För ett par år sedan summerade jag årets stora lärdom med ett enkelt litet ord: Nej!

Inte för att jag inte kunde ordet förut och inte heller så att jag inte tidigare sagt nej till arbetsuppgifter. Utan helt enkelt nej till det som faktiskt inte fungerar.

Jag måste erkänna att jag fortfarande så här ett par år senare påminner mig själv att det är okej att säga nej.

Det året blev terminsstarten efter sommaren inte som jag tänkt mig. Jag fick mer och mer en roll som kändes främmande och långt ifrån undervisning och kärnuppdraget.

Jag blev till slut tvungen att ta mig en ordentlig funderare kring vad jag ville och var jag egentligen stod.

Är det rimligt vad som förväntas? Eller har mitt uppdrag helt plötsligt blivit för stort och odefinierbart?

Vad gör jag i min vardag? Vad ska jag göra i min vardag? Vad ingår i min tjänstebeskrivking? Vilka är mina förväntningar? Vilka är samhällets förväntningar? Vilken är min chefs förväntningar? Vem ber mig egentligen göra det jag gör just nu?

”Ganska snabbt blev det dock ohållbart”

Jag fortsatte dock att springa på fler bollar än vad som egentligen var rimligt.

Jag körde på. Tänkte att ”jag kan det här”. Jag hade gjort det förut, i en annan typ av roll dock, men arbetsuppgifterna kunde jag. Ganska snabbt blev det dock ohållbart. All min tid gick till att göra andra saker än att förbereda för lektionerna och hålla mig till min uttänkta planering.

Vid två tillfällen hade jag mitt barn i bilen och glömde helt enkelt att lämna honom vid hans skola. En liten röst i baksätet påminde mig: ”Mamma, vart ska vi?”.

Jag var tvungen att dra i bromsen. Min chef hjälpte mig till företagshälsan och där fick jag tid för samtal. Vad är det som händer?

Jag fick snabbt tid dit för konsultation. En ram ritades upp för mig. Det här är ditt uppdrag och ditt ansvarsområde. Just nu är du i gränszonen och gör någon annans jobb. Vem gör ditt jobb om du täcker upp för någon annan?

Det blev så tydligt, det blev så klart: Jag måste helt enkelt börja säga nej.

Var tydlig med vilka dina åtaganden är och markera när det går för mycket tid att rådda i saker som är utanför kärnuppdraget. Det blev det tydliga rådet jag fick med mig efter samtalet.

Jag gör ingen gott genom att springa runt och täcka upp där ingen plan finns. Signalerar jag inte till min närmaste chef och påtalar bristen så antar denne att allt är väl. Trots att jag själv tycker att det är uppenbart att det inte fungerar.

Gör det som faller inom ramen för ditt uppdrag och gör det bra. Men låt de saker falla som ligger utanför ditt uppdrag och egentliga ansvarsområde.

Nu skämtar sonen och jag om de gångerna som jag glömde lämna honom till hans skola. Men den späda rösten i baksätet glömmer jag inte – ”mamma, vart ska vi”?

Själv fortsätter jag numera att träna på att säga NEJ! Nej till uppdrag som känns långt från kärnuppdraget, nej till saker jag märker inte fungerar, nej till saker som jag inte kommer att hinna med och ibland ett extra nej bara för att se att jag fortfarande kan.

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola, föreläser i olika sammanhang och författare två böcker med en tredje på gång. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm