Så kom veckan när jag inte kan vara på plats på grund av restriktionerna som råder kring Corona.

• Känner du dig sjuk med symtom som snuva, hosta eller feber ska du försöka låta bli att träffa andra människor. Gå inte till jobbet, skolan eller förskolan. Det gäller även om du bara känner dig lite sjuk. Det är viktigt att inte riskera att smitta andra.
  Vänta minst två dygn efter att du blivit frisk innan du går till jobb eller skola. https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/skydda-dig-och-andra/ 2020-03-26

Hur de här restriktionerna har påverkat och kommer att komma till uttryck framöver när pollensäsongen drar igång, och vi lärare precis som vem som helst har små barn där hemma som behöver tas om hand, kan vi bara spekulera i. Jag förstår att restriktionerna behövs och det är viktigt att vi alla hjälps åt för att de ska efterlevas.

Men hur kommer det bli på våra skolor runt om i landet? Hur många i arbetsstyrkan kan då vara på plats för att upprätthålla verksamheten?

Mitt i det här så ska vår verksamhet fungera som vanligt. Schemat förväntas hållas, undervisning av god kvalité genomföras, förberedelser för undervisning både på distans och i klassrum planeras. Mångas förberedelsetid försvinner för att täcka upp för frånvarande kollegors pass. Vi förstår, läget är extremt och verksamheten måste hållas igång. Skolvärldens medarbetare är lösningsfokuserade och är vana att klara oväntade situationer – det kommer med uppdraget.

Men var slutar det möjliga och var börjar det orimliga?

Jag är just nu på andra sidan stängslet, hemma med små barn som inte får gå till skolan på grund av restriktionerna som råder. Jag kan bara lyssna på kollegorna och läsa texter som skolpersonal skriver om hur de kämpar för att bära upp verksamheten. Lyssna och stilla fundera.

Jag förstår mycket väl argumenten varför vi inte ska stänga skolorna. Tryggheten som skolan ger, möjligheten till rutin, skollunch och omsorg. Skolan möjliggör att föräldrar kan sköta sina jobb som samhället behöver under denna epidemi. Men kan vi förväntas hålla igång alla delar av skolverksamheten samtidigt som de som jobbar där inte kan vara på plats?

Andra offentliga verksamheter drar ner på delar av sina ordinarie åtaganden. Men skolan erbjuder fortfarande undervisning enligt ordinarie schema med samtliga ämnen och fritidsaktiviteter. Är det rimligt?

Borde inte även skolan ha en alternativ plan som sätts in när läget är extremt? Just nu upplever vi något som ingen av oss upplevt förut och få av oss säkerligen ens kunde föreställa sig skulle kunna hända.

Är det rimligt att vår verksamhet ska rulla på i ordinarie utsträckning med samma innehåll när läget är extremt och få i personalstyrkan är på plats?

Hur många i arbetsstyrkan kommer nästa vecka kunna vara på plats för att upprätthålla verksamheten?

Som en rapport från en annan tid och en annan arbetsplats än min försöker jag få en överblick av vardagen just nu. Det känns som en rapport från den röda zonen direkt ur en film, fast det är yrkesverkligenheten just nu.

Förra veckan skrev jag ”När kommer jag skicka hem min första elev?”

En vecka senare funderar jag istället: Hur många elever dyker upp i morgon? Över 200 frånvaroanmälda elever idag och 35 kollegor är sjukanmälda.

Jag hade väl aldrig i min vildaste fantasi för en vecka sedan kunna ana att det skulle bli så här på så kort tid. Sådana siffror känns ofattbara. Bara hos oss på vår skola, en av säkerligen 300 skolverksamheter som finns i Stockholmsområdet, är över två hundra elever frånvaroanmälda.

Några av oss är fortfarande kvar och jobbar, skolledningen jobbar febrilt för att fortsätta driva en fungerande verksamhet som ger kontinuitet och trygghet för de som kan komma. Vi kollegor på golvet hoppar in och fyller de luckor som behöver fyllas för att verksamheten ska vara igång. I morgon är det säkert någon av oss som måste göra det enda rätta i att stanna hemma för att vi inte känner oss pigga.

På de pass som vi bedriver uppmanas vi att förbereda eleverna för en eventuell situation där undervisningen inte kommer att bedrivas i skolan utan på distans.

Träna på att lämna in uppgifter digitalt, lära sig att hitta material online och försöka förstå hur man kan delta i en videochatt.

Kommer det vi tränar på att behöva användas? Det vet vi inte.

Lite som i ett vakuum går dagarna. Eleverna undrar om skolan kommer att stängas? Vi vuxna har inga egentliga svar utan hänvisar till beslut som tas där vi inte är. Lektioner startar, lektioner slutar. Vi för närvaro i en just nu ständigt sinande skara elever.

Mitt i allt detta så har vi på mindre än en vecka ändå hittat en vardag. Ett mejl på eftermiddagen med en förhoppningsvis genomförbar plan hur morgondagen kommer att se ut. Allt med en tydlig reservation inskriven. Allt kan ändras på kort tid. Håll koll på tjänstetelefonen och mejlen.

Hur många elever kommer att dyka upp i morgon?

APT igår med information till oss vuxna om vad som händer kring spridningen av coronaviruset, skolministern i radio och tv som pratar om läget. Plötsligt är det inte längre bara något som händer ”där borta”. I min arbetsvardag står min chef och säger: är en elev sjuk så ska den hem.

Oro innan mötet, ska vi ha möte med alla vuxna tillsammans i ett rum? Är innehållet i mötet värt att alla samlas och således utsätter hela personalgruppen för smittorisk samtidigt? Många nya frågor utan tid att reflektera.

Illgula lappar sitter uppsatta runt om i skolan med rutiner hur vi ska göra om vi misstänker att någon är sjuk. Klassrummet ska vädras, vårdnadshavare kontaktas och rektor mailas.

Mitt i allt detta står jag. En professionell pedagog som bara på några dagar fått en helt ny roll. Helt nya frågor att fundera över och helt nya perspektiv.

Hur gör jag nu? Många nya frågor utan tid att reflektera.

Min oro, elevernas oro, vårdnadshavares oro. I skolan är jag ledaren som ska agera. Men att skicka hem elever för att de nyser och kanske är sjuka? Det här är ju något helt nytt.

När kommer jag skicka hem min första elev? Hur kommer det kännas? Hur kommer de andra eleverna reagera? Hur kommer jag reagera?

Vissa pratar om att det här blir ett arbetsmiljöproblem. Jag förväntas utsätta mig för misstänkt smitta. En smitta som kan komma hem till mig – bortom det professionella.

Vi förväntas vädra ut klassrummet om någon som misstänkt varit sjuk vistats där. Rent teoretiskt så förstår jag precis. Men hur ska det gå till i praktiken? Eleven visar symptom i korridoren eller matsalen. Hur gör vi då? Vad gör vi med de andra eleverna när vädringen sker. En praktisk detalj men utan tid att egentligen reflektera. Så kan tanken vandra.

”Varför stängs inte vår skola?”, undrar en elev på dagens första lektion. Egentligen har jag inga riktiga svar varför Sverige agerar på annat sätt än grannländerna. Jag kan bara spekulera med hjälp av skolministerns ord. Hjälper det att stilla andras oro om jag ger en rimlig förklaring? Troligen.

Jag kan ju själv bara säga vad jag vet och göra det som jag rimligen tror är rätt. Information får jag massor från alla håll. Huvudman håller oss informerad, politiker och myndigheter håller pressträffar.

Jag kan bara lyssna och samla information för att i klassrummet svara på de frågor som går och lugna det jag kan.

Vikten av det arbete som varje dag görs av alla oss som jobbar i skolans värld går inte att riktigt beskriva med ord. Förutsättningar vi skapar, möten som sker och nya tankar som sprids. Rätt person på rätt plats i skolans värld skapar förutsättningar som knappt går att greppa.

Jag fick se en schackmatch på fritids här om dagen. En av skolans yngsta sitter och spelar med en pedagog. Den lille är tydligen riktigt bra på schack ­– kanske inte en världsspelare, men tillräckligt bra för att ge den vuxne en ordentlig match. Pedagogen ger sin fulla uppmärksamhet åt matchen och det märks att båda verkligen är inne i spelet.

”Det här är nog en av förskoleklassens absolut vassaste schackspelare”, säger pedagogen, åt mitt håll.

Den unga spelaren sträcker på sig stolt och fler barn kommer genast för att ställa sig runt bordet och se på matchen.

Makten i dessa ord och vad det gör med gruppen och personen som hyllas går inte att mäta. Nyfikna frågor ställs av de övriga i gruppen. Får vi spela nästa gång? Hur spelar man schack? Kan du schacka kungen?

Rätt person på rätt plats där kompetensen får komma till sin fulla rätt görandes det den är utbildad för. Vi vet att de tillsynes små sakerna och de tillsynes små orden är det som gör att resten av verksamheten verkligen fungerar.

Tillbaka till den lilla schackspelaren. Jag kan bara ana hur hans skoldag, skolvecka, kanske hela skolgång påverkas av denna lilla stund. Där en pedagog hade getts möjlighet att verkligen vara där i elevgruppen för att göra vad den verkligen kan och är utbildad för. Möjligheten att dels göra sitt jobb och dessutom ta den där stunden att lyfta en så liten person.

Vad gjorde inte dessa ord för resten av gruppens tankar om att göra bra? Vad gör inte sådana ord i det vidare arbetet att faktiskt lyfta varandra? Hjälpas åt för att skapa trygghet och trivsel i skolan med en närvarande och aktiv vuxen.

Det här är viktigt och det här måste få vara viktigt i vår skolvardag. Det här är det som vi lärare och pedagoger i skolan måste ges tillfälle att göra. Schackstunden blev för mig ett talande exempel. Att få göra det vi utbildats till, det vi verkligen kan och vill, det ger fantastiska möjligheter i våra verksamheter.

Kompetens på rätt plats så vackert att beskåda och så oerhört givande för alla som finns i dess närhet.