I helgen hade jag en lång intressant diskussion på Twitter med både lärare, studie- och yrkesvägledare och skolledare samt en hel del andra. Aldrig hade jag kunnat tro att arbete med skola–arbetsliv i yngre åldrar kunde vara ett så kontroversiellt samtalsämne.

Men hur kommer det sig? Är det för att jag benämner det som just studie- och yrkesvägledning som gör att det sticker i ögonen? Eller kan det vara så att man blandar ihop, alternativt inte riktigt förstår, skillnaden mellan den vida och snäva studie- och yrkesvägledningen och skolans studie- och yrkesvägledningsuppdrag? Eller kan det vara så att man tror att studie- och yrkesvägledarens roll är att vara grindvakt i årskurs 9? En kontrollfunktion för att se om eleven funderat på ett gymnasium och sen är det klart? Eller som en av personerna i diskussionen uttryckte det: ”SYVs viktigaste roll är och förblir att fixa praoplatser”. 

Om man anser att studie- och yrkesvägledarens viktigaste arbetsuppgift är att ordna praoplatser har man helt missat skolans studie- och yrkesvägledningsuppdrag och vad som står i läroplanerna och skollagen. Att syv ska ordna praoplatser är en förlegad bild av vår yrkesprofession. Vi har inte utbildat oss i tre år på universitet för att enbart ringa arbetsplatser och ragga praoplatser – om det överhuvudtaget ens ska vara vägledarens uppgift. Att skapa och bibehålla goda relationer med näringslivet, vilket jag anser är en av mina arbetsuppgifter som vägledare, är ju faktiskt inte samma sak som att ragga praoplatser.

En 15-åring känner i genomsnitt till 25–30 yrken och många har en bestämd uppfattning om både enskilda yrken och branscher, uppfattningar de får med sig inte minst hemifrån, men även från övriga samhället. Studie- och yrkesvägledare arbetar därför bland annat med att:

• utveckla elevernas självkännedom
• öka deras förmåga till studieplanering
• ge eleverna verktyg för att kunna ta ställning till och göra medvetna val av framtida studier och yrkesinriktning
• öka elevernas kännedom om arbetsliv, möjligheter till utbildning både i och utanför Sverige
• öka elevernas medvetenhet om att yrkesområden förändras i takt med samhällets utvecklingar
• ge eleverna verktyg för att öka deras förmåga att analysera och bedöma konsekvenser av olika val och att de kritiskt ska kunna granska utbud av studier och arbete.

Vi ska även tillsammans med hela skolans personal bidra till att elevernas studie- och yrkesval inte begränsas av kön, social eller kulturell bakgrund. Det här arbetet kan med fördel samplaneras med lärare så att skolans studie- och yrkesvägledningsuppdrag kan fullföljas i enlighet med läroplanerna.

Studie- och yrkesvägledare arbetar också för att vara ett stöd till skolans övriga personal vad gäller studie- och yrkesorienterade insatser. Det ovan nämnda kan inte ske enbart i årskurs 9. Vi måste tillsammans med hela skolans personal arbeta långsiktigt, från förskoleklass. Studie- och yrkesvägledning i skolan sker framför allt på två sätt, det ena är den vida vägledningen och det andra är den snäva vägledningen. Den vida vägledningen kan alla i skolan arbeta med och det handlar till exempel om att prata med eleverna kring yrken och branscher, vad de gör, varför de finns, vilka det finns och så vidare.

Att prata om stereotyper, genusnormer, varför arbetsmarknaden ser ut som den gör, vilka gymnasieprogram det finns, inriktningar, individuella val, olika profiler och mycket mer. Det är studie- och yrkesvägledning. Man arbetar med detta från förskola, i hela grundskolan och sedan vidare på gymnasiet. Man anpassar sitt arbetssätt och sättet man talar om saker och ting utifrån målgrupp. Studie- och yrkesvägledning är en rättighet för eleven och vi arbetar kontinuerligt med att stärka barn och ungas möjligheter till att fatta väl genomtänkta val av framtida studier och yrkesinriktning. Våra unga behöver hjälp att navigera bland en föränderlig arbetsmarknad, utbudet av utbildningar, utbildningsformer och yrkesinriktningar.

För den vida vägledningen behövs det inte alltid en för uppdraget anställd studie- och yrkesvägledare. Däremot kan en studie- och yrkesvägledare fungera som en processledare som kan strukturera och utveckla skolans arbete med den vida studie- och yrkesvägledningen som ska genomsyra hela skolverksamheten. Det är aldrig fel att låta eleverna redan i tidig ålder få träffa en studie- och yrkesvägledare. Hur vi benämner skolan och förskolans arbete med tankar kring yrken, skola–arbetsliv skiljer sig såklart åt. Vissa kallar det studie- och yrkesvägledning, vissa inte. I förskolan arbetar man till exempel med matematik och naturvetenskap, så varför inte även studie- och yrkesvägledning? Man behöver inte kalla det för studie- och yrkesvägledning, men det kan vara bra att fundera kring vad det faktiskt är man gör.

Att prata framtidsdrömmar är en del av den vida studie- och yrkesvägledningen.

Många elever i årskurs 9 är nervösa, osäkra och påverkade av sociala och kulturella faktorer, kön och samhällets stereotyper. Mamma och pappa säger en sak, men eleven kanske vill en annan? Ibland är rösterna hemifrån eller från samhället så pass starka att eleven inte vågar säga eller välja annat än vad denne upplever ”förväntas” av hemmet eller samhället. Det är viktigt att vi alla som finns och arbetar i elevens närhet lyssnar till elevens önskemål och uppmuntrar elevens drömmar, men det är också viktigt att vi har en lagom stor gnutta realism i våra samtal. 

Valet till gymnasiet är ett stort val. Det är inte något man gör i en handvändning och för att kunna göra ett val måste man känna till alternativen. Att välja något är också att välja bort något annat. Arbetsmarknad, utbildningsväsende och många andra valalternativ som man står inför lär man sig inte i årskurs 9. Därför är det kontinuerliga arbetet med skola-arbetsliv ett viktigt inslag genom hela grundskolan.

Vägledning är en process som tar tid och som måste få ta tid. Man kan inte vägleda någon till bra, genomtänkta val enbart i årskurs 9. Det arbetet måste påbörjas långt tidigare. Redan i förskoleklass har jag till exempel träffat eleverna och arbetat väldigt framgångsrikt! Flera av mina tidigare sexåriga elever kan räkna upp fler yrken än mina 15-åriga som ska välja till gymnasiet. Vikten av att börja tidigt med vägledning styrks av bland annat ny forskning där amerikanska forskare kommit fram till att flickor vid sex års ålder börjar associera smarthet med män. Redan vid så ung ålder riskerar stereotyper att påverka och begränsa flickors val i livet.

Linda Gottfredson, professor i pedagogisk psykologi vid University of Delaware, har skrivit en teori om individers begränsningar och kompromisser. Teorin säger bland annat att barn i 6–8 års ålder blir medvetna om arbetsroller och att de börjar tilldela dessa specifika kön. Med bakgrund i forskningsresultaten, Linda Gottfredsons teori och att vi i skolan ska motverka att elevernas studie- och yrkesval begränsas av kön, social eller kulturell bakgrund är det viktigt att vi börjar arbeta tidigt med skola–arbetsliv.

När jag säger att man bör arbeta med studie- och yrkesvägledning i lägre åldrar, höjs upprörda röster: ”Men vad vet man om arbetslivet när man är åtta år? Vad bör man veta? Herre Gud, låt barn vara barn! Leka med kottar, fläta hår, klä ut sig, bolla…”.

Jag håller med. Det är viktigt att barn får vara just barn och jag har ypperliga exempel på hur studie- och yrkesvägledning kommer in i barns lek, som jag kan koppla direkt till ovan citat. För när barnen är unga, så är det just lek. En lärande lek. Jag låter barnen leka med kottar, de låtsas att kottarna är människor, som har familj och jobb som de går till. En kotte är brandman, eftersom barnet såg en brandbil på väg till skolan. Ett annat barns kotte är lärare, eftersom de är i skolan och där finns det ju lärare. Barnen klär ut sig. De klär ut sig till mamma och pappa. De går till sitt arbete, för det har de hört att mammor och pappor gör. De vet inte alltid vad de vuxna gör på sitt arbete, men de går och arbetar. De flätar varandras hår, ett barn berättar att hens syster gick till frisören. Vad gör en frisör? Frågar ett annat barn. ”Klipper hår och flätar” säger ett tredje barn. När jag går ut på skolgården hör jag ett barn säga ”kolla, jag ska bli nästa Zlatan” innan hon sparkar iväg bollen. Jag ler. Hon springer efter bollen, hennes flätor flyger när hon springer. De här barnen är barn. De leker och vi pratar om drömmar.

Det här är studie- och yrkesvägledning i vid bemärkelse. Men för barnen är det lek. Vad är det som är så kontroversiellt med att prata om studie- och yrkesvägledning i lägre åldrar? Vad är det som gör att vuxna människor, i just den här diskussionen jag hade i helgen med bland annat lärare och skolledare, blir så upprörda och raljerar över både studie- och yrkesvägledning och vår yrkesprofession, när jag nämner syv i lägre åldrar?

Barnen lär sig om vad framtiden kan innehålla genom lek. Är det fel att barnen på ett lekfullt sätt lär sig mer om olika yrken. Barn är barn och de leker, bland annat kopplat till vad de ser och hör i vardagen, i skolan, hemma, på väg till skolan eller på väg hem från skolan. Arbetet med skola-arbetsliv i de yngre åldrarna behöver inte nödvändigtvis genomföras av en för uppdraget anställd studie- och yrkesvägledare, utan kan med fördel utföras av förskollärare eller lärare. Ännu bättre blir det så klart om lärare och studie- och yrkesvägledare kan samplanera och genomföra arbetet tillsammans!

Låt oss diskutera kvalité i studie- och yrkesvägledning, orimligt stor arbetsbelastning och välmående. Enligt skollagen har alla elever i alla skolformer, utom förskolan och förskoleklassen, rätt till studie- och yrkesvägledning. Vidare står det att studie- och yrkesvägledningen ska utgå från elevernas behov. Hur detta sedan tolkas och konkretiseras är upp till varje huvudman. Resultatet? En studie- och yrkesvägledning av svajande kvalité och på många håll inte likvärdig över huvudtaget. När jag skrollar runt bland jobbannonser så möts jag, inte sällan, av tjänster på 40% eller där i krokarna.

Jag vet att flera skolor i Stockholmsområdet har tjänster på 10% och för inte så länge sedan såg jag en annons från en skola med nästan 1000 elever i södra Stockholm som sökte en vägledare på 50%. Dessa små tjänster innebär en helt horribel arbetsbelastning för studie- och yrkesvägledare. Jag har kollegor med ständig huvudvärk, som är stressade till tusen, kollegor som blir utmattade, ja utbrända. De jobbar så de springer ända in i kaklet och blir sjukskrivna. Är det värt det? Sjukskrivningarna i Sverige har sedan 2010 ökat kraftigt och detta kostar samhället flera miljarder kronor årligen, visar en rapport från Vision. Har vi råd med att inte ta hand om personalen? Studie- och yrkesvägledare är också bara människor, vi är inga robotar. Vi kan utföra mycket, men vi kan inte trolla med knäna. Dessutom finns det oftast bara en av oss på arbetsplatsen.

I olika SYV-forum på Internet läggs det upp jobbannonser med helt oacceptabla premisser. Upplägg som jag bara häpnar över. Jag vill vara tydlig från början med att jag vet att det finns individer som varken kan eller vill arbeta heltid och att mindre tjänster är det bästa alternativet utifrån individens situation. Det har jag stor respekt för. Syftet med det här inlägget är snarare att belysa de orimliga arbetsförhållanden som råder för många studie- och yrkesvägledare i vårt land.  Där spelar små tjänster en huvudroll. Små tjänster där man förväntas göra lika mycket som på stora tjänster.

Jag vill med det här inlägget visa på att det finns huvudmän och även skolledare runt om i landet som inte tar ansvar för studie- och yrkesvägledningen och som kanske inte ens vet vad uppdraget studie- och yrkesvägledning innebär i praktiken. I längden drabbar det eleverna. Det drabbar alltid eleverna. Jag skulle nästan vilja säga att dessa huvudmän och skolledare inte tar ansvar för sina elever. För det handlar faktiskt om att ta ansvar för att tillgodose elevernas rätt till studie- och yrkesvägledning, så eleverna kan göra väl grundade val av framtida studier och yrkesinriktning som inte begränsas av kön, social eller kulturell bakgrund. Det handlar inte minst även om att värna om den anställde studie- och yrkesvägledarens välmående. För ingen vill arbeta med orimligt hög arbetsbelastning. Därför måste man se över små tjänster och prioritera, justera och anpassa arbetsuppgifterna så att arbetsbelastningen blir rimlig.

Utbildningsutskottet har nyligen genomfört en uppföljning som visar att arbetet med studie- och yrkesvägledningen är bristfällig på många skolor. Detta presenteras i en ny rapport. I en enkät från utskottet, som skickades till rektorer i grund- och gymnasieskolan framkommer det att det finns brister i såväl statens som skolornas styrning av studie- och yrkesvägledningen. Uppföljningen som utskottet gjort visar på att elevernas behov av studie- och yrkesvägledning ökat, bland annat till följd av valalternativen när det kommer till studier och yrken har blivit fler. Uppföljningen visar också på att kunskaperna om skolans vägledningsuppdrag varierar och i många fall är dessa kunskaper begränsade hos huvudmän och rektorer.

Samtidigt som jag läser om vad uppföljningen kommit fram till sitter jag med flera jobbannonser framför mig som erbjuder allt ifrån 20% till 60% stora tjänster, inte för att jag söker nytt jobb, utan för att jag är förundrad över hur stor arbetsbelastning författarna bakom annonserna tror att en studie- och yrkesvägledare klarar av. En annons erbjuder en tjänst på 40%. Den sökande förväntas ha hand om nästan 900 elever i högstadiet fördelat på två olika skolor. Nästan 900 elever får alltså möjligheten att träffa sin vägledare endast en dag i veckan. Jag skulle säga att det är näst intill omöjligt, om inte omöjligt, att bedriva en kvalitativ studie- och yrkesvägledning med en så stor mängd elever på endast en dag i veckan, i enlighet med de riktlinjer som ges i bland annat Lgr11, allmänna råd från Skolverket samt kvalitetsrapporten (2013) från Skolinspektionen. Den jobbannonsen jag läser gör sällskap med flera andra jobbannonser där man söker studie- och yrkesvägledare till små tjänster, med orimligt hög arbetsbelastning.

Vägledning bedrivs i stora drag på två sätt, vägledning i snäv bemärkelse och vägledning i bred bemärkelse. Den snäva vägledningen, är kanske den de flesta förknippar med studie- och yrkesvägledare. Det är bland annat individuella samtal, föräldrainformation och att göra studiebesök med elever. Det skulle man möjligtvis hinna med på en liten tjänst, men så kommer den minst lika viktiga delen av en studie- och yrkesvägledares uppdrag, den breda studie- och yrkesvägledningen. Den kan till exempel handla om att arbeta mot skolans pedagoger när det kommer till studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar, arbeta med PRAO tillsammans med berörd personal, delta i elevhälsoteamets arbete på skolan, delta i olika projekt och utveckla kontakter med arbetslivet. Skolverket skapat en publikation med goda exempel på den breda vägledningen, som heter Studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar. Publikationen är väl värd att läsa, både för inspiration och för att kunna skapa sig en uppfattning om den breda studie- och yrkesvägledningen.

Att hinna med den breda studie- och yrkesvägledningen på en eller några dagar i veckan är helt ärligt orimligt. Jag tror jag får medhåll från de allra flesta av mina kollegor. Det kan såklart finnas legitima skäl för skolor och huvudmän att bara ha en studie- och yrkesvägledare på deltid, men jag läser allt för ofta annonser där arbetsbelastningen är helt orimlig i förhållande till storleken på tjänsten. När det kommer till små tjänster behöver man vara tydlig med arbetsuppgifterna och dessa måste justeras och anpassas till en rimlig nivå i relation till tjänsten. Men man behöver också som huvudman och skolledare utforma tjänsten så den är rimlig i förhållande till antalet elever och anpassad utifrån elevunderlaget.

Det talas ofta om hur viktigt det är med studie- och yrkesvägledning och att vägledningen behöver stärkas, men om man inte satsar på vägledning och studie- och yrkesvägledare så kommer inte vägledningen att stärkas. Bristen på satsningar visar tyvärr på att man trots allt inte tycker att studie- och yrkesvägledningen är så viktig. Ett tag trodde jag att vi gick mot fler och fler heltidstjänster för studie- och yrkesvägledare, men tydligen inte.

Den stora frågan är hur vi kan arbeta för att minska stress hos kollegor och främja välmående? Kanske är det dags för oss vägledare att helt enkelt sluta acceptera små tjänster, ställa högre krav på arbetsgivare och vara tydligare med vad uppdraget som studie- och yrkesvägledare innefattar?

Det är måndag morgon. Det är fortfarande ganska kyligt ute, vilket kanske inte är så konstigt i februari. Jag står tillsammans med två andra killar från skolan. Snart blir vi insläppta genom en sidodörr. Bakom stora garageportar står bilarna redo. Vi blir presenterade för vår handledare. Snart blir vi visade till ett klädförråd. Vi väljer ut ett passande larmställ. Eller ja, i alla fall jackorna till ett larmställ. En svag doft av rök letar sig in i min näsa. Jackan är några storlekar för stor, men den sitter ändå ganska bra. Den här veckan för jag testa på det många drömmer om som barn och även vuxna. Vi går ut i vagnhallen. Där står de röda bilarna på rad. På ryggen framför mig står det ”Räddningstjänsten” på min egen rygg står det ”Brandkåren Attunda”. Det är första dagen på min första prao-period. Det är allra första gången jag kommer i närkontakt med arbetslivet. Veckan hos Brandkåren Attunda gav mig oerhört många erfarenheter. Erfarenheter jag knappast hade kunnat anskaffa mig genom studiebesök eller yrkesbesök på skolan. När jag gick i grundskolan fick vi också besök av yrkesverksamma, vi fick gå på studiebesök och vi fick göra prao två gånger och en internprao i skolköket. Jag minns att internpraon var det värsta, mest för att alla klasskompisar stod och pikade en där jag sköljde av deras disk. Praon var det bästa, då fick komma ut i arbetslivet, testa på och anskaffa mig mängder av kunskap. Allt detta tillsammans har gett mig ovärderliga erfarenheter. Något jag vill kunna erbjuda mina elever också. Prao går inte att ersätta. Det är något speciellt och jag är positiv till att riksdagen klubbat igenom lagändringen, som medför att prao åter blir ett obligatoriskt inslag i grundskolan. 

Förra året gav min rektor mig i uppgift att undersöka om det var möjligt att återinföra prao som en del av skolans verksamhet. Detta var innan regeringen annonserade om ett nytt förslag om att göra prao obligatorisk igen. Hur som helst var det ett uppdrag jag gladeligen högg tänderna i, för jag minns själv mina två prao-perioder väldigt tydligt. De gav mig tidiga och ovärderliga arbetslivserfarenheter. Något jag blev fast besluten att erbjuda även mina elever. Men arbetet med prao kräver mycket. Det ska administreras, hittas prao-platser, samverkas med näringslivet och lärarlaget. För att prao ska bli en värdefull verksamhet behöver alla involveras. Jag började undersöka möjligheterna och vilka resurser vi hade på skolan och i närsamhället. Jag kartlade närområdet, hur många näringsidkare finns det i området, vilka är lämpliga prao-platser och vilka är det inte? Hur ser variationen av arbetsgivare och branscher ut? Ganska snabbt kom jag fram till att det fanns bra underlag för att återinföra prao på skolan.

Redan från början var jag tydlig med att det inte var ett lass jag varken kan eller tänker dra själv. Inga konstigheter. Studie- och yrkesvägledaren är ingen prao-administratör och det blir extra viktigt att betona nu när prao blir en obligatorisk verksamhet i höst. Grundtanken var att mina elever själva skulle söka prao-platser, vilket de gjorde med bravur, men det är alltid bra att ha några extra platser på lager, så jag skrev ihop ett brev till näringsidkarna i närområdet. Jag gick runt och träffade representanter på potentiella prao-platser. På bara en runda i närsamhället fick jag 17 positiva svar. Inte nödvändigtvis en garanterad prao-plats, men inte heller en stängd dörr. Jag fick även tre svar där arbetsgivarna avböjde att bli prao-plats.

Under hösten gick vi ut till vårdnadshavare och elever att hela årskurs 8 ska genomföra prao under vårterminen. Och med det så var bollen i rullning. Eleverna började söka efter arbetsplatser. prao-lappar trillade in. Eleverna hittade alla möjliga arbetsplatser. Försvarsmakten, advokatfirma, Scania, butiker av olika slag, skolor och förskolor, bara för att nämna några av arbetsplatserna. Årets prao blev verkligen ett samarbete mellan skola och arbetslivet, precis som det ska vara. För prao bör ses som en angelägenhet för alla, skola, arbetsliv, hemmet och andra berörda instanser, särskilt med tanke på kommande lagändring. Finns det branscher som har svårigheter med kompetensförsörjningen i kommunen? Javisst! Redan där har vi ett gäng prao-platser. Visa vad just ert yrke innebär, bredda våra ungdomars bild av olika yrken. Hjälp dem förstå vad er bransch arbetar med, så kanske ni har era framtida kollegor, just där, framför er.

Men för att göra prao till en värdefull verksamhet för alla parter behöver vi definiera ett tydligt syfte och mål med verksamheten. Varför ska prao finnas som en del av skolverksamheten? Ta dig tid, skolledare, politiker, studie- och yrkesvägledare, näringslivsrepresentanter, ja alla som är inblandade på ett eller annat sätt, ta dig tid att fundera på den frågeställningen. Vilka ämnen ska integreras med prao? Det är en vanligt förekommande fråga, alla ämnen såklart! Alla ämnen kan integreras med prao, tänk stort, tänk utanför boxen. Ta hjälp av studie- och yrkesvägledare, yrkesverksamma eller annan relevant person i din närhet.

”Var ligger den skolan?”, ”Hur lång tid tar det att åka dit?” och ”Jag kan tänka mig att pendla en timme enkel väg…kanske?”.

Några av de vanligaste frågorna och funderingarna som dyker upp i samtalen med eleverna är avståndet. Avståndet till olika skolor. Det är viktigt och samtidigt så svårt att få en överblick. Vad innebär det att resa en timme enkel väg, en vårdag? En vinterdag i snöstorm? eller en ruggig höstdag i spöregn. Vädret och årstiderna spelar en stor roll. Samtidigt som schemat på den nya skolan är av stor vikt. 

Dessa funderingar hos eleverna och resonemanget om resväg, restid och avstånd fick mig att börja fundera på hur jag skulle kunna visualisera pendlingen för eleverna. Jag printade ut spårkartor för att kunna peka och ge ut till eleverna. Men på lång sikt är det inte hållbart, varken för miljön eller min egen arbetssituation. Det skulle inte fungera att springa till skrivaren och printa ut en spårkarta, dessutom är de snyggt svarta, så det skulle inte gå att skriva på kartorna.

En tanke slog mig och strax innan jul inledde jag ett nytt projekt, som jag valde att kalla #SLpåväggen.

Med blyertspenna, linjal och suddgummi påbörjade jag arbetet med att skissa upp en spårkarta på min ena vägg och det skulle inte bli den här lilla spårkartan. Min karta mäter hela 3×2,5m. Kartan har alltså en total area på 7,5 kvadratmeter.

Tänk dig själv en spårkarta där du måste stå på en stol för att kunna peka på Jakobsberg! Ja, jag vet att alla som läser det här inlägget inte bor i Stockholm, men visste du att Jakobsberg faktiskt är en av landets största tågstationer, sett till antalet resande. Jakobsberg på min spårkarta ligger på en höjd av 2,1 meter från golvnivå. Kartan täcker alltså hela min vägg. Det är ganska mäktigt att stå bredvid den.

Det tog mig nästan tre veckor att färdigställa kartan. Från det att jag skissade med blyerts till att jag färglade med tusch och fyllde i stationsnamnen med permanentpenna. Ett ganska gediget arbete, men roligt.

Det bästa med att arbeta som studie- och yrkesvägledare är friheten att skapa och arbeta med spännande projekt som gynnar mina elever. Mitt hörn av skolan ska vara levande. Det ska hända saker och vara intressant. Förhoppningsvis inspirerar det också syv-kollegor runt om i landet. För en gigantisk spårkarta kan man göra var i landet man än befinner sig. För nästan överallt finns det kollektivtrafik och även om det inte är tåg, så kan man göra en karta över busstrafiken.

Nu återstår arbetet att printa ut en mängd skolor och placera ut på kartan. För det är ju det syftet med kartan är. Att jag ska kunna visualisera var skolorna ligger, så eleverna får en konkret bild av var skolorna finns i relation till hemmet och utifrån det kan bilda sig en uppfattning om hur lång tid det tar att resa till skolan.

Nu är kartan i alla fall på plats, lagom till eleverna börjar vårterminen.