”Bra jobbat – vilken fantastisk lektion!”

Varje gång jag som lärare får uttrycka dessa härliga ord till min klass så får jag ju inte glömma bort att även berömma mig själv. Bakom de berömmande orden ligger det väldigt mycket yrkeskunskap.

Hur skapade jag förutsättningar för mina elever att lyckas?

Vad i de förberedelser jag gjorde fick mina elever att lyckas? Låg det i genomgången jag genomförde, tydligheten i övningen, tydligheten i vart vi är på väg i ämnesarbetet eller allt i kombination?

Hur skapar jag tydliga uppgifter?

Är det omfånget i övningen, strukturen i arbetet eller tydligheten i instruktionen? Kanske allt i kombination. Eller en förutsättning jag inte ens tänkt på att jag skapat.

Hur skapar jag ett lugn?

Låg det i bemötandet som skedde när eleverna kom in, låg det i den lugnande musiken, låg det i mötet i korridoren med eleven som jag vet har det tufft just nu, låg det i rutinen vi skapat eller var det kombinationen?

Massa faktorer och yrkeskunskap som vävs samman i varje lektion och möte. Varje skoldag, varje skolvecka och varje läsår.

Vad exakt det var som gjorde att lektionen verkligen blev toppen är svårt att veta men att det är yrkeskunskap och yrkesskicklighet ska vi inte glömma bort att tänka på.

De förutsättningar du gav dina elever så ni tillsammans skapade ett sammanhang som blev gynnsamt för alla denna gång.

Bra jobbat – vilken fantastisk lektion!

Vi ses på måndag!

Orden i rubriken är inte mina men jag har inte kunnat släppa dem sen jag hörde en utbildningschef bli intervjuad i Anna och Philips lärarpod. Det här är ju exakt mitt jobb också.

Mitt jobb är att göra andra bra och ge dem möjligheter att skapa kloka val. Det är just det jag brukar säga till mina högstadieelever vid avslutningstider.

Gör kloka val!

Med de uttalade orden tänker jag en stilla förhoppning. Det vi nu gjort tillsammans här i skolan ska ha riktat dig mot en väg där du kan göra val. Val som leder till nya öppna dörrar och inte mot en väg som begränsar dina val.

Men för att lyckas med det här måste jag som lärare ha vissa förutsättningar. Därför blev jag så glad att höra att en utbildningschef faktiskt tänker att dennes jobb också är att – göra andra bra.

Förutsättningar som jag behöver i min profession är dels de rumsliga och det materiella men framför allt hur min kompetens används.

Vilka förutsättningar ges till mig för att jag ska kunna göra mitt jobb bra?

I tjänstefördelningstider som vi just nu befinner oss i behöver förutsättningar skapas så min kompetens används så att jag kan göra andra bra. Min chef behöver ge mig ramar så att mina verktyg – ledarskapet – får bästa tänkbara förutsättningar att lyckas.

Det här ligger bland annat i vilken planeringstid jag får, ämnes- och klasskombinationerna jag ges, hur tydligt mitt uppdrag är, möjlighet till att påverka hur mina lektioner är fördelade över tid, fortbildningstillfällena som ges samt friheten att utföra mitt arbete som jag anser bäst.

För ska jag lyckas med mitt uppdrag att göra andra bra – då behöver jag förutsättningar till det.

Hur ser nästa års tjänstefördelning ut för dig? Ges du möjligheter att göra andra bra?

Jag trodde väl inte att jag skulle skriva ett fjärde inlägg om Corona och hur det påverkar skolan. Jag hade väl heller aldrig egentligen trott att jag skulle skriva ett första inlägg om en pandemi men det blev det och här kommer ett fjärde på samma spår. För trots att det ändå verkar finnas en gryning att ana i medias rapportering så befinner vi oss fortfarande mitt i en situation som ingen av oss nu yrkesverksamma varit med om tidigare eller knappt än kunna ana att det skulle kunna ske.

En tid för reflektion och möjlighet att fundera kring konsekvener börjar anas i horisonten. Redan i epidemins början funderade många med mig om inte skolan precis som många andra samhällsnyttiga tjänster borde kunna gå in i ett alternativläge i sin samhällsservice. Ska vi i framtiden inte rusta för att kunna tänka på ett annat sätt, även i skolan, när ett krisläge uppstår?

I det kommer jag in på ett sidospår men ändå ett välförtjänt tack – och det till alla vikarier, för våra grundskolor har varit igång under hela den här perioden. Priset för att ha igång full verksamhet i våra grundskolor är ett stort behov av vikarier och snabba beslut, sällan med tid för reflektion, med hastigt påkomna övningar och uppgifter för våra elever att göra.

För hur det än är så blir vi vuxna i skolan precis lika sjuka som andra personer i samhället, oavsett om vi är personer i riskgrupp eller inte. När vi blir sjuka blir ofta en av två möjliga konsekvenser för att fylla vår plats att en kollega får ge upp sin planeringstid eller annat tänkt arbete för att hoppa in, eller så rings det in en för eleverna helt främmande och oftast utbildad person, nämligen en vikarie.

Alternativ ett ger ofta ett lugn hos eleverna då det är en känd vuxen som kommer in. Den vuxne som tar över gruppen får troligen även en lugnare start på sitt pass eftersom rutinen som eleverna är van vid har bibehållits. Men det ger å andra sidan omedelbara konsekvenser: Den vuxne som fick hoppa in har redan annat den egentligen borde gör vid det tillfället, något som måste göras men frågan är när och av vem?

Alternativ två är att få in en vikarie. Vi har då en person som täcker upp för den sjuke men samtidigt en person som troligen dykt upp på skolan samma dag och varken har planering eller möjlighet att förstå och bemöta den grupp som den ska träffa för undervisning.

Att vikariera är utan tvekan en av de mest utmanade saker du kan göra på en skola om du har ambitionen att göra det bra. Aldrig som då visar många elever på tydligt utmanande beteende, oförmåga att visa grundläggande kunskapsfokus eller vilja att lära som när en vikarie dyker upp. Som ett uppdämt behov av icke önskvärt beteende som ligger på lut att ta till när det finns en möjlighet, när en vikarie kommer in i klassrummet.

Vissa elever vet att oavsett vuxen i rummet så är det en kunskap som ska läras och de arbetar på. Andra elever tycker att otryggheten som uppstår när en vikarie dyker upp gör att de får svårt att koncentrera sig och tappar de ledstänger den vanligen lutar sig emot. En tredje grupp gör saker de aldrig skulle drömma om att göra när ordinarie pedagog är på plats.

Så tack till alla vikarier som dykt upp till våra skolor. Ert uppdrag är inte lätt och förutsättningarna att göra ett gott uppdrag när de flesta ordinarie pedagoger är frånvarande är inte goda.

Men frågan är om det egentligen är den bästa lösningen?

Så vart vill jag då komma. Jo, vi har nu sedan mars hanterat coronaepidemin i våra skolor. Ibland har det varit många ordinarie pedagoger på plats, ibland har mer även 50 procent varit frånvarande och då har skolor ringt in vikarie. Elever har sedan mars kunnat ha veckor utan att kunna träffa mer än ett få tal ordinarie pedagoger.

Det här har utan tvekan gett konsekvenser i både inlärning och trygghet. Lektion efter lektion, med otrygghet utan ordinarie vuxna med tydliga rutiner och en utstakad plan. Kunde det här inte ha lösts på något annat sätt?

När den här pandemin är över hoppas jag att vi skolan kan landa i att det även hos oss behövs en plan två eller ett stabsläge som skolan kan luta sig mot, där vi kan gå ner i ett alternativ läge. Ett läge där inte samtliga 17 betygsgrundande ämnen, fritidsverksamhet, fritidsgårdsverksamhet och övrig omsorgsverksamhet måste vara igång precis som om allt vore som vanligt.

Vi behöver ett läge där vi kan dra ner på vissa delar av vår verksamhet för att istället fokusera på viss undervisning samt den i krisläge extra viktiga omsorgsbiten.

Skulle även vi få ha en alternativ plan där vi kunde styra om våra resurser och fokus under en kortare period så skulle tryggheten och kvalitén på verksamheten utan tvekan bli både bättre och mer hållbar för både personal och elever.

En plan för en kortare period, något att ta till när läget är extraordinärt med fokus på undervisning och en trygg miljö.