Nu vill regeringen att fler och fler ska arbeta och studera samtidigt. Regeringen satsar 30 miljoner kronor fördelat på elva lärosäten, för att lärarstudenter ska kunna kombinera studier till lärare med lärararbete. Det är fler och fler som både arbetar och studerar samtidigt för att teoretiskt utveckla sina kompetenser samtidigt som de får praktisk yrkeserfarenhet.

Att öppet tillåta kombinationen studier på lärarutbildningen med lärararbete är ett trendbrott när det gäller lärarutbildningen. Lärarstudenter har egentligen alltid arbetat som lärare i det tysta vid sidan om utbildningen i olika stor utsträckning. Det har dock inte alltid varit tillåtet.

Såväl lärarutbildare som utbildningsledning har ägnat mycket tid och kraft åt att utgjuta sig över lärarstudenters lärararbete och framför allt har de ägnat tid och kraft åt att förhindra detta. På årliga utbildningsledarkonferenser 1979-1989 för lärarutbildningarna diskuterades kontinuerligt det olämpliga i att arbeta och studera samtidigt. 

Lärarstudenterna skulle satsa helhjärtat på sin teoretiska utbildning på lärosätet och absolut inte arbeta som lärare vid sidan om studierna. Visserligen fanns ett tillfälligt arbete som lärare inbyggt i klasslärarutbildningens praktikanttjänstgöring under lärarhögskoletiden 1968-1977.

Lärarstudenterna var då anställda på en 50-procentig lärartjänst och fick då lön under sin praktiktermin som varade i 20 veckor. Det var i mitt tycke den allra bästa formen för praktikanttjänstgöring och lärarutbildningen blev kvalitativt bättre genom detta. Detta smarta system räddade dessutom Sverige från lärarbrist 1968-1977. 

De fackliga organisationerna motsatte sig också lärararbete under lärarutbildningen. Utbildning kräver handledning, inget vikariat under lärarutbildningens praktik. Jag minns många diskussioner med våra fackliga företrädare om det olämpliga i att lärarstudenterna arbetade. Så här har det alltså varit om man gör en tillbakablick på tiden från 1950-talet och fram till idag.

Nu har trenden brutits, för hoppningsvis för gott, och nu är det arbetsintegrerad lärarutbildning som gäller. Regeringen lyfter nu också fram den så kallade Dalamodellen och ger Högskolan Dalarna hela 5 miljoner kronor. Högskolan Dalarna var det lärosäte som startade ett sådant projekt för en tid sedan som syftade till att förse regionen med lärare. 

Dalamodellen, konceptet med studier på lärarutbildningen i kombination med lärararbete, spreds till andra lärosäten och dessa arbetsintegrerade lärarutbildningar fick ett högt söktryck. Då beslöt regeringen att satsa medel, för det handlar naturligtvis nu om att försöka komma tillrätta med den stora lärarbristen. Det fanns också en arbetsintegrerad lärarutbildning vid Malmö Universitet. Nu är det alltså både tillåtet och önskvärt att studera på en arbetsintegrerad lärarutbildning. Lärararbete och studier på lärarprogrammet är önskvärt till och med.

Arbetsintegrerad utbildning är mycket vanligt i dagens konkurrensutsatta arbetsmarknad, det vill säga betyder det att fler och fler studerande arbetar och studerar samtidigt. Det handlar om att utveckla sina kompetenser samtidigt som man får praktisk yrkeserfarenhet. Med rätt inställning, en tidsplanering och stöd är det absolut möjligt att utveckla sina färdigheter utan att sätta resten av livet på spel. Det finns goda exempel på hur andra yrken tillämpat arbetsintegrerade studiemodeller, exempelvis utbildningen till sjuksköterska. 

Hur tänkte vi egentligen om lärande när lärarutbildningarna förbjöd arbete som lärare under studietiden? Jag minns inte att vi över huvud taget funderade över detta. Det är alldeles klart att man lär sig läraryrket på ett bra sätt genom att integrera lärararbete med studier på lärarprogrammet. Det har varit min uppfattning sedan länge, men jag har naturligtvis solidariserat mig med rikstäckande beslut.

Kopplingen teori och praktik som alltid varit svår i lärarutbildningen, underlättas genom arbetsintegrerat lärande. Praktiskt arbetande lärarstudenter kan ställa andra och mer relevanta krav på lärarutbildningen. De kan ställa tydligare krav på sin lärarutbildning när de vet mera om vad det behöver som yrkesverksamma. 

Samtidigt kan det finnas vissa risker med att kombinera arbete och studier. Lärarstudenterna kan förlora sig i prestationshets. Ingen kommer någonsin att tacka de lärarstudenter som tar på sig mer lärararbete än vad de egentligen orkar. Lärarutbildarna får hjälpa dem att ta några steg tillbaka och titta på hur duktiga de är som klarar av att både arbeta och studera samtidigt.  Om lärarstudenterna är noga med att både planera och lyssna på sin kropp, kommer de att lära sig mycket om sig själva, få nya värdefulla yrkeserfarenheter och dessutom ett tillskott i plånboken.

Kommentera

Uppdraget som president i ATEE (Association for Teacher Education in Europe) har gjort att jag har uppmärksammat situationen för moderna språk på sista tiden, både nationellt och internationellt.

EU:s målsättning är att alla medborgare i Europa ska kunna tala två främmande språk. I Sverige har vi långt kvar till detta europeiska strävansmål. Moderna språk är de språk som talas idag. Begreppet sätts ofta – särskilt i akademiska sammanhang – i motsats till klassiska språk (latin och grekiska), som handlar om två historiska språk.

Studier i moderna språk i Sverige förknippas ofta begreppet med tyska, franska och spanska som är eller har varit tillvalsämnen i grundskolan och gymnasieskolan. Det obligatoriska skolämnet engelska tillhör inte begreppet moderna språk.

Hur är det då med moderna språk i Sverige? Var tredje niondeklassare, exempelvis, väljer att inte läsa moderna språk. Det är en illavarslande trend då dagens globala samhälle är förknippat med flerspråkighet, nätverk av internationella aktörer i personers professionella och personliga sfär gör att mångkulturella, språkliga och sociala erfarenheter samspelar och efterfrågas i samhället.

Språkkunniga medborgare är en förutsättning för ett inkluderande förhållningssätt både professionellt och personligt i sociala sammanhang. Språk fördjupar och utvecklar personers livskvalitet.

Lärarnas Riksförbund befarar att ämnen som moderna språk på sikt kommer att försvinna från skolan om inte krafttag tas nu för att säkra lärartillgången. Det här har varit känt länge, men motåtgärderna har inte varit överdrivet många. Åsa Fahlén, LR:s ordförande, intervjuades i tv och hon anser att lärarutbildningen ska koncentreras till färre enheter, så att flera möjligheter att studera moderna språk kan erbjudas blivande studenter. Detta är en förödande hållning i nuläget.

Självklart behöver alla lärosäten som utbildar lärare idag vara kvar och samverka kring utbudet av moderna språk. Enheter kan i nära samverkan erbjuda ett mycket rikt utbud av kurser i moderna språk för blivande lärare. Det går alldeles utmärkt att få ett större och bättre utbud i moderna språk i nära samarbete mellan lärosäten, utan någon koncentration av lärarutbildningen till färre lärosäten. 

Vi har en alarmerande brist på behöriga lärare, sjunkande elevresultat och färre elever som läser vidare på avancerad nivå. Att i detta läge tala för att minska antalet lärosäten är ett mycket kortsiktigt tänkande. Den synnerligen dåliga planeringen av dimensionering och lokalisering av lärarutbildning har både påverkat kvaliteten i lärarutbildningen och naturligtvis tillgången på behöriga lärare. Moderna språk är viktigt och ska erbjudas vid varje lärosäte som utbildar lärare.

Utbildningsdepartementet kan naturligtvis besluta om samplanering för ökat utbud av kurser i moderna språk. De har täta överläggningar med rektorer vid landets lärosäten och makten finns att påverka utbudet i moderna språk. Det handlar inte enbart om att rigga utbildningsvägar. Studenterna måste också vilja utbilda sig i moderna språk och det är problemet idag. Här kan naturligtvis Lärarnas Riksförbund göra en viktig insats.

Kommentera

Det råder stor lärarbrist, framför allt i grundskolan (Skolverkets statistik 2016/17). Nu satsar Dalaregionen stort för att få flera behöriga lärare. Det blir möjligt för lärarstudenter att finansiera sina studier genom en kombination av arbete och lön från och med hösten. Deltidsstudier (75%) ska kombineras med arbete (50%) som lärare.  

Initiativet till modellen kommer från Dalarnas skolchefer, lärarutbildare vid Högskolan i Dalarna och PUD, pedagogiskt utvecklingscentrum i Dalarna. Det är nu främst två målgrupper som är aktuella, dels grundlärare mot åk 4–6 med naturvetenskap och teknik, dels personer som redan har ämneskompetens och som vill komplettera pedagogisk utbildning.

Detta är mycket bra. Huvudmännen väntar inte på statliga initiativ, utan de tar ett eget ansvar för kompetensförsörjningen. De menar också att det är ett sätt att höja kvaliteten på utbildningen, vilket jag instämmer i. Det är för lite praktik i lärarutbildningen och praktiken är dessutom både alltför tillrättalagd och även övervakad av så kallade curling-handledare, så att kvaliteten blir lidande.  

Det här med studier i kombination med arbete är egentligen inget nytt. Under lärarhögskoletiden 1968–1977 fanns det möjlighet att praktisera under sin praktiktermin med lön. En handledare hade ansvar för två klasser och sedan hade handledaren en lärarstudent i varje klass. Handledaren arbetade heltid under den första delen av praktikterminen, sedan ökade lärarstudenternas arbetstid succesivt och handledarens arbetstid minskade. Det blev en termins praktik kopplat till tjänst som lärare. Utbildningen med en betald praktiktermin var mycket effektiv och bra. Systemet gav kvalitativt goda och självständiga lärare som klarade sin ”praktikchock” bättre än de som enbart praktiserade utan att arbeta.

Det här systemet är absolut ett sätt att komma till rätta med lärarbristen. Det finns för övrigt andra akademiska yrkesutbildningar som utvecklas och stöds på liknande sätt, exempelvis sjuksköterskor. Det finns också många studenter som arbetar vid sidan av studierna, utan att det är satt i något system och har gjorts ”rumsrent”. Sådana kombinationer har alltid funnits i det tysta. I dagens konkurrensutsatta arbetsmarknad är det fler och fler som både arbetar och studerar samtidigt för att utveckla sina kompetenser samtidigt som de får praktisk erfarenhet av sitt blivande yrke.

Även den mest hängivna och motiverade lärarstudenten kan bli överväldigad av att plötsligt studera och arbeta samtidigt. Med rätt inställning, tidsplanering och stöd är det möjligt att utveckla sina färdigheter, utan att sätta resten av livet på paus.

När det gäller lärarförsörjningen blir det fortsatt brist på yrkeslärare inom gymnasieskolan, förskollärare och specialpedagoger. De närmaste 5–10 åren kommer även grundlärare i årskurserna 1–6 att vara eftertraktade på grund av ökade elevkullar. I årskurserna 7–9 minskar antalet elever ytterligare några år, för att därefter öka, vilket betyder att behovet av lärare också ökar. Det skulle gå att pröva modellen för flera lärarkategorier.

De fackliga organisationerna är inte speciellt glada åt den är modellen, enligt tidningsartiklar. De har antagligen inte varit med i diskussionerna från allra första början, vilket är en brist. Lärarfacken måste givetvis också hävda att utbildning är utbildning och arbete är arbete. Det ligger i sakens natur. Jag tror ändå att de lärarfackliga organisationerna kan se dalamodellen som ett lovvärt initiativ.

Kommentera

Den här är ett av fyra blogginlägg om fortbildning. Genom att ta ett historiskt perspektiv på fortbildning kan mönster synliggöras. Nytt ljus ger nya vyer. Jag började fortbilda inför genomförandet av Lgr 69. Jag arbetar alltjämt med fortbildning eller kompetensutveckling, såväl administrativt som med undervisning och forskning. Syftet är att diskutera dagens kompetensutveckling i ett historiskt perspektiv, inför ett eventuellt förstatligande av lärarfortbildningen. Den första bloggen är en summarisk genomgång av trender.

60-talet – studiedagar

När jag slutade min lärarutbildning 1966, var min fasta övertygelse att jag var färdigutbildad för läraryrket för tid och evighet. Livslångt lärande var inte uppfunnet ännu. Fem studiedagar per läsår, satt vi ”pliktskyldigast” av. En bra studiedag hölls av en duktig föreläsare, ”en expert” från en annan kommun. Kriteriet på en bra studiedag var de tips vi kunde tillämpas i det egna klassrummet dagen efter. Bra om det bjöds på gott kaffe, god mat och möjligheten att träffa kolleger. 60-talets syn innebar att man ansåg att lärare ”enbart lärde sig något”, när de deltog i en s.k.formaliserad fortbildning. Den föreställningen borde var förändrad, men den finns kvar. Idén om det livslånga lärandet introducerades av UNESCO i slutet av 60-talet. Under en kort period fick dessa idéer betydande uppmärksamhet, men de försvann snabbt från utbildningsdebatten. Idag är det livslånga lärandet etablerat.

70-talet – stora statliga fortbildningsinsatser

På 70-talet var vattentäta skott mellan grundutbildning och fortbildning. Det var ”skilda världar” för att använda tv-såpans metafor. Fortbildare arbetade för sig och grundutbildare för sig. LUT 74 lade ett sådant förslag, att man skulle återkomma efter grundutbildningen för en termins utbildning. Detta förslag var mycket före sin tid men förslaget försvann i hanteringen.

Det finns idag koppling mellan grundutbildning och fortbildning. På 70-talet fanns fortbildningskonsulenter på länsskolnämnderna, dvs. ”generalister” med alla möjliga kompetensutvecklingsinsatser i portföljen för länets lärare. De åkte runt på s.k. skolbesök. De höll kurser i de, av staten beslutade, stora fortbildningsinsatserna på ex. övergripande mål, social utveckling i skolan, jämställdhet och internationell förståelse, basfärdigheter och personallagsutbildningen. Skolutveckling var ett okänt begrepp. Idag händer det mesta i en planerad skolutveckling.

 80-talet – högskolorna blir anordnare

Högskolorna skaffade sig en roll i fortbildningen för lärare och gjorde försök med skräddarsydda insatser till skolor och förskolor Det fanns ingen koppling mellan skolväsendets behov och lärarutbildningens mål. De nyutbildade lärare var direkt färdiga för fortbildning när de lämnade grundutbildningen, menade företrädarna för dåtidens tillsynsmyndighet: skolöverstyrelsen. Livslångt lärande kom faktiskt tillbaka i en ny kontext och i en annan form i slutet av 1980-talet. Idag är kritiken densamma. Kompetensutveckling för nyblivna lärare anordnas följaktligen på många ställen. Man är inte färdigutbildad för att man gått en grundutbildning.

90-talet – skolutvecklingsprojekt och regionala centra

På 90-talet arbetade processhandledare med hela skolor/hela rektorsområden, i olika skolutvecklingsprojekt. Högskolan/universitetet blev samarbetspartners i projekt som söktes hos Skolverket av kommuner i samarbete med en högskola. Detta var ett sätt att tvinga kommuner och högskolor att samarbeta. Regionala centra etablerades därför i hela landet för att skapa forum för samverkan mellan skolväsendet och lärarutbildningen. Nu förväntades man på lokal nivå lösa de problem, som inte kunde lösas på central nivå. Högskolans lärare skulle ”ut i verkligheten”, vilket skedde ytterst motvilligt. Ingen högskolelärare ansåg att man skulle bli vare sig rik eller berömd för samverkan. Lärare skulle också in på högskolan och gå fristående kurser i alla möjliga omöjliga ämnen, med lärare som ofta inte hade en aning om verksamheten i skolan och förskolan. Detta var ett led i vetenskapliggörandet av verksamheten i skolan.

2000-talet – till idag – nyutbildade fortbildas och lärare ska gå forskarutbildning  

Det handlar alltjämt om de nyblivna lärarnas första yrkesverksamma tid. Den tid som är mycket viktig ur professionaliseringsperspektiv. Allehanda kompetensutvecklingsinsatser görs nu för nyutbildade. Skolverket initierar och genomför de s.k. lärarlyften.  I de områden som man anser att det behövs fortbildning i beställer man kurser av högskolorna.  Lärarlegitimationen införs. Lärarlyften används också för att fylla på de kunskapsbehov som bristen på behöriga lärare påvisar. Lärare skall också gå forskarutbildning, forska i sin vardag, och bli lektorer. Några pengar finns inte och det går knackigt. De som skaffar sig forskarutbildning blir lärare i högre utbildning och verksamheten i skolan saknar alltjämt forskarutbildade.  

Kommentera

Nu är det åter dags för lärarassistenter i skolan.  Det har funnits satsningar på assistenter tidigare. Den här gången är det lärarassistenter till skolor med många nyanlända elever.

Regeringen avsätter hela 300 miljoner kronor extra om året fram till 2019 för detta ändamål. Utbildningsministern säger att med lärarassistenter blir det mera tid för eleverna med sina lärare. Pengarna bör kunna räcka till 600 nya lärarassistenter. Åtgärdspaket räknas in i den s.k. lågstadiesatsningen, som blir 2,3 miljarder, istället för 2 miljarder. Förslaget om fler lärarassistenter känns igen från Moderaterna, som kom med samma förslag för bara några veckor sedan. Sist i Bloggen finns ett citat från Anna Kinberg Batra som stöder förslaget.

I den här bloggen propagerar jag för lärarassistenter till alla lärare. Jag förordar också utbildning till lärarassistenter. Jag förordar en utbildning som ska vara påbyggbar till lärare. Lärarassistenter ska inte lockas in i återvändsgränder.

I stort sett alla lärare har drömt om eller drömmer om att kunna ägna sig åt viktigare uppgifter än att exempelvis kopiera, uppdatera hemsidan och skriva frånvarolistor. En lärarassistent kan hjälpa till och ge tiden tillbaka till lärarna.  När jag började arbeta som lärare i skolan fanns det gott om så kallade kittyrken: vaktmästare, tillsynslärare, kanslister, ämnesansvariga, studierektorer och rektorer. Idag är det möjligen skolledningen som finns kvar intakta. Övriga stödfunktioner är bortrationaliserade och alla arbetsuppgifterna faller på något sätt tillbaka på lärare. Att sätta in lärarassistenter i skolan betyder att avlasta lärare.

Lärarassistenter, så kallade teacher’s assistents, är tämligen okänt i Sverige, men vanligt i exempelvis Nederländerna och Storbritannien. Det finns också en utbildning för teacher’s assistents.

Tanken med lärarassistenterna är att de ska kunna ingå i arbetslag och kunna stödja lärare i de flesta uppgifterna, även leda grupper och kanske vikariera. De ska dock inte planera undervisningen.  De ska inte heller ha ett övergripande ansvar. Det är lärarens uppgift. De ska inte heller vara elevassistenter. Lärarassistenterna servar enbart de vuxna i arbetslaget, inte eleverna. Det är elevassistenternas uppgifter. Det behövs ytterligare ett så kallat kittyrke, som bistår med rutinuppgifterna. Principen är att lärarna får mer tid till undervisningen och eleverna. Lärarassistenterna är absolut inga lärare. De ska frigöra resurser så att lärarna kan göra det som de är utbildade för.

Huvudmännen behöver på olika sätt förbättra villkoren så flera lärare stannar kvar i yrket. Precis som polisen har civilanställda tror Universitetskanslersämbetet (UKÄ) att man även inom skolan behöver anställa andra yrkeskategorier. De skulle exempelvis kunna användas för att minska lärarnas administrativa uppgifter, vara extra hjälp i klassrummen eller rastvakter så lärarna kan fokusera på undervisning. Även UKÄ stöder användningen av lärarassistenter i skolan.

Anna Kinberg Batra menar att lärarna drunknar i administration och uppgifter relaterade till ordning och omsorg. Det kan leda till eleven kan gå miste om tillräckligt stöd för att nå kunskapsmålen.

Anna Kinberg Batra säger: ”För att ge lärare mer tid för att exempelvis förbereda lektioner samt fokusera på undervisning vill vi satsa på att införa lärarassistenter i skolan. Lärarassistenternas uppdrag ska vara att assistera och avlasta lärarna med uppgifter av administrativ karaktär.”

Det är bra tänkt och bra sagt.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm