbetssätt bygger på en tilltro att läraryrket är något man kan lära sig.

Den nya lärarstudenten har försatts i situationer där man kunnat utbilda och samtidigt få en god bild av om lärarstudentens förutsättningar för läraryrket. Under exempelvis yrkesintroduktionen i den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen har man satsat på att utveckla lärarstudentens förmåga att skapa kontakt med barn och vuxna och att utveckla kommunikationsförmågan med barn och vuxna.

Vidare har man försökt att ta reda på vilket intresse och vilket engagemang lärarstudenten visar. Undervisningen på lärarprogrammet har sedan varit av sådan karaktär att utvecklingsförmågan någorlunda säkert har kunnat bedömas.

Med dessa modeller som tillämpats avråds sedan en hel del lärarstudenter från fortsatt lärarutbildning och får hjälp att ta ny ställning till sitt yrkesval. Om många studenter slutar så får lärarprogrammet problem med examinationsgraden, vilket är en paradox.

Det har förekommit kritik mot lärarutbildningarna genom att det är alltför många som avslutar sin lärarutbildning utan examen. Med ett antagningssystem som baseras enbart på betyg är detta helt i sin ordning och inget att oroa sig över. Rådgivande samtal möter de studenter som av olika skäl inte blir godkända och behöver tänka sig en annan utbildning. Om någon lärarstudent önskar byta program, så finns studievägledare som ger yrkesrådgivning.

Det sätt som tillämpas på lärarprogrammet med intagning på betyg och ett yrkesprövande uppläggning av den första delen av lärarprogrammet är ett bra sätt att gallra ut studenter som av olika skäl inte bör fortsätta på lärarprogrammet.

Det viktigaste är ändå att se om studenterna kan utvecklas till goda lärare som på sikt kan uppfylla examensordningens krav. Det ser man på ett bra sätt när de studerat på lärarprogrammet en hel termin och framför allt syns det i den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. En äldre mycket rutinerad lärarutbildare av den gamla stammen uttryckte det hela ungefär så här: ”Det är inte fel på foten, för att den inte passar skon. Det vill säga att det inte är fel på Dig som person för att Du inte platsar som lärare”. Det avdramatiserar en avrådan.

Vad kommer återinförandet av inträdesprovet till lärarutbildningen att betyda? I dag finns det knappast någon möjlighet att kasta ut dem som arbetar i skolan utan någon som helst utbildning. Om det inte finns tydliga krav på att lärare ska ha adekvat lärarutbildning, så hjälper det knappast att avhysa lärarstudenter från lärarutbildningen, då de utan vidare kan börja arbeta som outbildade och obehöriga lärare i stället.

De flesta människor anser sig dessvärre vara experter på skolan. Alla vuxna har gått i skolan i många år och tycker sig veta vad de pratar om. Dessa ”kvasiexperter” är förödande för skolan.

Det finns ett politiskt tyckande på en mycket svag grund, om hur vi ska göra för att komma till rätta med skolans problem. De som egentligen borde tillfrågas om skolans problem är de utbildade och utexaminerade professionella lärarna som arbetar i skolan.

Till skillnad från andra verksamheter, exempelvis vårdområdet, betraktas lärarna snarare som en del av skolans problem än de experter på skolans område som de faktiskt är. Lärare hörs inte och de tillfrågas inte.  Det har att göra med att lärarna också sitter på de anklagandes bänk och utgör skolans problem, enligt många kvasi-experter. Skolans lärare är de som ställs inför detta politiska tyckande som resulterar i ständiga omorganiseringar efter vad som för tillfället är politiskt korrekt.

Nu är det exempelvis politiskt korrekt att tycka att inträdesprov är en bra modell för ”att skilja agnarna från vetet.” Inträdesprov är absolut ingen som helst garanti för att vi inte får in mindre lämpliga lärarstudenter i lärarutbildningen.

Jag instämmer till fullo i före detta kanslern Anders Flodströms yttrande i Skolvärlden: ”Alla ska komma in på lärarutbildningen – men alla ska inte komma ut”.