Jag minns det som igår. Ett argt samtal på min telefon i mitt hem precis när jag gått på lov.
 Jag har aldrig i tjänst lämnat ut mitt telefonnummer.

Jag startade min lärarbana med ett stort fackligt engagemang och fick via en klok föreläsare lära mig att inte lämna ut numret. Vem har egentligen numret till sin läkare, bilmekaniker eller kocken på favoritrestaurangen? Så varför sina barns lärares nummer?


Trots det så hade en förälder hittat mitt nummer och beslutat sig för att ringa hem till mig. Det var tidigt i min lärarkarriär och jag hade mycket kvar att upptäcka och erfara. Jag var precis hemkommen och om minnet inte sviker mig så var det fredag och sportlovet skulle börja på måndagen. Jobbet var således långt borta. Ett samtal skulle dock få det hela att ändras.


En arg person i andra änden. Hur kunde jag göra som jag gjort? Hur kunde jag behandla personens barn på det sättet jag gjort? Där i mitt eget kök skällde en för mig främmande person ut mig.

Vår syn på vad som hänt var som hämtad ur skilda världar. Det här var den terminen jag hade börjat lära och förstått att det fanns något som hette ”maktlekar”. En kunskap som jag nu är evigt tacksam för. Men då med en ny elevgrupp famlade jag fortfarande med att försöka förstå vad det var som gjorde att så mycket märkliga händelser skedde mellan eleverna i gruppen och att samma person alltid verkade dra den största nackdelen av det som hände.


Den arga personen hade i sitt uppjagade tillstånd än mindre förståelse för situationen jag såg i klassrummet, mellan lektionerna och på rasterna. Allt fokus låg på mitt agerande, baserat på den arga personens barn, och inte alls på att det kanske fanns ett ”varför” till vad som hänt.

Jag minns hur överrumplad jag kände mig i samtalssituationen. Stressen som samtalets innehåll förmedlade gjorde mig inte till det proffs jag hade varit om jag varit på jobbet. Tonläget höjdes ytterligare.

Till slut sa jag: ”Vi kommer inte att förstå varandra i den här situationen utan vill du prata vidare om det här så får du kontakta min chef.”


Svaret jag fick var givet, personen skulle verkligen göra så, mitt agerande var oacceptabelt, förklarade den arge.


Jag lade raskt på och slog direkt numret till min chef. Jag ville förvarna om att ett ilsket samtal väntade. Berättade exakt vad som hänt. Min dåvarande chef berömde mitt agerande och mod att genast kontakta henne. Hon bekräftade att jag hade gjort allt korrekt både i skolan och i samtalet. Skulle personen ringa så skulle hon vara redo.

Nästa samtal gick till min kollega som även denne vart helt överrumplad över att någon kunde bete sig så illa.


Nu har det gått över tio år sedan samtalet, jag bär det fortfarande med mig. Den arga personen ringde aldrig till min chef.


Jag kommer ihåg min utsatthet. Oron som samtalet väckte hos mig. Jag kommer ihåg hur jag ifrågasatte mig själv och vad jag kunde och gjort. Jag kommer ihåg påhoppet på mig som person.


Lärdomen och vad jag efter hela händelsen verkligen tog till mig var att när sånt här händer så är det bästa jag kan göra att berätta för kollegor och min chef vad som hänt. Att få bekräftelse på att det var den andra och inte jag som gjorde fel.

Ibland, tyvärr, så hamnar jag som lärare i situationer där jag får mottaga föräldrars och vårdnadshavares frustration och maktlöshet. Vissa personer tvekar inte i dessa lägen att kasta sin frustration och ilska på den personen som ägnar sin yrkesdag åt att ta hand om och göra det yttersta för att deras barn ska utvecklas och nå så långt det bara är möjligt.

Det känns inte kul, det känns inte rättvist men med åren har jag verkligen lärt mig att hantera liknande situationer så de blir lättare. Lyssna in, förbereda och alltid vara tydlig med vilka mina arbetstider är och hur jag bäst blir kontaktad.


En tung men viktig lärdom från ett argt samtal.

”Varför blev du lärare?”

Den frågan fick jag när jag intervjuades  för ett inslag i Annas och Philips lärarpod. Mina tankar gick omedelbart till en stund i årskurs 5 då jag än idag minns hur jag satt och fantiserade på lektionen. Jag fantiserade om hur jag skulle vara eller framför allt se ut och jobba om jag vore lärare. Vackra kläder väckte mina tankar och teman på lektionerna som matchades av just mina kläder. Jag vet inte om jag då bestämde mig för mitt yrkesval men stunden har helt klart påverkat mitt liv mycket.

Jag har efter att frågan ställdes inte riktigt kunna släppa tanken på lärarna som passerat genom åren. Personer som betytt otroligt mycket för min utveckling och varande men som troligen bara fick ett pliktskyldigt tack på avslutningsdagen. Men det som dessa lärare gjorde det finns definitivt kvar.

Det vi lärare gör ger ibland resultat direkt men oftast så jobbar vi med ett betydligt längre tidsperspektiv. Vi påbörjar eller tar vid en kunskapsutveckling som stannar hos oss ett tag och sedan släpper vi den oftast vid avslutningen till sommaren.

Det är det här vi lärare gör, skapar vågor i omvärlden som påverkar och påverkar i åratal efter det att det faktiska mötet och stunden faktiskt ägt rum. En svindlande tanke. Det här är inget jag så ofta stannar upp och funderar över mitt i vardagen när grupper ska byggas, kunskapskrav uppnås och projekt genomföras. Men när jag väl låter tanken stanna och verkligen reflekterar – då svindlar det.

Vi gör skillnad och inte på det lilla viset, vi gör många och stora skillnader hela tiden. Skillnader som påverkar val. Skillnader som påverkar intressen. Skillnader som påverkar framtiden.

Att göra den här skillnaden för en enskild person så gott som varje arbetsdag är det som fått mig att stanna kvar i yrket. Mina gamla lärare är som ett vackert pärlhalsband. Varje pärla bär på en specifik funktion som byggt min egen lärarkarriär och gärning. Modeintresset har jag kvar sedan jag vid 11-årsåldern satt där i Rosas klassrum, därav liknelsen. Från alla lärare som passerat har jag lärt mig olika saker som blivit till en del av det jag är idag.

* * *

Så en tillbakablick på lärarna jag mött som lämnat de där avtrycken i min lärargärning och mitt liv idag.

Maine har lärt mig att blanda nytt och gammalt, lokalt och nationellt. Med stor hängivenhet berättade hon historier från det gamla och främmande för oss i klassen. Hon lärde ut berättandets konst samtidigt som vi lärde oss bokstäver och att sätta samman meningar.

I hennes kollega Gudrun fick vi musiken blandat med våra nya kunskaper. Gudrun hade alltid spännande kläder som jag minns mycket väl.

Valborg lärde mig rabbla konsonanter och hade alltid en kram på lager.

Idrottsläraren Anna som såg min rädsla när vi skulle ha gymnastik. Hon kom fram till mig när jag storögd och rädd stod framför plinten och sa:

”Du behöver inte hoppa Karin. Du behöver inte göra det.” Den lättnadens känsla minns jag än i dag så väl.

Vikten av att kunna och använda språk fick jag från Marianne. Vi spelade Café och gjorde Croque monsieur. Pratade och levde franska.

Med Bengt gick vi på promenad i byn för att lära oss vad en meander var. Det använder jag fortfarande till mina elever, varför vattnet tar olika vägar i stilla rinnande vattendrag.

Geraldine som med sin enorma energi och hängivenhet lärde oss skillnaden på ”sheep” och ”cheap”. Jag hade nog aldrig vare sig hört eller ens förstått att det var två olika ord innan. Med henne fick vi även smaka på den engelska fruktkakan och lära oss att plastpåsar är utmärkta förvaringsställen för det material vi skrev som hon skulle rätta.

Madeleine som lärt mig allt om att använda en whiteboard i undervisningen. Vilken tavelteknik och engagemang. Hon var inte en av våra pedagogik- eller didaktiklärare men ingen har som hon lärt mig att undervisa och använda just tavlan för att få elever engagerade.

Anna som hjälpte mig hitta talet. Vid en lektion gav hon som feedback efter jag gjort mitt tal:

”Jag förstod när jag såg dig innan du började att det här skulle bli bra.”

Vilken otrolig kraft i de orden, jag har efter den dagen aldrig tvivlat på min förmåga att lyckas i muntliga sammanhang även fast jag innan dess varit riktigt ängslig att tala. Det här använder jag varje gång mina elever ska presentera något inför varandra.

Sven med en kunskapsbank få förunnad och med en förmåga att berätta och förmedla som gjort minsta gråsten till en skattkista av kunskap.

Tänkt så många möten, så många ord, så många utbyten av kunskap.

Jag har jobbat över 15 år som lärare. Hundratals elever har redan passerat, små vågor på ett ständigt brusande hav. Alla har fått sig en puff i någon riktning. Det är svindlande. Tänk om bara någon av dessa om några år tänker tillbaka på de lärare som de träffat och de riktningar som de tagit efter skolåren.

Vilka blir lärarna de minns?

Får jag som lärare säga att jag trivs på jobbet?

Får jag som lärare säga att jag hinner med mitt jobb?

Får jag som lärare säga att jag förstår kunskapskraven?

Får jag som lärare säga att mina elever uppnår sina mål?

Får jag som lärare säga att det är lugnt i mitt klassrum?

Får jag som lärare säga att det här är världen roligaste jobb?

Får jag som lärare säga till andra:  ”Sök dig till skolvärlden för här får du lära dig nya saker varje dag? Det är spännande varje dag.”

Får jag som lärare säga det? Eller är jag då inte lärare av idag 2019 utan något annat?

Är det inte dags för oss i yrket att ta tillbaka diskussionen och visa på de bra saker som sker varje dag i våra klassrum?

Är det inte dags för medierna att visa på de goda exemplen?

Är det inte dags att lyfta fram de lärare som jobbar och jobbar samt lyckas och lyckas?

Ofta ofta hör jag ord som ”kaos”, ”kris” och ”det värsta jag sett” i de mest varierande tillfällena både i medias rapportering, i sociala forum eller under arbetsdagen.

Vad står egentligen bakom de orden?

Vad förmedlar jag när jag säger dessa ord?

Hur är det att höra dessa ord? För mig, som är väl mer åt det fyrkantiga hållet och tar orden för vad det faktiskt står för bokstavligen, så blir det stora ögon när jag hör dessa ord. Inte för inte tänker jag; Oj, hur kunde det bli så? När jag sedan hör historien bakom orden så blir jag ofta förvånad, är det kris, kaos och det värsta?

Ett scenario då jag tänker att det verkligen skulle vara kaos och kris är om brandlarmet går, det faktiskt brinner, i samband med det är halva kollegiet sjukt, en elev får lågt blodsocker, en annan ramlar i trappan och den tredje får en panikattack samtidigt som tre andra elever börjar slåss. Då är det kaotiskt en stund helt klart innan någon vuxen tar kommandot och tar riktning på händelsen. Jag har hittills aldrig varit med i en sådan situation, tack och lov. Men ändå hör jag orden kris, kaos, det värsta…

Visst har jag varit med om stunder på jobbet där både våld, tårar och allmän röra varit närvarande. Men att lyfta det som ett konstant tillstånd, det ställer jag inte upp på. Ja det kan vara rörigt ibland, ja tyvärr kan det förekomma våld och ibland känns det tungt på jobbet.

Vissa ord är modeord helt klart. ”Så att säga”, sa var och varannan person för ett par år sedan i varje mening. Idag är det mycket som är fantastiskt och magiskt. Sen kommer ord som kris och kaos.

Är det stunder när jag känner att jag inte har riktigt koll, ja de är läskiga och kommer med jämna mellanrum. Är det kris och kaos? Nej mer en stund som väntar på mig att ta vuxenansvar och leda situationen i en riktning.

Är det när det kommer stunder som jag inte förväntade mig, då är det ju varje dag, varje stund nästan i skolan, men att kalla det kris och kaos… nej, håller inte med.

Är det stunder där jag tycker att det är mycket eller skolledning tagit beslut som är helt uppåt väggarna? Ja, det händer men som medlem i ett fackförbund och en person som för dialog med skolledningen så lägger jag frågan där den hör hemma.

Vad vill jag då säga? Tycker det är hög tid att ta fram de berättelser som sker varje dag i klassrummen runt om i landet. En person i ett socialt forum ställde frågan: Får jag skryta över mina kollegor? Självklart skrev många tillbaka. Det är de historierna vi behöver. De historier som får oss lärare att stanna kvar i yrket och verkligen älskar det vi gör varje dag. Tillsammans är vi en oerhört stark och kompetent grupp som verkligen bär framtiden i  vår vardag – varje dag.

”Hur känns det att vara någons framtid?” frågade en elev idag samtidigt som jag funderade över det här inlägget. Blev rörd av orden. Att vara del av någons framtid det är stort, svarade jag. ”Det blir så många vågor in i framtiden.”

Så räck upp handen eller sätt dig vid tangenterna och berätta om din dag och ta fram den där historien som oftast inte syns i det mediala bruset. De är historierna som fyller vår arbetsvardag och som gör att lärare efter lärare är kvar i yrket och inte kan tänka sig göra något annat. De där fantastiska stunderna när det sker ren skär magi i just ditt klassrum.

Eller får jag som lärare inte säga så?